Inom specialpedagogiken finns ett antal olika specialpedagogiska perspektiv vars popularitet varierat över tid. Syftet med detta arbete var att ta reda på vilken specialpedagogisk princip som återspeglas i förskolan när det görs åtgärdsprogram och speciella planer förde barn som är i behov av särskilt stöd. Syftet var också att få en inblick i vilka tankar/idéer/föreställningar en förskollärare kan utgå ifrån när de skapar ett åtgärdsprogram. Jag ville få reda på om förskollärarna ser det enskilda barnet som bärare av sina svårighetereller om man istället väljer att ta sin utgångspunkt i hela barngruppen och utforma åtgärder efter det. De specialpedagogiska perspektiven som detta arbete har fokuserat på är kategoriskt och relationellt perspektiv samt de perspektiv som Nilholm (2003/2007) kallar det kompensatoriska, kritiska och dilemmaperspektiv. Datainsamlingen har skett med hjälp av kvalitativa intervjuer. Informanterna består av fem förskollärare; alla arbetar i samma medelstora stad. Resultatet visade att majoriteten av de intervjuade lägger fokus på det enskilda barnet närde utformar åtgärder och lösningar. Resultatet visade också att det kompensatoriska/kategoriska perspektiven är de specialpedagogiska perspektiv som majoriteten av de intervjuade utgått ifrån. Förskolorna tycktes anpassa miljön i förskolan för barn med speciella behov efter de behov barnen har. Förskolorna är inte från början anpassade för alla barns behov.

Forskning har visat att det finns ett stort behov av bättre anpassade utomhusmiljöer där barn med rörelsehinder vistas. Syftet med studien är att ta reda på vilka sätt pedagoger i förskolan kan arbeta för en inkluderande utevistelse i en barngrupp där det finns barn med rörelsehinder. De frågor som besvaras är: ”På vilka sätt kan pedagoger i förskolan arbeta för en inkluderande utevistelse?” samt ”Vilka faktorer påverkar förskolans fysiska utomhusmiljö vid inkludering för barn med motoriska funktionsnedsättningar?” Metoden för studien är en kvalitativ intervjustudie som omfattar tre intervjuer med personer med rörelsehinder i åldrarna 15-20 år, samt fyra intervjuer tillsammans med förskollärare med erfarenhet av att arbeta med barn som har motoriska funktionsnedsättningar. Resultatet visade på att det i huvudsak finns två betydande teman för en inkluderande utevistelse, dessa är pedagogers bemötande och den fysiska utomhusmiljöns utformning. I resultatet framkommer det att pedagoger bör fokusera på möjligheter istället för hinder, samt att förskolans gård bör vara utmanande och samtidigt tillgänglig för alla barn i gruppen. Studiens slutsats är att det saknas enkla svar och metoder för hur pedagoger i förskolan kan arbeta för en inkluderande utevistelse.

<p>Autonomiprincipen är det förhållningssätt som vägleder habiliteringspersonalen i sitt dagliga arbete. "Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade personer" (LSS) och Socialtjänstlagen (SoL) beskriver att den kommunala verksamheten ska grundas på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Utifrån detta ville vi i denna kvalitativa undersökning ta reda på vilket förhållningssätt habiliteringspersonal, i daglig verksamhet, har när det gäller den professionella makten gentemot de intellektuellt funktionsnedsatta kundernas rätt till autonomi.</p><p> </p><p>Det är för habiliteringspersonalen, i vår undersökning, klart att kunden ska ha ett självbestämmande "i största möjliga mån". Det är det förhållningssätt som habiliteringspersonalen vi intervjuat praktiserar i dagsläget. De efterlyser dock regler från ledningen för att få vägledning i hur de ska förhålla sig till kundernas autonomi. Vidare anser habiliteringspersonalen inte att de har de personalresurser som behövs för att kunna tillgodose en god autonomi för kunden när det är en blandning av olika diagnoser i grupperna där vissa kunder kräver mer personalresurser än andra. Det maktövertag som habiliteringspersonalen har gentemot kunderna säger de sig vara väl medvetna om och kan förhålla sig till i sina beslut. Vi ser dock i våra resultat att habiliteringspersonalen utövar makt och påverkar kunderna omedvetet, vilket de i vissa fall blev medvetna om under våra intervjuer. Samhällets oskrivna regler gör även de att vi omedvetet kategoriserar människor så snart vi möts.</p><p> </p><p>Den slutsats vi har dragit är att det är mycket svårt att göra upp generella regler utifrån den vision som autonomiprincipen innebär. Arbetssättet måste formas individuellt för varje kund och kräver habiliteringspersonal som hela tiden är lyhörd för kundens önskningar. Arbetsgivarens möjlighet att påverka och hjälpa habiliteringspersonalen till att medvetet förhålla sig till den professionella makten gentemot kundernas autonomi är att föra en ständig diskussion i ämnet.<strong></strong></p>

