Bakgrund: Personer med en psykisk sjukdom dör betydligt tidigare än personer som inte har en psykisk sjukdom. Detta sker ofta i somatiska sjukdomar såsom cancer, kardiovaskulära sjukdomar och från trauma av våld och olyckor. De drabbas frekventare och oftare mer allvarligt än individer utan psykisk sjukdom och riskerar att få en längre vårdtid och sämre utfall. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors förhållningsätt i omvårdnad av patienter med somatiska sjukdomar med en samsjuklighet av psykisk sjukdom. Metod: Nio vetenskapliga artiklar, funna i databaserna Cinahl och PsycInfo har kvalitetsgranskats och analyserats med en metod för kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Sjuksköterskors förhållningssätt i omvårdnaden av patienter med somatiska sjukdom med en samsjuklighet i psykisk sjukdom redovisas i kategorierna Behov av ytterligare kunskap, Rädsla och oro och Avståndstagande förhållningssätt. Slutsats: Slutsatsen i denna litteraturöversikt är att sjuksköterskan behöver mer kunskap för att kunna vårda patienter med en samsjuklighet. Sjuksköterskorna inom somatisk respektive psykiatrisk vård behöver mer kunskap inom varandras område. Med den utökade kunskapen om samsjuklighet och varandras vård blir sjuksköterskan bättre förbered för de nya krav som ställs. Klinisk implikation: Internutbildning behövs för att öka kompetens och trygghet hos sjuksköterskor som vårdar patienter med somatiska sjukdomar och samsjuklighet i psykisk sjukdom. Kommunikationskanaler mellan den somatiska och psykiatriska vården bör skapas för att möjliggöra konsultation mellan klinikerna.

Syftet med arbetet är att belysa sjuksköterskans upplevelser av att vårda patienter med psykisk ohälsa i somatisk vård. För att kunna fördjupa och sammanställa tidigare forskningar om ämnet är det en fördel att göra en litteraturstudie. I arbetet ingår 14 artiklar, kvalitativa och kvantitativa. Resultatet visar att sjuksköterskor som arbetar i somatisk vård negativa upplevelser av att vårda patienter med psykisk ohälsa. Sjuksköterskorna kände en ständig känsla av obehag och rädsla som grundas på otillräcklig kunskap. På grund av bristfällig sjukhusledning känner sjuksköterskorna att de inte får stöd när de önskar få mer kunskap om ohälsan. Sjuksköterskor med mer yrkeserfarenhet eller vid samarbete med specialistpsykiatrin har en mer positiv inställning. Sjuksköterskor som arbetar i somatisk vård har oftast andra medicinska prioriteringar vilket får dem att känna ångest över att inte kunna ge god vård. Patienternas psykiska ohälsa blir då bortprioriterad och obehandlad vilket skapar ett lidande. Alla patienter skall vårdas utefter deras individuella behov, men kunskapsbristen upplevs vara ett stort hinder.

Föreliggande studie syftar till att undersöka socialarbetares upplevelser av samverkan mellan ett landstings psykiatri och kringliggande småkommuners socialtjänst gällande vuxna personer med samsjuklighet i form av missbruks- eller beroendeproblematik och psykisk ohälsa. För att inhämta information har sex semistrukturerade intervjuer genomförts med socialarbetare verksamma vid beroendecentrum, respektive tre olika socialtjänster. I resultatet framkommer att god personlig relation mellan socialarbetarna inom de olika verksamheterna, faktiska möten mellan de professionella och en tydlig ansvarsfördelning är viktiga förutsättningar för gott samarbete mellan verksamheterna. Det delade huvudmannaskapet mellan kommun och landsting, den enskildes brist på motivation att ta emot hjälp, olika uppfattningar om målgruppens problematik och uteblivet informationsutbyte mellan verksamheterna har visat sig utgöra hinder för fungerande samverkan. Vidare framhålls att det geografiska avståndet tycks påverka samverkan i den mån att motivationsarbetet med klienten att ta emot hjälp försvåras, samt leder till att fysiska samverkansmöten ibland bortprioriteras på grund av tidsbrist. Avslutningsvis framkommer att det i dagsläget inte finns tillräckliga eller anpassade insatser för den del av målgruppen som har någon form av kognitiv nedsättning. Föreliggande studies resultat bidrar till en djupare kunskap och förståelse för faktorer som kan påverka samarbetet mellan landsting och kommun gällande personer med samsjuklighet.

