Uppsatsens övergripande syfte var att undersöka möjliga mönster av social ångest och dess relation till depressiva symtom och livstillfredsställelse. Social ångest innebär lidande för många människor och medför rädsla för situationer där det finns risk att granskas, att få uppmärksamhet samt att bli bedömd för sina prestationer. Social ångest karakteriseras av undvikande beteende men indikationer finns att det även existerar en atypisk undergrupp av social ångest som uppvisar ett impulsivt beteende. Självskattningsformulär har använts vid datainsamlingen och urvalet bestod av unga vuxna i åldern 20-24 år. Resultaten analyserades genom klusteranalys och indikerade att en atypisk impulsiv grupp med social ångest existerade samt att kön modererar graden av depressiva symtom.

No description available.

Missbruk och psykisk ohälsa är ett växande samhällsproblem enligt nationella och internationella artiklar och rapporter. Personer med denna problematik är en större riskgrupp än personer med enbart en diagnos och riskerar i större utsträckning att få negativa utfall som självmordsförsök, kriminalitet och dödsfall. Individer med denna typ av samsjuklighet är svårare att behandla eftersom behandling måste ske för båda tillstånden samtidigt. Samordning mellan instanser som behandlar samsjuklighet är bristfälliga. Denna litteraturstudie genom en scoping review med systemteoretiskt tänkande undersöker och analyserar vad nationell forskning med inslag av internationell forskning i dagsläget visar för problem och framgångar samt hur kommun och region samverkar med samsjuklighet. I resultatet presenteras 6 artiklar varav 4 är internationella och 2 är nationella samt 4 nationella rapporter som analyserats med hjälp av en manifest innehållsanalys. Detta artikelunderlag gav oss en översikt på vidden och en kunskapsöversikt på befintlig forskning. Med hjälp av en manifest innehållsanalys fick vi fram 3 huvudkategorier. Den första kategorin beskriver hur samverkan mellan kommun och region kan förbättras för att individen ska stå i centrum utifrån nationella rapporter. Den andra kategorin beskriver hur integrerade team kan eller arbetar i dagsläget med samverkan nationellt inom kommun och region. Den tredje kategorin beskriver framgångar respektive problem i arbetet med samsjuklighet, där vi valt att använda oss av internationella och nationella artiklar för att bredda vårt perspektiv gällande arbetet med samsjuklighet. I resultatet framkommer det att arbetet med samsjuklighet kan se olika ut mellan kommun och region samt att det finns både framgångar respektive problem med arbetssättet gällande samsjuklighet i dagsläget. De problem som vi identifierar är att det i dagsläget inte finns tillräckligt med gemensamma riktlinjer och regler för hur kommun och region ska samverka. Kommun och region utgår från ett organisation- och samhällsperspektiv vilket leder till att fokuset inte hamnar på individen. De problem vi identifierat internationellt är att båda tillstånden inte tenderar att behandlas samtidigt och att personal kan missa missbruket när klienten är på en psykiatriavdelning. Framgångar som vi identifierat både internationellt och nationellt är förslag på gemensamma regler och riktlinjer, utbildning för berörd personal och specialteam som arbetar med samsjuklighet.

Bakgrund: Det är tidigare visat att patienter med psykiatrisk sjukdom lider en större risk för samsjuklighet än patienter med somatisk sjukdom. Parallellt med detta saknas det tillräcklig kunskap om psykiatriska tillstånd inom den somatiska sjukvården. Till följd av detta uppstår det svårigheter och utmaningar för sjuksköterskan som då blir omvårdnadsansvarig och behöver bemöta en patient som normalt sett inte vårdas i denna kontext.  Syfte: Syftet med litteraturstudien är att belysa sjuksköterskors erfarenhet av att bemöta patienter med psykiatrisk och somatisk samsjuklighet inom somatisk sjukvård Metod: Examensarbetet utformades som en allmän litteraturöversikt. Två databaser, Cinahl och Psycinfo, nyttjades och åtta artiklar som motsvarade studiens syfte valdes ut. Resultaten sammanställdes utefter likheter och skillnader för att sedan sammanfattas under fyra övergripande teman. Resultat: Sjuksköterskors kompetens avgör hur förberedd och kapabel denne är inför att bemöta patienter med samsjuklighet. Vårdmiljön, förmågan att kommunicera och att reflektera påverkar möjligheterna för ett positivt bemötande. Detta kan stödja sjuksköterskor i att vårda patienter utifrån ett livsvärldsbaserat perspektiv. Slutsats: Sjuksköterskors kompetens avgör hur förberedd sjuksköterskan är inför att bemöta patienter med samsjuklighet. Dessa patienters behov möts inte i sjukhusmiljön. Kommunikation är viktigt i syfte att kunna ta del av patientens livsvärld. Handlingar som baseras på fördomar och förförståelse som tar en negativ skepnad kan undvikas genom reflektion för patientens situation.

