No description available.

Syftet med detta arbete har varit att undersöka hur historiemedvetande beskrivs i forskningslitteratur och varför det framställs vara till vikt för historieundervisning och lärande. Det har även setts till vilka didaktiska verktyg som framhålls i forskningen för att utveckla historiemedvetandet hos eleverna. Begreppet historiemedvetande är en del av kursplanen i historia och dess beskrivning jämförs i detta arbete med forskningens definitioner på begreppet. I den forskning som granskats definieras historiemedvetande som sambandet mellan dåtid, nutid och framtid, vilket stämmer väl överens med läroplanen. Resultatet visar att det finns forskning om arbetssätt med syfte att stärka historiemedvetandet och i detta examensarbete presenteras några av dessa studier. Studierna visar att det är möjligt att utveckla elevernas historiemedvetande med hjälp av olika arbetssätt vilket medför att de kan ses som användbara i undervisningen. Gällande vikten av historiemedvetandet synliggörs det i forskningen att detta har påverkan på såväl demokratin som förståelsen för sig själv och andra, något som inte tydligt framkommer i läroplanens beskrivning av begreppet. Det framkommer att elever till synes tar till sig mer av undervisningen om denna kan kopplas till det egna livet, vilket i sin tur kan bidra till ett mer utvecklat historiemedvetande. / <p>SO</p>

Enligt ämnesplanen för historia i grundskolan är det övergripande syftet med historieundervisningen att den ska utveckla elevers historiemedvetande. Begreppet historiemedvetande är enligt forskare svårt att definiera och därmed kan det vara svårt att avgöra hur det yttrar sig. Man kan därmed anta att lärare kan ha svårigheter att dels veta hur historiemedvetandet utrycks hos eleverna och dels veta vilka läromedel och metoder som är lämpliga att använda, för att ge elever möjlighet att utveckla historiemedvetandet. Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka vad tidigare forskning säger om läromedels potential att utveckla ett historiemedvetande. Med utgång i frågor om läromedels egenskaper och hur de kan användas för att utveckla historiemedvetandet har avhandlingar i ämnet analyserats, genom en kvalitativ innehållsanalys, för att hitta mönster och teman utifrån syfte och frågeställningar. Resultaten visar bland annat att läromedel vars egenskaper berör tidsdimensionerna då, nu och sedan har potential att utveckla ett historiemedvetande, och så även de läromedel som berör känslor och engagemang. Detta eftersom när elever kan relatera personer och händelser i historien till sig själva och sin egen vardag genom tidsdimensionerna då, nu och sedan kan historiemedvetandet aktiveras och utvecklas. / <p>SO</p>

Syftet med denna litteraturstudie har varit att belysa hur aktuell svensk historiedidaktisk forskning definierar begreppet historiemedvetande samt att studera hur forskningen beskriver att utvecklandet av elevernas historiemedvetande kan främjas genom historieundervisning. I studien har olika didaktiska metoder och verktyg som forskarna förespråkar för att utveckla ett historiemedvetande lyfts fram. I den forskning som studerats definieras historiemedvetande som kopplingen mellan dåtid, nutid och framtid. Gemensamt för den studerade litteraturen är utgångspunkten att ett historiemedvetande är något alla människor besitter. Denna utgångspunkt och definition stämmer väl överens med kursplanen i historia där begreppet historiemedvetande är en central del. Resultatet visar att begreppet historiemedvetande är ett svårdefinierat begrepp, men att det finns vissa grundläggande punkter som forskarna är överens om. Resultatet pekar också på att det finns olika arbetssätt för att aktivera och utveckla ett historiemedvetande hos eleverna. Dessa arbetssätt presenteras i studien och diskuteras utifrån hur de kan användas ur ett perspektiv för grundskolans 1 – 3. Av vikt är att historieämnet inte får ses som enbart ett ämne som handlar om det förflutna, utan att historieämnet berör en ständigt pågående process. Genom att bedriva undervisningen ur ett perspektiv där historiemedvetandet står i centrum anses eleverna bättre kunna koppla undervisningen till sin egen livshistoria och placera in sig själv som en medskapare till historien. / <p>SO</p>

Syftet med denna studie har varit att, utifrån aktuell forskning, urskilja vilken didaktisk betydelse film kan ha i undervisning i ämnet historia i grundskolan. För att besvara studiens frågeställningar har en systematisk litteraturstudie genomförts i vilken vetenskaplig forskning inom området har sökts, granskats och analyserats. Resultaten visar att filmens betydelse som pedagogiskt verktyg i historie-undervisning kan delas in i tre kategorier; film som betydelse för elevers motivation, film som betydelse för elevers ökade förståelse för ämnet, samt film som betydelse för elevers kritiska tänkande. Vidare har möjligheter och svårigheter med film som pedagogiskt verktyg utifrån de tre kategorierna urskilts. Resultatet visar på olika aspekter av möjligheter och svårigheter med film, där fokus ligger på förförståelse och elevers meningsskapande. / <p>SO</p>