Autonomiprincipen är det förhållningssätt som vägleder habiliteringspersonalen i sitt dagliga arbete. "Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade personer" (LSS) och Socialtjänstlagen (SoL) beskriver att den kommunala verksamheten ska grundas på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Utifrån detta ville vi i denna kvalitativa undersökning ta reda på vilket förhållningssätt habiliteringspersonal, i daglig verksamhet, har när det gäller den professionella makten gentemot de intellektuellt funktionsnedsatta kundernas rätt till autonomi.   Det är för habiliteringspersonalen, i vår undersökning, klart att kunden ska ha ett självbestämmande "i största möjliga mån". Det är det förhållningssätt som habiliteringspersonalen vi intervjuat praktiserar i dagsläget. De efterlyser dock regler från ledningen för att få vägledning i hur de ska förhålla sig till kundernas autonomi. Vidare anser habiliteringspersonalen inte att de har de personalresurser som behövs för att kunna tillgodose en god autonomi för kunden när det är en blandning av olika diagnoser i grupperna där vissa kunder kräver mer personalresurser än andra. Det maktövertag som habiliteringspersonalen har gentemot kunderna säger de sig vara väl medvetna om och kan förhålla sig till i sina beslut. Vi ser dock i våra resultat att habiliteringspersonalen utövar makt och påverkar kunderna omedvetet, vilket de i vissa fall blev medvetna om under våra intervjuer. Samhällets oskrivna regler gör även de att vi omedvetet kategoriserar människor så snart vi möts.   Den slutsats vi har dragit är att det är mycket svårt att göra upp generella regler utifrån den vision som autonomiprincipen innebär. Arbetssättet måste formas individuellt för varje kund och kräver habiliteringspersonal som hela tiden är lyhörd för kundens önskningar. Arbetsgivarens möjlighet att påverka och hjälpa habiliteringspersonalen till att medvetet förhålla sig till den professionella makten gentemot kundernas autonomi är att föra en ständig diskussion i ämnet.

Studies among parents of children with disabilities have shown that they experience a higher level of parenting stress as well as a lower degree of wellbeing, compared to parents of children without disabilities. However, there is a need to further explore parents’ experience on this matter within a Swedish context. The aim of the current study was to examine how parents of preschool children, with and without disabilities, in Västerbotten, experience the impact of their child. A sample of 67 parents of children with disabilities and 134 parents of children without disabilities took part in the questionnaire study. Data was compared between as well as within the groups on the domains: negative impact, negative feelings toward parenting, social relationships, positive feelings toward parenting, impact on siblings, and impact on marriage. With the exception of impact on marriage, the results showed a difference in experience between parents of preschool children with disabilities and parents of preschool children without disabilities on all domains, where the impact on parents of preschool children with disabilities was higher. This result confirms earlier studies, that parents of preschool children with disabilities face a higher risk of experiencing parenting stress. The results also confirmed earlier studies concerning children with a disability and their age, showing that the experience of the child’s negative impact on parents of children with a disability seem to increase during the latter period of preschool age.

Syftet med undersökningen var att få en ökad förståelse av pedagogernas arbete inom förskola med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Frågeställningar var: Vilka ramar gäller för arbetet med barn med neuropsykiatriska funktionshinder? Hur arbetar pedagogerna med barn med neuropsykiatriska funktionshinder – finns skillnader i arbetet beroende av genus? Hur arbetar arbetslaget med barn med neuropsykiatriska funktionshinder? Hur arbetar arbetslaget med föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder? Finns hinder i arbetet med barn med neuropsykiatriska funktionshinder och vilka är i så fall dessa? Metodisk ansats har varit kvalitativ och data har hämtats genom kvalitativa intervjuer med fem pedagoger vid tre olika förskolor i olika kommuner. Resultaten visar att förutsättningarna, kommunens ramar är likvärdiga för arbetslagen. Det visar sig också att pedagogerna ofta inte vet om och i så fall vilken funktionsnedsättning ett barn har eftersom symtomen kan vara svåra att identifiera. Diagnos ställs sällan under förskoletiden och pedagogerna får hantera sitt ansvar utifrån bästa förmåga. En stor roll i arbetet spelar föräldrarnas inställning till barnets funktionsnedsättning. Arbetslagen arbetar lite olika men några skillnader i arbetet med dessa barn som följd av kön framkommer inte.

