Denna studie syftar till att undersöka hur individer som lider av samsjuklighet, då definierat som att ha både missbruksproblematik och en eller flera psykiatriska diagnoser, upplever sin vård inom den kommunala missbruksvården och psykiatrin. Detta görs genom kvalitativa intervjuer med ovan nämnda grupp och resultatet tolkas utifrån Goffmans teori om stigma samt Scheffs teori om mentalsjukdom. Resultatet pekar på att socialtjänsten upplevs som bättre än psykiatrin på att ta hänsyn till den komplexa sjukdomsbilden hos informanterna. Detta visar sig genom hur informanterna upplevde bemötande från personalen på respektive enhet samt hur dialogen förs under eventuella samarbeten mellan enheterna.

Uppsatsen syfte var att öka förståelsen för socialarbetares upplevelser kring arbetet med klienter som har samsjuklighet, det vill säga en samexistens mellan missbruk och psykisk sjukdom. De frågeställningar som besvarades var: Hur resonerar socialarbetarna kring arbetet med personer som har samsjuklighet? Vad kan begreppet samsjuklighet ha för betydelse i det sociala arbetet för klientgruppen? Fem intervjuer med fem olika socialarbetare utfördes. Empirin analyserades utifrån Goffmans teori om interaktion ur ett dramaturgiskt perspektiv och teori om stigmatisering. Resultatet visade att socialarbetarna upplevde innebörden av samsjuklighet som relevant i arbetet. Definitionen av samsjuklighet kan vara avgörande för vilken insats klienten ska erhålla. Alla intervjuade uppfattade klientgruppen som problematisk på grund av komplexa vårdbehov, vilket kan leda till svårigheter i samverkan, bemötande och motivationsarbete. Parallell och integrerad behandling redogjordes som två arbetssätt men de intervjuade socialarbetarna hade olika meningar kring vilken metod som borde tillämpas i praktiken.

Samsjuklighet definieras korfattat som en samförekomst av ett missbruk och en psykisk funktionsnedsättning. Inom begreppet ryms en stor variation i allvarlighetsgraden gällande såväl den psykiska sjukdomen som missbruket. Utöver detta förekommer dessutom oftast ytterligare brister inom områden som boende, ekonomi och sociala kontakter. Individer med samsjuklighet är därmed i behov av insatser från flera olika myndigheter och verksamheter. Syftet med uppsatsen är att undersöka professionella inom olika verksamhetsområdens erfarenheter av att arbeta med individer med samsjuklighet. Intresset har varit att få en ökad förståelse för de olika verksamheternas funktion i arbetet med samsjuka individer. Undersökningen har genomförts med hjälp av kvalitativa intervjuer och analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Respondenterna bestod av sex personer, vilka arbetade inom psykiatrin, frivården samt två skilda kommunala öppenvårdsverksamheter. Resultaten visar att skilda synsätt gällande individens problematik, samt det delade huvudmannaskapet mellan kommun och landsting, kan medföra att en individ med samsjuklighet faller mellan stolarna. För att motverka detta krävs ett nära samverkansarbete mellan olika verksamheter, där individens totala behov tillgodoses. Framträdande var också vikten av att skapa allians i relation till klienten i arbetet med samsjuka individer, vilket förutsätter ett lösningsfokuserat och motivationshöjande arbetssätt. Samtidigt beskrevs relationsskapandet som svårt och tidskrävande, mycket på grund av att dessa individer tidigare blivit illa bemötta inom vården samt stigmatiserade utav sin omgivning.

Tidigare forskning betonar att personer med samsjuklighet som innefattar missbruk och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har behov av samtidiga och samordnade insatser. Det är även lagstadgat att kommuner och landsting ska samverka i arbetet med ovanstående personer, om det är tydligt att det finns eller om yrkesverksamma misstänker ett sådant behov. Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka förutsättningarna är för samverkan i arbetet med personer med samsjuklighet. Vidare ligger intresset i att undersöka vad som krävs för att samverkan ska prioriteras. Kvalitativa intervjuer har utförts och analyserats utifrån en hermeneutisk metod. Initialt var tanken att intervjua sex respondenter men utifrån ett bortfall i urvalet har fem yrkesverksamma intervjuats. I uppsatsens resultat framkommer att det finns goda förutsättningar för samverkan. Dock behöver vissa faktorer, bland annat formella system och olika riktlinjer, utvecklas för att de yrkesverksamma ska kunna möta de önskemål och behov den enskilde har. Det beskrivs att yrkesverksamma som arbetar för de olika aktörerna har en gemensam vision och önskan om att kommunen ska få tillgång till multiprofessionella team gällande arbetet med personer med samsjuklighet. För att nå visionen uppger respondenterna att aktörerna dels behöver fortsätta mötas och prata med varandra, och dels att aktörerna har samma förutsättningar i arbetet.

