BAKGRUND: Tiderna och samhället förändras hela tiden och på så vis också historien. Historia är inte enbart sådant som hör till det förflutna, utan också det som sker runtomkring oss just nu och påverkar dessutom vad som kommer att ske i framtiden. Sambanden mellan dåtid, nutid och framtid gör sig gällande i begreppet historiemedvetande. Det begreppet belyser vi i vår undersökning om svensk historieundervisning. Begreppet får enligt svensk och nordisk forskning kring historiedidaktik och historieundervisning allt mer plats i historieundervisningen i svenska skolor. Att medvetandegöra eleverna om deras historiemedvetande kan hjälpa dem att få en förståelse för sin egen plats i historien samt utveckling av deras egen identitet. Vår kartläggning av några pedagogers historieundervisning har genomförts på två kommunala skolor respektive en skola som bedriver Montessoripedagogik. En av de stora skillnaderna skolorna emellan är att på Montessoriskolan är undervisningen präglad av eget arbete, där eleverna själva får välja vilket ämne de vill arbeta med, vid vilken tidpunkt. Varje elev har en veckoplanering som de följer. I de kommunala skolorna är de olika ämnena schemalagda och således tidsbegränsade. Eftersom samhället idag är mångkulturellt är det viktigt att även de eleverna som har annan härkomst får en kunskap om sin egen historia, för att på så vis kunna känna delaktighet i historien och undervisningen. Läroböcker i historia domineras av ett västerländskt synsätt 3 trots att styrdokument och läroplaner säger att alla elever ska få möjlighet att utveckla sin egen identitet genom att bli medveten om sin historia. Ämnet historia har under en längre tid inte prioriterats i den svenska skolan, men vi ser nu en återkomst av ämnet. SYFTE: Syftet är att kartlägga några pedagogers didaktiska praxis inom ämnet historia med inriktning mot de lägre åldrarna. Frågeställning • Hur motiverar pedagogerna sin historieundervisning utifrån de didaktiska huvudfrågorna: Vad?, Hur? och Varför? METOD: Eftersom målet med vår undersökning var att ta reda på pedagogers tankar och motiveringar kring sin egen historieundervisning föll valet på en kvalitativ metod. Vi var inte intresserade av hur ofta någonting förekom, utan målet var att se olika fenomen och karaktärsdrag i pedagogernas didaktik. Ansatsen var fenomenografisk vilket innebar att vi som forskare ville ta reda på hur människor uppfattar världen omkring sig. I vårt fall låg fokus på pedagoger och deras syn på historieundervisningen. Intervju var det redskap vi använde oss av när vi genomförde vår undersökning ute på skolorna. Vi valde att intervjua enbart pedagoger eftersom endast de kan motivera sin egen historieundervisning. RESULTAT: I vår undersökning om historieundervisning kom vi fram till ett resultat i vilket det viktigaste enligt de tillfrågade pedagogerna var att fånga elevernas intresse för historieämnet. Betydelsen av att väcka en nyfikenhet för ämnet hos eleverna ansågs göra dem mer motiverade till att lära sig och var det mest förespråkade argumentet. Tyngdpunkten i vad eleverna skulle lära sig genom undervisningen låg inom de sociala och kulturella kategorierna. Pedagogerna i undersökningen hade åsikter om att det var viktigt att historieundervisningen skulle vara varierad och uppbyggd av både teoretiska och praktiska moment. Det innebar att undervisningen inte bara var byggd på en teoretisk grund där läraren var i fokus som berättare, utan att eleverna var delaktiga både på vid urvalet av fakta, på lektioner, men också genom praktiska moment i vilka eleverna fick använda sin teoretiska kunskap.

<p>Uppsatsen undersöker hur historie- och litteraturdidaktik förhåller sig till subjektiv relevans, det vill säga till individens personliga nytta av respektive ämne. I nuvarande kursplaner för svenska och historia framstår ämnena närmast som underställda det bruk eleven kan göra av dem. Ämnena ska användas till att utveckla elevens identitet, engagemang och förmåga att orientera sig och ta ställning. Även tongivande pedagogisk forskning poängterar betydelsen av att undervisning utgår från elevens referensramar och intressen.</p><p>Uppsatsens första del består av en litteraturstudie som diskuterar och jämför centrala begrepp inom respektive ämnesdidaktiskt område. I den andra delen prövas begreppen i en explorativ intervjustudie som undersöker tre lärares och lärarstuderandes uppfattningar om ämnenas subjektiva relevans.</p><p>Resultatet pekar på flera områden där historiebruk och litteraturreception har beröringspunkter och möjligheter att berika varandra. Det kan handla om vikten av flerstämmighet, att olika berättelser och tolkningar ställs mot varandra och om hur sådana möten kan resultera i antingen destruktiva krockar eller – om undervisningen förmår att vara lyhörd för elevens kunskaper och behov – om konstruktiva spänningsfält som kan utmana och utveckla eleven. Inte minst berättelser, fiktiva eller historiska, och deras betydelse för identitetsbyggande och orientering i omvärden framstår som ett centralt område väl värt att urforska vidare.</p>