Syftet med denna studie var att synliggöra professionellas beskrivningar av samverkan i arbetet med personer som har en samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och missbruksproblematik. Studien har en kvalitativ ansats med en hermeneutisk vetenskapstradition med semistrukturerade intervjuer som metod. Den teoretiska utgångspunkten för denna studie har varit Erving Goffmans teori om Stigma utifrån Martin m.fl. (2008) tolkning och perspektiv. Fyra intervjuer har genomförts med fyra yrkesverksamma inom region och socialtjänst. Resultatet visar att personer med samsjuklighet är en komplex målgrupp, att det krävs en nära samverkan med samordnade insatser för att individen ska få rätt hjälp och behandling, vidare visade resultatet att det i dagsläget finns stora brister kring samverkan för denna målgrupp. Många ser fortfarande samsjuklighet som två separata sjukdomstillstånd, den psykiatriska delen och missbruksproblematiken vilket blir problematiskt då yrkesverksamma kan ha svårigheter i att möta individen och tillgodose hens behov. Slutsatsen av studien är att det krävs en bättre samarbetsvilja myndigheter emellan så de samordnade insatserna blir mer effektiva och med klienten i fokus.

Vården av personer med samsjuklighet bygger på samverkan mellan de två huvudmännen kommun och region med delat ansvar. Samverkan i sin tur bygger på professionella inom dessa skilda organisationer. Syftet med denna studie var att undersöka professionellas upplevelse av samverkan gällande individer som lider av samsjuklighet i form av psykisk funktionsnedsättning och missbruk. Författarna har använt sig av kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer med professionella inom kommun och region som sedan transkriberats och kodats samt tematiserats i enlighet med interpretativ fenomenologisk analys (IPA). Resultatet kunde sammanfattas i olika övergripande teman som påverkade samverkan vilka var professionellas upplevelser av; samsjuklighet, samverkansaktörer, vårdapparaten samt deras upplevelser av samverkansverktyg. Den teori som har använts för att analysera resultatet är nätverksteori ihop med begreppen byråkrati, doxa och professionalisering. Diskussionen konstaterar att professionellas upplevelser av samverkan kantas av olika typer av strukturer. Dessa påverkas av politiska beslut och även av den maktförskjutning från professionerna i spåren av NPM, new public management. Även resursbrister i olika former var försvårande för samverkan och att ansvaret över brukargruppen delades upp på olika huvudmän vilket försvårade möjlighet till helhetsbild. Professionellas upplevelser av brukaren och av varandra var även en påverkande faktor i samverkansarbetet och även resonemang kring vilken del av samsjukligheten som påverkade mest. Mest framträdande i studien var problematik med olika huvudmän, olika former av resursbrister i kombination med strukturella hinder samt professioners olika syn på brukaren. Denna studie belyser ur professionellas synvinkel en aktuell samhällsdebatt om delat huvudmannaskap. Relevansen av deras upplevelser är hög eftersom professionella är grundstenarna som samverkan och vården för personer med samsjuklighet bygger på.

SAMMANFATTNING Bakgrund Samsjukligheten mellan diabetes typ 1 och psykisk ohälsa kan leda till ett ätstört beteende och orsaka den drabbade stort lidande och stora samhälleliga kostnader. Det är viktigt att i tid upptäcka ett ätstört beteende innan det utvecklas till en manifest ätstörning. Sjuksköterskan bör ha kunskap om vilka individer som befinner sig i riskzonen, symtom samt kliniska mätvärden som kan ligga till grund för misstanke om ett befintligt ätstört beteende. Syfte Syftet med studien var att studera hur sjuksköterskan kan upptäcka ett ätstört beteende hos patienter med diabetes typ 1. Metod Litteraturöversikt enligt Forsberg och Wengström (2020) inkluderande 14 kvantitativa artiklar. Resultat Resultatet visade att individer med diabetes typ 1 och ätstört beteende eller ätstörning hade högre kliniska mätvärden, högre frekvens av komplikationer med fler sjukhusvistelser, sämre psykiskt mående och var oftast av kvinnligt kön i övre tonåren. Slutsats Då samsjuklighet mellan TD1, psykisk ohälsa och ätstört beteende är vanligt bör sjuksköterskan ha kunskap om vilka individer som befinner sig i riskzonen, närvarande  symtom och kliniska mätvärden som kan ligga till grund för misstanke om ett ätstört beteende. Nyckelord ätstörning, diabulimia, Typ 1 diabetes, ätstört beteende, samsjuklighet