Syftet med detta arbetet är att belysa och analysera professionellas återberättade erfarenheter av arbete med delaktighet i behandling hos vuxna personer med samsjuklighet. Studien utfördes med en kvalitativ ansats, där åtta professionella från sex olika verksamheter intervjuades. Intervjumaterialet analyserades och sammanställdes sedan till resultat – och diskussionskapitel. Resultatet visar att personal uppfattar att viktiga delar i behandling av samsjuklighet är rutiner och struktur, att skapa en terapeutisk allians med klienten samt att förbereda klienten för att integreras i samhället efter behandlingen. Stor vikt läggs vid att klienten ska vara delaktig i sin egen behandling och förändringsprocess, trots att vissa delar av behandlingen inte är möjliga för klienten att påverka. Vidare anser personalen att denna målgrupp lätt faller mellan stolarna då olika aktörer har svårt att samarbeta och koordinera insatserna. En av våra slutsatser blir därför att den integrerade vården bör utvecklas mer för att framgångsrikt kunna bedriva en sammanhängande vård för klienter med samsjuklighet.

Syftet med uppsatsen har varit att ta del av berättelser och upplevelser från kvinnor som tagit sig ur ett missbruk. Vi har undersökt orsaker till att kvinnor hamnar i missbruk och vad som hade kunnat motverka det. Samt kvinnors drivkraft till att ta sig ur missbruket och vad det var som hjälpte dem att ta sig ur sitt missbruk. Vi har även undersökt vad yrkesverksamma som arbetar med kvinnor i missbruk hade för uppfattning om området i jämförelse med kvinnorna. Uppsatsens empiri samlades in via intervjuer som var av semistrukturerad karaktär och det var tre kvinnor och tre yrkesverksamma som intervjuades. För att analysera datamaterialet gjordes en kvalitativ innehållsanalys där transkriberingen av intervjuerna kodades och sammanställdes till teman. Tidigare forskning visade på att kvinnor i missbruk är en extra utsatt och stigmatiserad grupp och de söker ofta vård i senare skede än män i missbruk. Resultaten i uppsatsen visade på att de övergripande riskfaktorerna till att kvinnor hamnade i ett missbruk var traumatiska upplevelser samt en problematisk uppväxt. Kvinnorna led av psykisk ohälsa i tidig ålder och därför hade samtliga varit i kontakt med psykiatrin. Däremot uppmärksammade kvinnorna och de yrkesverksamma att psykiatrins insatser mot deras psykiska ohälsa var en anledning till att missbruket eskalerade. Resultatet visade även att vården var dålig att bemöta samsjuklighet. Drivkrafterna till att ta sig ur ett missbruk varierade för kvinnorna men var kopplade till sociala relationer. Kvinnorna menade på att det var sociala relationer som var den drivande faktorn genom hela processen i tillfrisknandet. Däremot ansåg de yrkesverksamma att kvinnor tillslut måste vilja ta sig ur sitt missbruk för sin egen skull för att det ska vara ett långsiktigt tillfrisknande. Det var ingen särskild behandlingsmetod som utpekades mer effektiv än någon annan. Däremot visade det sig vara viktigt för kvinnorna att ha tillitsfulla relationer till behandlaren och personal samt en välfungerande efterbehandling.