Studien syftar till att undersöka och analysera beskrivningar av yrkesverksamma inom socialtjänst och psykiatri, deras syn på samverkan, samverkansuppdrag och det praktiska genomförandet av detta uppdrag. Vidare är avsikten att undersöka vilka faktorer som de yrkesverksamma uttrycker påverkar samverkan både positivt och negativt. Studiens metodologiska utgångspunkter är ett hermeneutiskt perspektiv med kvalitativa semistrukturerade intervjuer som insamlingsmetod. Totalt genomfördes sex intervjuer med totalt tre socialsekreterare och tre personer som var verksamma inom psykiatrin, två psykiatrisjuksköterskor och en kurator. Utifrån interaktionistisk teori och relationellt perspektiv har sedan resultatet av studien analyserats. Studien visar på att samverkansuppdragen mellan socialtjänst och psykiatri ofta är otydliga på en organisatorisk nivå. Dessutom visar studien på att personlig kontakt mellan parterna som ska samverka kan vara avgörande för en god samverkan och att det krävs fler gemensamma arenor där parterna kan träffas för att utveckla en god samverkan. En slutsats vi drar av studien är att samverkan behöver lyftas från att vara personbunden till att bli organisationsbunden. En annan slutsats vi drar är att SIP är ett bra verktyg för samverkan mellan kommun och psykiatri men att för att detta verktyg ska kunna användas krävs det att personer med rätt mandat är delaktiga och kan fatta beslut.

Studies syfte har varit att ta reda på hur yrkesverksamma inom socialtjänsten och missbruksvården förstår och resonerar kring människor som lever med samsjuklighet. Den metodologiska utgångspunkt som studien består av var en hermeneutisk ansats med semistrukturerade intervjuer. Resultatet bygger på sex intervjuer med yrkesverksamma med titeln socialsekreterare eller behandlare. I studien har vi haft det relationella och punktuella perspektivet som teoretisk grund. Det resultat som studien hamnat i handlar mycket om samverkan, både i positiv och negativ mening: den finns men är begränsad och behöver utvecklas. Studiens resultat leder också till kunskap om hur yrkesverksamma arbetar med samsjuklighet och vad de anser är viktigt i mötet med människor som lever med samsjuklighet. Resultatet skildrar även problematiken kring att ansvaret för samsjuklighet hamnar hos två huvudmän, psykiatri och missbruksvård. En slutsats av studien pekar på att ett mer nära arbete professioner och verksamheter emellan krävs för att arbeta bättre med samsjuklighet. För att uppnå detta behöver ansvaret fördelas och samverkan utvecklas.

Både ätstörningar och missbruk kan vara livshotande diagnoser som ibland är mycket svårbehandlade. Det finns forskning som visar på en förhöjd risk för ätstörning om du lider av ett missbruk. Forskning visar också på att samsjuklighet mellan missbruk och ätstörning är en komplicerande faktor vid behandling och det finns inte några tydliga riktlinjer om hur man bör prioritera insatser för denna patientgrupp. Syftet med denna studie är att undersöka behandlares strategier för att upptäcka och behandla patienter med samsjuklighet vad gäller missbruk och ätstörningar vid psykiatriska kliniken i Skellefteå. Syftet är också att undersöka om det finns tankar kring utvecklingsområden vad gäller behandling och upptäckt av patienter med samsjuklighet vad gäller missbruk och ätstörningar. Studien består av sex semistrukturerade intervjuer utförda på tre behandlare som främst arbetar med ätstörningar respektive tre behandlare som främst arbetar med missbruk. Resultatet visar att behandlare som arbetar med missbruk respektive ätstörningar är eniga om att samsjuklighet mellan ätstörningar och missbruk är en komplicerande faktor när det kommer till bedömning och behandling. Det tycks finnas en gemensam känsla av osäkerhet vad gäller hur andra enheter på kliniken arbetar och ett ökat erfarenhetsutbyte efterfrågas. Övriga förslag på förbättringsområden för att upptäcka och behandla patienter med samsjuklighet vad gäller missbruk och ätstörningar var mer utbildning, handledning, standardiserade bedömningsinstrument och samarbete. Ett ekonomiskt och effektivt sätt att höja kompetensen hos personalen i allmänhet skulle vara att sanktionera att även erfaren personal skulle ha möjlighet att delta vid den basutbildning för nyutbildad personal som genomförs årligen vid psykiatriska kliniken i Skellefteå. Detta skulle kunna öka kunskapen om hur andra enheter arbetar och förhindra frustration som kan uppkomma då man inte förstår varför olika enheter väljer att agera eller prioritera som de gör.