Bakgrund Psykisk ohälsa är ett växande problem, ändå är det fortfarande stigmatiserat. I studier har det framkommit att det finns en överdödlighet hos personer med psykisk ohälsa i somatiska sjukdomar. Det har visat sig att dessa personer inte söker somatisk vård i samma utsträckning som personer utan psykiatrisk diagnos och att de inte alltid får den vård och det bemötande de bör. Sjuksköterskan har ett ansvar i att ge omvårdnad så att varje persons värdighet respekteras. Syfte Syftet var att beskriva betydelsen av sjuksköterskors attityder i möten med personer som lider av psykisk ohälsa inom den somatiska vården för att omvårdnaden ska kunna utföras med respekt för personens värdighet. Metod Vald metod var en litteraturöversikt där 15 vetenskapliga artiklar av både kvalitativ och kvantitativ ansats har granskats och analyserats. Använda databaser var PubMed, CINAHL Complete och PsycINFO. Resultat Översikten visade på att sjuksköterskor upplevde mötet med personer med psykisk ohälsa svårt och det fanns ofta en rädsla för att bemöta dem. Miljön på somatiska vårdavdelningar ansågs olämplig för vård av dessa patienter. Sjuksköterskor önskade ge god omvårdnad men det framkom i studien att de saknade kunskap om psykisk ohälsa samt att det på många vårdavdelningar brast i säkerhet och resurser. Slutsats Sjuksköterskor inom somatisk vård upplever flera svårigheter i mötet med personer som lider av psykisk ohälsa. Mer utbildning behövs, samt att rutiner och riktlinjer för hur vård till dessa personer ska ges, ses över. Detta skulle resultera i sjuksköterskor som känner sig tryggare i sin roll och som ger bättre omvårdnad.

Klienter med en samsjuklighet blir i mötet med socialtjänsten ofta uppdelade bland flera enheter. En intern samverkan bedrivs mellan enheterna för att möta klientens behov. Vår studie syftar till att få en ökad kunskap om hur socialsekreterare upplever att organisationsstrukturen påverkar den interna samverkan på socialtjänsten i ärenden där en klient har en samsjuklighet. Studien intresserar sig för hur denna samverkan bedrivs och vad som krävs för eller motverkar en god samverkan. Fyra kvalitativa semistrukturerade intervjuer genomfördes med socialsekreterare som arbetar specialiserat med missbruk samt socialpsykiatri på en socialtjänst. Insamlade data sorterades genom en tematisk analysmetod och resultatet analyserades ytterligare med hjälp av domänteori, interna förutsättningar för samverkan och tidigare forskning. I resultatet har vi identifierat att två former av samverkan förekommer mellan specialiserade enheter, en spontan när det fungerar och en organiserad rutin för samverkan när det inte fungerar. Det som krävs för en samverkan är kunskap om klientens behov och andra enheters förutsättningar. Negativa stereotypiska attityder gällande arbetet med klienter med en samsjuklighet motverkade däremot en god samverkan. Socialsekreterares handlingsutrymme att arbeta integrerat med klienter som har en samsjuklighet är begränsad i en specialiserad organisation. Trots omorganiseringar kvarstår de grundläggande bristerna i samverkan. Organisationen är inte formad efter klientgruppen. Men organisationsstrukturer kan inte forma professionen helt och hållet. Professionskunskap och erfarenhetskunskap hos socialsekreterare gör att de genom sitt handlingsutrymme formar arbetsprocessen efter klientens behov.

Studiens syfte är att undersöka professionella på socialtjänstens upplevelser av samverkan med psykiatrin kring personer med samsjuklighet. Med frågeställningarna: Vilka hinder upplever professionella när det kommer till samverkan mellan socialtjänst och psykiatri? Vilka möjligheter upplever professionella när det kommer till samverkan mellan socialtjänst och psykiatri? Hur upplever de professionella en god samverkan mellan socialtjänst och psykiatri?  Studien är baserad på kvalitativa semistrukturerade intervjuer och detta för att besvara frågeställningarna och därmed uppfylla studiens syfte. Omfånget på intervjuer är fyra stycken. Intervjupersonerna har olika professioner men alla jobbar på socialtjänsten och har på något vis kontakt med personer med samsjuklighet samt har upplevt samverkan. Intervjupersonerna är uppdelade på så vis att det är två behandlare, en socialsekreterare och en enhetschef. Resultatet har analyserats utifrån en kvalitativ innehållsanalys med det teoretiska perspektivet; samverkan. Studiens urvalsmetoder är bekvämlighetsurval samt snöbollsurval.  Resultatet innehåller bland annat beskrivningar kring hinder i samverkan såsom dåliga kontaktvägar till psykiatrin, för långa väntetider och resursbrist, det sistnämnda nämns av intervjupersonerna som en möjlig förklaring till varför det uppstår hinder i samverkan mellan socialtjänsten och psykiatrin. Resultatet tar även upp möjligheter i samverkan med psykiatrin. De beskriver goda möjligheter från socialtjänstens sida medans psykiatrins möjligheter anses vara sämre också med tanke på resursbrist samt att regionen och politikerna inte satsar på beroendevård och psykiatri. Den generella upplevelsen av samverkan när det handlar om personer med samsjuklighet är att den är nödvändig för att personerna inte ska antingen bollas mellan psykiatrin och socialtjänsten eller falla mellan stolarna. Upplevelsen präglas mestadels av ett missnöje men även ett hopp där en intervjuperson har upplevt förbättring under hens senaste SIP-möten (SIP= Samordnad Individuell Plan). Missnöjet kopplas mest till ett missnöje mot psykiatrin då det bland annat tas upp att psykiatrin inte kan komma med en konkret tidsplan vid SIP-möten samt att psykiatrin upplevs för byråkratisk.