En stor andel av de med missbruksproblematik har visats ha samtidig psykisk ohälsa.Individer med samsjuklighetsproblematik är en sårbar grupp. De löper exempelvis större risk för suicid jämfört med de med endast missbruksproblematik eller psykisk ohälsa, och de har även försämrad tillgång till vård. För att dessa individer ska tillförsäkras adekvat vård och stöd krävs insatser från både kommunal och regional verksamhet. Upprättandet av en samordnad individuell plan (SIP) är en lagstadgad skyldighet i såväl hälso- och sjukvårdens som socialtjänstens verksamheter men studier har pekat på ett ojämnt användande av SIP. Syftet med den här studien är att identifiera och förstå hinder för samverkan i form av SIP kring personer med samsjuklighetsproblematik utifrån de yrkesverksamma inom områdets berättelser. Data samlades in genom 10 semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma som arbetar med personer med samsjuklighet. Data analyserades utifrån ett teoretiskt ramverk som bestod av: Socialkonstrutionism, Luhmanns systemteoretiska perspektiv och i synnerhet hans begrepp funktionell differentiering samt inslag av den nyinstitutionella teoribildningen. Resultatet visar att (1) yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården respektive från socialt arbete definierar orsaker, pekar på konsekvenser, formulerar lösningar samt vilka värden som motiverar stöd och hjälp på skilda sätt. Jag menar därför att samsjukligheten konstrueras olika av de olika aktörerna eftersom de anlägger olika perspektiv: ett medicinskt och ett som utgår från socialt arbete. (2) Informanternas tolkningar av samsjuklighetsproblematiken påverkas av organisationens behov av att legitimera sitt handlande. (3) Hinder för samverkan uppstår när SIP används som ett forum för att kompensera för bristfälliga insatser; skilda perspektiv i frågan när en individ är behandlingsbar; professionella från de olika verksamhetsområdena tolkar varandras agerande utifrån sina egna referensramar.

Kronisk smärta och emotionell problematik verkar dela flera faktorer med varandra, men i den transdiagnostiska forskningen är det oklart vilka faktorer som är centrala i utvecklingen av olika problematiker. I den här studien har ruminering, oro och beteendemässigt undvikande undersökts som transdiagnostiska faktorer för kronisk smärta och social ångest. Studien bygger på data från Trestadsstudien, en longitudinell populationsstudie som sträckte sig mellan 2012–2018 i centrala Sverige. Stickprovet inkluderade ungdomar i årskurs 7–9 (N = 1453) från arton kommunala skolor. Syftet med studien var att utforska prevalensen av kronisk smärta, social ångest och samsjuklighet mellan problematikerna. Syftet var också att undersöka om kronisk smärta och social ångest är riskfaktorer för varandra och om eventuella samband kunde förklaras av mediation genom ruminering, oro eller beteendemässigt undvikande, samt om kön kunde moderera mediationerna. För att undersöka detta genomfördes logistiska regressionsanalyser och mediationsanalyser. Resultaten indikerar att prevalensen av kronisk smärta, social ångest och samsjukligheten ökade över tid, särskilt för tjejer. Analyserna antyder även att kronisk smärta och social ångest var signifikanta riskfaktorer för varandra två år senare (OR = 1.7 - 1.9). Även om detta stöder en transdiagnostisk syn kunde inte sambanden förklaras av mediationsanalyserna i någon stor utsträckning. Detta kan bero på metodologiska brister med konstrukten eller att det finns andra faktorer som bättre förklarar sambanden. Framtida forskning behöver undersöka effekten av andra transdiagnostiska faktorer och hur olika typer av transdiagnostiska faktorer samverkar med varandra för att leda till utveckling av kronisk smärta och social ångest.

Patienter med somatisk och psykiatrisk samsjuklighet är en sårbar och vårdmässigt komplex grupp som löper större risk, jämfört med normalpopulationen, att avlida i förtid till följd av sjukdomar som kunde ha förebyggts. Bristande socioekonomiska resurser tycks vara en förklaring men forskning visar också på sämre bemötande av patientgruppen samt att fler diagnostiska misstag görs vid samsjuklighet. Syftet med denna studie var att undersöka hur läkare inom somatiken upplever svårigheter i diagnostik och behandling gällande samsjukliga patienter. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med tio läkare verksamma inom somatisk vård. Induktiv tematisk analys visade att läkarnas upplevelser kunde delas in i fyra teman; Osäkerhet, Relationen, Kapacitet och Integration. Resultaten visar att läkare upplever svårigheter kopplat till individen, patient-läkar-relationen och vården i stort. Kärnkategorin Otillräcklighet är beskrivande för samt genomsyrar samtliga teman och handlar om en otillräcklighet i hela vården, hos såväl patient som vårdpersonal och organisation. Dessa fynd bekräftar dels tidigare forskning och tillför fördjupade perspektiv i en svensk kontext. Behov finns av vidare kvantitativ forskning inom ämnet för ett mer generaliserbart resultat. / Patients with somatic and psychiatric comorbidity constitute a vulnerable and care-wise complex group at higher risk, compared to the general population, of premature death due to preventable diseases. A lack of socio-economic resources seems to be one explanation, but research also shows that these patients are subjected to worse interpersonal treatment and that more diagnostic mistakes are made in relation to comorbid patients. The purpose of this study was to investigate how physicians in the somatic care experience difficulties in diagnosis and treatment of comorbid patients. Semi-structured interviews were conducted with ten physicians in the somatic care. Inductive thematic analysis showed that the experiences could be categorized into four themes; Uncertainty, The relationship, Capacity and Integration. The results show that physicians experience difficulties relating to the individual, the patient-physician-relationship, and the care system as a whole. The core category Insufficiency is descriptive of all themes and refers to an insufficiency regarding the patient herself as well as the staff and the organization. The findings confirm previous research and adds an in-depth perspective in a Swedish context. There is a need for future quantitative research on this topic in order to generate more generalizable results.

