Avdragsrätten för forsknings- och utvecklingsutgifter, nedan betecknat FoU, är en lex specialis bestämmelse i inkomstskattelagen (1999:1229), vilket framgår av 16 kap. 9 § IL. Det subjekt som hävdar avdrag enligt specialbestämmelsen behöver endast visa att utgiften som erlagts har varit av rimligt intresse sett till verksamheten som bedrivs. Således har FoU-avdraget en vid tillämpning. Periodiseringen sker, för det fall inte annan lag föreskriver annat, enligt det materiella sambandet till redovisningen. Periodiseringen kommer därmed, i viss mån, att påverkas av vilken kompletterande normgivning subjektet tillämpar för redovisningen. Periodiseringen kan dessutom ske enligt skatterättsliga regler, vilket uppsatsen även redogör för.  Eftersom skatterätten har kopplingar till redovisningen är den första delen av uppsatsen fokuserad kring att försöka förklara hur kopplingen är uppbyggd. Begrepp såsom klassificering, god redovisningssed, periodisering, kompletterande normgivning förklaras och problematiseras. Nästkommande avsnitt redogör för tillämpligheten av respektive kompletterande normgivning samt redogör för respektive kompletterande normgivning klassificerar tillgångar. Därefter förklaras mer ingående hur periodiseringen går till utifrån de olika kompletterande normerna samt tillämpliga skatterättsliga regler. I analysen diskuteras vilken påverkan tillämpningen av olika kompletterande normer får för periodiseringsfrågan, hur subjektiviteten hos företag kan leda till skattedriven redovisning, klassificerings- och omfångfrågans betydelse för periodiseringen och konsekvenserna av utformningen av 18 kap. IL. Därtill analyseras skillnaden mellan internt bedriven FoU och externt förvärvad FoU. För de slutsatser som vi drar i vårt arbete hänvisar vi läsaren till avsnitt 7. Analysen och slutsatsen bidrar med insikt om hur olika klassificeringar i redovisningen och beskattningen kan leda till olika utfall.