In order for a judgement to be enforceable in another Member State, there is a certain requirement for an "intermediate” court procedure, a so-called exequatur procedure. An exequatur procedure is both expensive and time-consuming. The average cost of the procedure within the EU is 2 200 euro in a case without particular difficulties. In more complex cases, the cost of the procedure can be validated up to 12 700 euro. It can take only a few days but also several months before the exequatur is completed, if one party appeals the process can last to three years. The exequatur is considered to be expensive and time-consuming in relation to the EU free movement of judgments. It can discourage companies and individuals from doing business across the EU borders. Therefore, the Commission presented a proposal for a revised Brussels I Regulation. The proposal means that the exequatur for the recognition and enforcement of judgments is to be abolished, except for judgments in cases of vilification or, indemnity regarding several defendants. The exequatur procedure is replaced with a standard form issued by the original court. These forms are supposed to act as an enforcement order to be submitted to the executive authority of the State. The abolition of the exequatur results in a procedural safeguard that makes it possible for the defendant, in certain exceptional circumstances, to prevent a Court from recognizing or enforcing a judgment in another Member State. The author does not consider these safeguards to be sufficient in order to achieve legal protection for the defendant. The Commission should evaluate the effect of the regulations where the exequatur already has been abolished before removing it from the Brussels I Regulation. / För att en dom ska kunna verkställas i en annan medlemsstat krävs i dagsläget ett särskilt ”mellanliggande” domstolsförfarande, ett s.k. exekvaturförfarande. Exkevaturförfarandet är både dyrt och tidskrävande. Den genomsnittliga kostnaden för förfarandet inom EU är 2 200 euro i ett mål utan särskilda svårigheter. I mer komplicerade mål kan kostnaden för förfarandet uppgå till omkring 12 700 euro. Det tar mellan ett par dagar till flera månader innan ett exekvaturförfarande är avgjort och om den ena parten överklagar beslutet kan processen ta upp till tre år. Exekvaturförfarandet anses p.g.a. kostnaderna det medför och tiden för själva processen vara ett hinder för den fria rörligheten av domar. Det kan avskräcka företag och privatpersoner att göra affärer över gränserna inom EU. Därför har kommissionen lagt fram ett förslag till en reviderad Bryssel I-förordning. Förslaget innebär att exekvaturförfarandet för erkännande och verkställighet av domar avskaffas, med undantag för domar i förtalsmål och skadeståndsmål med kollektiv prövning. Exekvaturförfarandet ersätts med standardformulär som utfärdas av ursprungsdomstolen. Dessa formulär är tänkta att fungera som en exekutionstitel som ges in till den verkställande myndigheten i verkställighetsstaten. Avskaffandet av exekvaturförfarandet åtföljs av rättssäkerhetsgarantier som gör det möjligt för svaranden att under vissa exceptionella situationer undvika att en dom erkänns eller verkställs i en annan medlemsstat. Författaren anser inte att dessa garantier är tillräckliga för att trygga svarandens rättskydd. Kommissionen bör utvärdera hur de förordningar där exekvaturförfarandet redan avskaffats fungerar i praktiken innan förfarandet avskaffas i Bryssel I-förordningen.

<p>Förordningen om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EG) nr. 861/2007 trädde ikraft den 1 augusti år 2007. Förordningen tillämpas fullt ut från och med 1 januari år 2009. Förordningen tillämpas i samtliga medlemsstater utom i Danmark. Förfarandet som inrättas genom förordningen utgör endast ett alternativ till befintliga rättegångsförfaranden. För Sveriges del innebär detta att förordningen ska vara ett alternativ till bestämmelserna i rättegångsbalken. I verkställighetsdelen ska förordningen vara ett alternativ till Bryssel I-förordningen.</p><p>Förordningens syfte är att förenkla, påskynda samt kostnadseffektivisera handläggningen av småmål. Förordningen gör det även enklare för parterna att få erkännande och verkställighet av ett avgörande i det europeiska småmålsförfarandet i en annan medlemsstat. Förordningen är tillämplig inom privaträttens område, tvisten ska ha en gränsöverskridande karaktär, fordran får inte överstiga 2 000 euro samt domstolen måste vara behörig.</p><p>Det finns både för- och nackdelar med förordningen utifrån ett svenskt perspektiv. En nackdel kan vara den ökade målströmningen till de allmänna domstolarna, vilket kan vara resurskrävande. Även antalet exekvaturmål i Svea hovrätt kommer förmodligen att öka. Den största fördelen med förordningen är att den har avskaffat exekvaturförfaranden i form av nationella verkställighetsförklaringar. Sådana verkställighetsförklaringar finns dock i Bryssel I-förordningen men på ett mer förenklat sätt.</p><p> </p> / <p>On the first of August 2007, the regulation of a European small claim procedure (EU) No. 861/2007 entered into force. The regulation is however fully administered from the first of January 2009, and shall be used in all member states, besides Denmark. The small claim procedure composes only an alternative procedure to the member states existing small claim provisions. In Sweden the regulation composes an alternative to the provisions in the Act (1942:740) of procedure.</p><p>The aims of the regulation are to simplify, precipitate and to make the handling of small claims inexpensive. It also aims to make it easier for the parties to get recognition and enforcement of judgments in the European Union. The regulation is to be used in civil law and has to be a cross-border contention. The claim cannot exceed the limit of 2 000 euro and it has to be a tribunal that carries jurisdiction.</p><p>From a Swedish point of view, the regulation carries both advantages as well as disadvantages, a disadvantage would be the increased civil action to the common courts and it will be resource-demanding. The quantity of exequatur contention in Swedish court of appeal will most believably also increase. The main advantage of the regulation is the abolishment of the exequatur when the Brussels I, on the other hand, only set out to simplify it.</p>