När det kommer till individer med samsjuklighet är det fundamentalt med samverkan mellan aktörer för att kunna tillgodose klienterna behandlingsbehov. Det är därför väsentligt att undersöka de faktorer som försvårar och gynnar samverkansprocesser. Studiens syfte är att belysa vad professionella inom missbruksvården upplever påverka samverkan med andra aktörer när det gäller individer med samsjuklighet. Därav avser uppsatsen att belysa de faktorer som hindrar och främjar samverkan. Studiens metodologiska utgångspunkt är hermeneutisk med en kvalitativ ansats. Det empiriska materialitet samlades in genom sex semistrukturerade intervjuer med behandlingspersonal verksamma inom missbruksvården. Därefter har det empiriska materialet analyserats med stöd av Danermarks (2004) teori samverkansteorin. Betydelsefulla främjande faktorer är etableringen av gemensamma tydliga mål och att aktörer utvecklar goda relationer för att kunna ta del av varandras kompetens och expertis. De hindrande faktorerna är bristande tid, resurser, kommunikation och engagemang. Flera av dessa aspekter kopplas till de organisatoriska förutsättningarna, lagar och regelverk och professionstillhörighet. Studiens resultat visar på att det existerar inre-och yttre faktorer inom organisationer som begränsar och försvårar samverkan mellan aktörer. Slutsatser från studien är att det krävs utökade resurser och reformer som förbättrar och utvecklar ramen för samverkan mellan aktörer. Detta skulle kunna bidra till att främja samverkan och sammanställa de integrerade behandlingsinsatser som lever upp till individens behov och förväntningar.

The purpose of the study was to describe and analyze the living condition for individuals with co-morbidity in different spheres of life based on a survey conducted in Blekinge county council. The aim has also been to examine the relation between individuals with co-morbidity and the care and support that is available under current legislation. The study examined how two hypotheses about comorbidity is related to different spheres of life as well as health care and support. Both hypotheses was confirmed by the results of the study. Individuals with co-morbidity has often a troublesome living situations and they do not receive adequate care and support. The study's perhaps most unexpected result is the result that emerged in addition to the hypotheses. The young group of people with co-morbidity is high and the group has a great need for extended care and support activities in all areas of life. Individuals with co-morbidity needs to be a continued research focus, especially the young persons.

Bakgrund: Psykisk ohälsa har ökat och anses vara ett folkhälsoproblem vilket kan vara en utmaning för hälso- och sjukvården på grund av den ökade samsjukligheten hos denna patientgrupp. Personer med psykisk ohälsa upplever ofta allmänhetens attityder som negativa. Detta upplever de även hos personalen inom den somatiska vården där deras fysiska behov inte tas på allvar och de känner sig oftast ignorerade. Sjuksköterskan förväntas kunna vårda patienter med psykisk ohälsa trots otillräcklig utbildning. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskans upplevelse av omvårdnaden till patienter med psykisk ohälsa inom den somatiska vården. Metod: En litteraturstudie där sju vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats användes. Som analysmetod valdes Graneheim och Lundmans (2004) tolkning av innehållsanalysen där kondensering, kodning och kategorisering av de bärande meningsenheterna gjordes. Resultat: Resultatet presenteras i tre huvudkategorier och tre underkategorier. Huvudkategorierna är: upplevelser kopplade till patientkontakten, upplevelser kopplade till organisationen, upplevelser av brist på kompetens. Underkategorier är: avvikande beteende, tidsbrist, miljön och brist på stöd. Slutsats: Resultatet visar tydligt förekomsten av negativa attityder på rund av bristfällig kunskap och utbildning hos sjuksköterskor gentemot patienter med psykisk ohälsa. Rädsla och oro är starkt framträdande faktorer som påverkar omvårdnaden och interaktionen mellan patienten och sjuksköterskan. Litteraturstudien kan bidra till ökad förståelse av problematiken och därmed leda till förbättrade utbildningar och jämlik vård.