No description available.

Syftet med studien är att beskriva verksamma pedagogers upplevelser av framgångstrategier i arbetet med elever som både har utvecklingsstörning och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För att försöka förstå pedagogernas upplevelser har det sociokulturella samt det relationella perspektivet använts som teoretisk ram. Studiens litteraturöversikt belyser perspektiv på funktionsnedsättningar samt framgångsstrategier med perspektiv på lärande och utveckling. Studien är kvalitativ med inspiration av fenomenologin. Med hjälp av intervjuer ville vi få kunskap om och beskriva vad pedagoger upplever som framgångsstrategier i arbetet med elever som både har utvecklingsstörning och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Resultaten av studien visar sammanfattningsvis att den fysiska lärmiljön bör vara lugn, strukturerad, att eleverna har möjlighet till egna avskärmade platser eller rum samtidigt som det gemensamma utrymmet ger möjligheter till socialt samspel. Lärmiljön bör präglas av goda relationer, delaktighet samt arbetsglädje. Arbetssättet och undervisningen bör vara anpassad utifrån varje elevs förutsättningar. Användning av scheman och bildstöd, förberedelse, hög personaltäthet och att själv tillverka läromedel som är anpassade utifrån varje elevs behov upplever pedagogerna som framgångsstrategier. Studien visar att erfarna pedagoger som är kunniga och trygga i sin profession utvecklar lärmiljöer utifrån en genomtänkt syn på lärande där de sociokulturella och relationella perspektiven är tongivande. Att stärka elevens egna förutsättningar till lärande och socialt samspel upplever pedagogerna som utmaningar då de ser elevens hela livsperspektiv som en given utgångspunkt i sitt arbete. Studien kan bidra till att synliggöra pedagogers upplevelser av framgångsstrategier i arbetet med aktuell elevgrupp samt att bygga upp en bank av kollektivt minne kring möjliga framgångsstrategier.

Tidigare forskning betonar att personer med samsjuklighet som innefattar missbruk och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har behov av samtidiga och samordnade insatser. Det är även lagstadgat att kommuner och landsting ska samverka i arbetet med ovanstående personer, om det är tydligt att det finns eller om yrkesverksamma misstänker ett sådant behov. Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka förutsättningarna är för samverkan i arbetet med personer med samsjuklighet. Vidare ligger intresset i att undersöka vad som krävs för att samverkan ska prioriteras. Kvalitativa intervjuer har utförts och analyserats utifrån en hermeneutisk metod. Initialt var tanken att intervjua sex respondenter men utifrån ett bortfall i urvalet har fem yrkesverksamma intervjuats. I uppsatsens resultat framkommer att det finns goda förutsättningar för samverkan. Dock behöver vissa faktorer, bland annat formella system och olika riktlinjer, utvecklas för att de yrkesverksamma ska kunna möta de önskemål och behov den enskilde har. Det beskrivs att yrkesverksamma som arbetar för de olika aktörerna har en gemensam vision och önskan om att kommunen ska få tillgång till multiprofessionella team gällande arbetet med personer med samsjuklighet. För att nå visionen uppger respondenterna att aktörerna dels behöver fortsätta mötas och prata med varandra, och dels att aktörerna har samma förutsättningar i arbetet.

Syftet med studien var att undersöka om förskollärare använder sig av några strategier för att hjälpa barn med samspelssvårigheter in i lek, och att upprätthålla lek. Jag ville därför också se om, och i sådana fall hur, de kommer till slutsatsen att ett barn har samspelssvårigheter.  De  metoder  som  valdes  för  arbetet  var  en  webbenkät,  intervjuer av  sex  förskollärare  och  av två  specialpedagoger.  För  att  komplettera  data  samlades  och  analyserades  också  de strukturerade underlag som de intervjuade förskollärarna beskrev att de använde sig av i sina respektive verksamheter för observation, dokumentation och reflektion.  Slutsatsen  är  att  det  finns  flera  strategier  representerade  bland  de  intervjuade  som  syftar  till att, på ett eller annat sätt, hjälpa barn till bättre samspel och lek. Bland flera finns till exempel strategier  som  bygger  på  att  förskolläraren  tolkar  och  tydliggör  samspelets  mekanismer, arrangerar  tillfällen  för mindre  sociala  sammanhang  och  verkar  för  tydlighet  och  trygghet  i förskolan. Det blir också tydligt hur förutsättningarna kan skilja sig åt, både för de vuxna och för  barnen,  när  det  kommer  till  att  upptäcka  och  arbeta  med  samspelssvårigheter  på förskolorna.