Förordningen om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EG) nr. 861/2007 trädde ikraft den 1 augusti år 2007. Förordningen tillämpas fullt ut från och med 1 januari år 2009. Förordningen tillämpas i samtliga medlemsstater utom i Danmark. Förfarandet som inrättas genom förordningen utgör endast ett alternativ till befintliga rättegångsförfaranden. För Sveriges del innebär detta att förordningen ska vara ett alternativ till bestämmelserna i rättegångsbalken. I verkställighetsdelen ska förordningen vara ett alternativ till Bryssel I-förordningen. Förordningens syfte är att förenkla, påskynda samt kostnadseffektivisera handläggningen av småmål. Förordningen gör det även enklare för parterna att få erkännande och verkställighet av ett avgörande i det europeiska småmålsförfarandet i en annan medlemsstat. Förordningen är tillämplig inom privaträttens område, tvisten ska ha en gränsöverskridande karaktär, fordran får inte överstiga 2 000 euro samt domstolen måste vara behörig. Det finns både för- och nackdelar med förordningen utifrån ett svenskt perspektiv. En nackdel kan vara den ökade målströmningen till de allmänna domstolarna, vilket kan vara resurskrävande. Även antalet exekvaturmål i Svea hovrätt kommer förmodligen att öka. Den största fördelen med förordningen är att den har avskaffat exekvaturförfaranden i form av nationella verkställighetsförklaringar. Sådana verkställighetsförklaringar finns dock i Bryssel I-förordningen men på ett mer förenklat sätt. / On the first of August 2007, the regulation of a European small claim procedure (EU) No. 861/2007 entered into force. The regulation is however fully administered from the first of January 2009, and shall be used in all member states, besides Denmark. The small claim procedure composes only an alternative procedure to the member states existing small claim provisions. In Sweden the regulation composes an alternative to the provisions in the Act (1942:740) of procedure. The aims of the regulation are to simplify, precipitate and to make the handling of small claims inexpensive. It also aims to make it easier for the parties to get recognition and enforcement of judgments in the European Union. The regulation is to be used in civil law and has to be a cross-border contention. The claim cannot exceed the limit of 2 000 euro and it has to be a tribunal that carries jurisdiction. From a Swedish point of view, the regulation carries both advantages as well as disadvantages, a disadvantage would be the increased civil action to the common courts and it will be resource-demanding. The quantity of exequatur contention in Swedish court of appeal will most believably also increase. The main advantage of the regulation is the abolishment of the exequatur when the Brussels I, on the other hand, only set out to simplify it.

<p>Sverige har traditionellt sett haft en negativ inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar. Enligt 3 kap 2 § utsökningsbalken krävs stöd i lag för erkännande och verkställighet av en utländsk dom i Sverige.</p><p>Sedan Sveriges inträde i EU, och Bryssel I-förordningens införande, har synen på domar som härrör från medlemstater inom EU förändrats. Det kan numera sägas att fri rörlighet av domar förekommer inom EU. Det leder till att Sverige erkänner och verkställer utländska domar som har avgjorts inom EU.</p><p>Mellan Sverige och tredje land är läget ett annat. Problem uppstod då Nacka tingsrätt valde att lägga amerikanska domar till grund för en svensk dom, utan stöd i lag. Tingsrätten argumenterade för att svenska medborgare som väcker talan utomlands måste stå för konsekvenserna. I uppsatsen analyseras Nacka tingsrätts dom och om 3 kap 2 § utsökningsbalken behöver revideras.</p><p>Efter en jämförelse av rättsfall i uppsatsen är bedömningen att Sveriges syn på utländska domar har förändrats något. Sverige bör i viss mån kunna öka samarbetet med vissa stater. Jag anser att 3 kap 2 § utsökningsbalken bör behållas med med vissa förändringar i form av undantag till huvudregeln.</p>