Benämningen dubbeldiagnos är ett vitt begrepp men i denna kontext syftar det på personer som har en psykiatrisk diagnos i kombination med ett dokumenterat och diagnostiserat alkohol- och/eller narkotikamissbruk. Personer med dubbeldiagnos är en utsatt grupp i samhället med betydligt högre dödlighet än övriga befolkningen. Trots detta verkar det finnas svårigheter i samverkan kring behandling, främst eftersom vården är utlagd på två huvudmän. Syftet med denna studie är därför att undersöka hur samverkan kring behandlingsinsatserna fungerar mellan kommun och region för personer med dubbeldiagnos i en mellanstor kommun. Undersökningen har genomförts med semistrukturerade intervjuer som analyserats med hjälp av konventionell innehållsanalys. Data har insamlats från åtta respondenter, fyra från vardera huvudman.    Resultatet visar att region och öppenvård inte har ett gemensamt synsätt när det gäller vilken behandling som är bäst för personer med dubbeldiagnos. Båda instanser ser behov av samtidig behandling för bägge tillstånden men regionen ser medicinsk behandling som det primära medan kommunen anser att allians och långsiktig behandling är det viktigaste. Resultatet visar också att det saknas riktlinjer och en gemensam strategi för att lösa de befintliga samverkansproblemen. De hinder för samverkan som respondenterna belyste handlade främst om strukturella faktorer som resursbrist och byråkrati.    Det är svårt att komma tillrätta med de glapp som uppstår mellan regionens slutenvård och kommunens öppenvård och i detta glapp finns en hög återfallsrisk. Respondenternas rekommendation för att minska det tidigare nämnda glappet mellan huvudmännen är ett slags mellanhus. Detta skulle ge kommunen förutsättningar att stå redo med insatser när klienten är medicinskt färdigbehandlad från regionens sida. Personer med dubbeldiagnos skulle på så sätt ges möjlighet att få vård och fortsatt stöd i de perioder då risken för återfall är som störst. Slutsatsen är att det finns brister i samverkan mellan kommun och region. En metod för att bättra samverkan är interprofessionella team som arbetar tillsammans mot gemensamma mål. På så sätt tas den bästa kunskapen tillvara från såväl socialtjänst som region. Inte minst visar dubbeldiagnosteamet på att detta är en framgångsrik väg för god samverkan.

Syftet med föreliggande studie är att genom intervjuer med tjänstemän från socialtjänsten och den regionala psykiatrin undersöka hur organisationerna samverkar kring personer med samsjuklighet. Resultatet baseras på semistrukturerade intervjuer av två tjänstemän från den regionala psykiatrin och två tjänstemän från socialtjänsten i en medelstor kommun i Sverige. Studien har en kvalitativ ansats och tematisk analys har använts som analysmetod. Resultatet visar brister i samverkan på organisatorisk nivå. Förekomsten av samverkan sker via case management och interprofessionella möten, samt främst under planering av samordnad individuell plan. Faktorer som upplevs främjande vid samverkan är ett huvudmannaskap, en beroendemottagning, tydlig lagstiftning och samsyn i vården av samsjukliga. Faktorer som upplevs hindrande är otydlig lagstiftning angående ansvarsfördelning och samverkan, skilda synsätt och kunskapstraditioner samt bristande ekonomiska och politiska intressen för gruppen samsjukliga