<p>Uppsatsen handlar om hur historielärare tänker kring planeringen av undervisningen för att hinna ge eleverna en översikt av historien och nå de ambitiösa målen i styrdokumenten och anknyta till elevers livserfarenheter så att elever kan förstå och bli intresserade av historia samt hur lärarna konkret lägger upp vissa moment av historien. Fyra gymnasielärare har intervjuats under 1-1,5 timme och tre av intervjuerna spelades in på band medan den fjärde antecknades. Intervjuerna skrevs ut från band, kortades och redigerades varsamt. Undersökningsresultatet pekar på vikten av att läraren gör ett medvetet urval för att hinna fram till modern tid och göra de nödvändiga historiska kopplingarna till nutid. Utan urval kan historieundervisningen i hög grad bli en förmedling från läraren med för lite bearbetning och social interaktion för eleverna. Läraren måste växla mellan en övergripande nivå där de stora utvecklingsdragen visas för eleven och en nivå där man visar hur den lilla människan hade det. Har man för mycket av undervisningen på en övergripande nivå blir historien abstrakt för eleverna. Om man å andra sidan inte fortlöpande refererar till orsaker och konsekvenser och låter eleverna fundera över detta och visar större utvecklingssammanhang riskerar historien för eleverna bara att bli ett antal oberoende händelser.</p>

Uppsatsen handlar om hur historielärare tänker kring planeringen av undervisningen för att hinna ge eleverna en översikt av historien och nå de ambitiösa målen i styrdokumenten och anknyta till elevers livserfarenheter så att elever kan förstå och bli intresserade av historia samt hur lärarna konkret lägger upp vissa moment av historien. Fyra gymnasielärare har intervjuats under 1-1,5 timme och tre av intervjuerna spelades in på band medan den fjärde antecknades. Intervjuerna skrevs ut från band, kortades och redigerades varsamt. Undersökningsresultatet pekar på vikten av att läraren gör ett medvetet urval för att hinna fram till modern tid och göra de nödvändiga historiska kopplingarna till nutid. Utan urval kan historieundervisningen i hög grad bli en förmedling från läraren med för lite bearbetning och social interaktion för eleverna. Läraren måste växla mellan en övergripande nivå där de stora utvecklingsdragen visas för eleven och en nivå där man visar hur den lilla människan hade det. Har man för mycket av undervisningen på en övergripande nivå blir historien abstrakt för eleverna. Om man å andra sidan inte fortlöpande refererar till orsaker och konsekvenser och låter eleverna fundera över detta och visar större utvecklingssammanhang riskerar historien för eleverna bara att bli ett antal oberoende händelser.

No description available.

Syftet med denna uppsats har varit att undersöka hur elever i grundskolans år 9 upplever och förhåller sig till historia, i och utanför skolan. En anledning till detta syfte är att historia ska bli ett kärnämne på gymnasiet 2007. Undersökningsmaterialet utgörs av en enkätundersökning där sammanlagt 81 elever fördelade på fyra skolklasser i två geografiska områden i Dalarna besvarat en rad frågor. Resultatet belyses ur olika perspektiv, ett utifrån elevernas bostadsort, ett annat utifrån kön och ett tredje - det som främst fokuseras i uppsatsen - utifrån elevernas förmodade programval till gymnasiet.Undersökningens resultat visar att det finns skillnader mellan eleverna beroende av vilket perspektiv som tas som utgångspunkt. Ur ett könsperspektiv framkommer det att flickorna förhåller sig något mer positiv till historia än vad pojkarna gör. Programvalsperspektivet visar att för elever som valt ett program där historia idag är obligatoriskt har historia ett mer postitivare betydelsevärde, samt uppvisar de en större öppenhet och intresse för historia än de elever som har för avsikt att söka till ett program där historia idag saknas. Konsekvenserna av resultaten som framkommit diskuteras inför en framtida undervisningssituation.

Syftet med detta arbete är att ta reda på i vilken utsträckning och på vilket sätt lärarens undervisningspraxis styr gymnasieelevers syn på historieämnet. I samband med att vedertagna uppfattningar om kunskap och kunskapsöverföring har utmanats inom pedagogisk forskning, har historieämnet alltmer kommit att definieras som ett instrument för självinsikt och förståelse för omvärlden. Den förändrade historiesynen medför nya typer av undervisningspraxis bland enskilda lärare, där till exempel kronologi och kanon får stå tillbaka för bland annat tematisk fördjupning och flerperspektivism.Undersökningen består av intervjuer med två gymnasieklasser och deras gymnasielärare. I intervjuerna fick lärarna och eleverna var för sig definiera momentet utifrån vad det handlade om, vilka målsättningar man haft, hur undervisningen gått till och vad övningarna syftat till.Resultaten visar att lärarnas respektive historiesyn och undervisningspraxis i mycket stor utsträckning präglar elevers perception av historieämnet. Elevernas normer och målsättningar i relation till historieundervisningen följde respektive lärares undervisningspraxis, utan att andra faktorer, som läromedel, i nämnvärd utsträckning spelade in. Läraren framstår därmed som den klart viktigaste auktoriteten för elevernas förståelse av historieämnet.