Sverige har traditionellt sett haft en negativ inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar. Enligt 3 kap 2 § utsökningsbalken krävs stöd i lag för erkännande och verkställighet av en utländsk dom i Sverige. Sedan Sveriges inträde i EU, och Bryssel I-förordningens införande, har synen på domar som härrör från medlemstater inom EU förändrats. Det kan numera sägas att fri rörlighet av domar förekommer inom EU. Det leder till att Sverige erkänner och verkställer utländska domar som har avgjorts inom EU. Mellan Sverige och tredje land är läget ett annat. Problem uppstod då Nacka tingsrätt valde att lägga amerikanska domar till grund för en svensk dom, utan stöd i lag. Tingsrätten argumenterade för att svenska medborgare som väcker talan utomlands måste stå för konsekvenserna. I uppsatsen analyseras Nacka tingsrätts dom och om 3 kap 2 § utsökningsbalken behöver revideras. Efter en jämförelse av rättsfall i uppsatsen är bedömningen att Sveriges syn på utländska domar har förändrats något. Sverige bör i viss mån kunna öka samarbetet med vissa stater. Jag anser att 3 kap 2 § utsökningsbalken bör behållas med med vissa förändringar i form av undantag till huvudregeln.

EU:s institutioner bereder för närvarande en förordning innehållandes internationellt privat- och processrättsliga regler i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det senast presenterade textförslaget (kompromissförslaget) lades fram av Italien den 10 november 2014.   Uppsatsen har två syften. För det första syftar den till att synliggöra vissa av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som skulle uppstå om kompromissförslaget skulle antas i dess nuvarande utformning. För det andra syftar uppsatsen till att erbjuda lösningar på de problem som identifieras. Uppsatsens fokus ligger på följande aspekter av förslaget:   Materiellt tillämpningsområde. Domsrättsreglering i mål med anledning av en makes död. Lagvalsreglering. Förbehållen för internationellt tvingande regler och ordre public.   För det första kan förordningens gränsdragning gentemot inomstatliga tvister och underhålls-frågor vålla problem. För att minska dessa problem bör det i en artikel anges att förordningen endast är tillämplig på tvister som har internationell anknytning och att en tillräcklig internationell anknytning föreligger om en av makarna innehar tillgångar som är belägna utomlands. För att avgränsa förordningens tillämpningsområde gentemot underhållsfrågor bör nationella domstolar följa den metod som anvisades i van den Boogard. Denna metod är bland annat adekvat för att kvalificera avtal mahr (islamisk brudpenning). Det är däremot inte möjligt att använda metoden för att kvalificera en dom i vilken 12 kap. 1 § äktenskapsbalken (skevdelningsregeln) har tillämpats. Enligt min mening bör i så fall den nationella domstolen göra en helhetsbedömning utifrån svaren på följande frågeställningar:   Vilket är originaldomens huvudsakliga syfte? I vilken utsträckning beaktas makarnas behov och förmåga i originaldomen?   För det andra är domsrättsreglering av mål med anledning av makes död problematiska. Art. 3 i kompromissförslaget hänvisar nämligen till arvsförordningen, vilket i praktiken kan leda till att den avlidnes barn gynnas på bekostnad av den efterlevande maken. Enligt min mening bör denna problematik minskas genom att den efterlevande maken ges en exklusiv rätt att avgöra om lagvalsreglerna i arvsförordningen eller i art. 5 kompromissförslaget ska tillämpas i ett mål om makarnas förmögenhetsförhållanden.   För det tredje kan kompromissförslagets lagvalsregler leda till problematik. Eftersom deras utformning skiljer från lagvalsreglerna i arvsförordningen och 2007 års Haagprotokoll finns det en risk att en make över- eller underkompenseras ekonomiskt. Risken kan minskas genom att makarna ingår ett lagvalsavtal eller genom att en domare tillämpar en nationell jämkningsregel eller en EU-rättslig flyktklausul (t.ex. art. 5 i 2007 års Haagprotokoll). För att ytterligare minska risken för att över- och underkompensation bör en flyktklausul införas i förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden.    En viss lagvalsregel är särskilt problematisk, nämligen art. 20a.3 i kompromissförslaget (hemvistbytesregeln). Artikeln har en bristande flexibilitet och bör därför förändras på följande vis:   Rekvisitet ”undantagsvis” bör avlägsnas. Istället bör den i punkt 2 föreslagna tidsgränsen spegla den restriktivitet som önskas. Istället för att lagen i makarnas nya hemvistland ska bli tillämplig efter en ”avsevärt mycket längre tid” bör en fast tidsgräns införas. Det bör förtydligas vad som avses med kravet på att makarna ska ha åberopat lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden.   Enligt min mening är det lämpligt att hämta vägledning till hur tidsgränsen (se punkt 2) bör utformas i 4 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.   För det fjärde finns problematik med anknytning till kompromissförslagets förbehåll för internationellt tvingande regler och ordre public. Av resonemanget framgår att lagstiftaren måste föra ett detaljerat resonemang (a detailed assessment) för att 7 kap. 4–9 §§, 11 kap. 8 § och 12 kap. 1–3 §§ äktenskapsbalken (1987:230) ska kunna betecknas som internationellt tvingande även efter att förordningen har trätt i kraft. Slutligen dras slutsatsen att det är önskvärt att ramarna är snäva när det gäller en nationell domstols möjligheter att underlåta att tillämpa utländsk rätt som ger rättskraft åt avtal om mahr.