<p>Syftet med denna uppsats var att ta reda på hur Kinas senmoderna historia har inkorporerats i läromedel för svensk gymnasieundervisning. Med Kinas senmoderna historia menades här Folkrepubliken Kinas, 1949-2006. Svaret på frågan uppnåddes genom textanalyser av ett stort urval historieläroböcker för gymnasieundervisning 1971-2006.</p><p>Förutom ovan nämnda huvudfråga ställde jag ett antal följdfrågor till källmaterialet: Vilka Kinabilder har förmedlats i svensk gymnasieundervisning? Kan man se förändringar respektive kontinuitet i läroböckernas urval och skildringar? Vilka historiebruk präglar läroböckerna och kan man i dessa urskilja Kinabildernas roll i den svenska historiekulturen?</p><p>Den teoretiska modell jag använde mig av byggde på Edward Saids orientalismteori och andra forskares appliceringar av denna på Kina; Eva Blocks modell för tolkningar av bildbegrepp; samt den historiedidaktiska begreppsapparaten inkluderandes historiebruk, historiekultur, historiemedvetande och historieförmedling.</p><p>Min undersökning visade att den plats Kinas senmoderna historia har beretts i läroböckerna under perioden inte har ökat i någon större utsträckning. Texterna är dock inte längre lika fragmentariskt utspridda, utan placeras i regel alltmer koncentrerat. Ett politisk-ideologiskt historiebruk med tydliga pedagogiska aspekter har efter 1989 ersatts av ett mer utpräglat demokratisk-ideologiskt med moraliska och i viss mån även pedagogiska dimensioner. I stort sett konstanta stereotyper har fortsatt att användas i nya sammanhang. Kinabilderna inrymmer därmed samtidigt kontinuitet och förändring. Både bildernas delar och element har genomgått förskjutningar, men ändå kvarstår samma typ av motsägelsefullheter gällande exempelvis positiva och negativa bilder. Till synes oförenliga Kinabilder lever kvar med resultatet att vi och dom-perspektivet är närmast intakt. Kina fungerar på 1970-talet såväl som på 2000-talet som en motbild för vårt eget samhälle. I våra Kinabilder speglas både det vi beundrar och det vi fruktar. Kinas österländska visdom och djärva ekonomiska effektivitet blandas med dess för oss ibland skrämmande irrationalitet. Brist på förståelse och till och med vilja till förståelse anses fortfarande ursäktlig. I vår historiekultur, som sedan ett tiotal år präglats av ett moraliskt historiebruk där få saker inte är ifrågasatta, är det möjligen så att våra förutsägbara bilder av det fortfarande perifera Kina är alltför oumbärliga som mot- och hotbilder.</p>

Uppsatsen undersöker hur historie- och litteraturdidaktik förhåller sig till subjektiv relevans, det vill säga till individens personliga nytta av respektive ämne. I nuvarande kursplaner för svenska och historia framstår ämnena närmast som underställda det bruk eleven kan göra av dem. Ämnena ska användas till att utveckla elevens identitet, engagemang och förmåga att orientera sig och ta ställning. Även tongivande pedagogisk forskning poängterar betydelsen av att undervisning utgår från elevens referensramar och intressen. Uppsatsens första del består av en litteraturstudie som diskuterar och jämför centrala begrepp inom respektive ämnesdidaktiskt område. I den andra delen prövas begreppen i en explorativ intervjustudie som undersöker tre lärares och lärarstuderandes uppfattningar om ämnenas subjektiva relevans. Resultatet pekar på flera områden där historiebruk och litteraturreception har beröringspunkter och möjligheter att berika varandra. Det kan handla om vikten av flerstämmighet, att olika berättelser och tolkningar ställs mot varandra och om hur sådana möten kan resultera i antingen destruktiva krockar eller – om undervisningen förmår att vara lyhörd för elevens kunskaper och behov – om konstruktiva spänningsfält som kan utmana och utveckla eleven. Inte minst berättelser, fiktiva eller historiska, och deras betydelse för identitetsbyggande och orientering i omvärden framstår som ett centralt område väl värt att urforska vidare.

Syftet med denna uppsats var att ta reda på hur Kinas senmoderna historia har inkorporerats i läromedel för svensk gymnasieundervisning. Med Kinas senmoderna historia menades här Folkrepubliken Kinas, 1949-2006. Svaret på frågan uppnåddes genom textanalyser av ett stort urval historieläroböcker för gymnasieundervisning 1971-2006. Förutom ovan nämnda huvudfråga ställde jag ett antal följdfrågor till källmaterialet: Vilka Kinabilder har förmedlats i svensk gymnasieundervisning? Kan man se förändringar respektive kontinuitet i läroböckernas urval och skildringar? Vilka historiebruk präglar läroböckerna och kan man i dessa urskilja Kinabildernas roll i den svenska historiekulturen? Den teoretiska modell jag använde mig av byggde på Edward Saids orientalismteori och andra forskares appliceringar av denna på Kina; Eva Blocks modell för tolkningar av bildbegrepp; samt den historiedidaktiska begreppsapparaten inkluderandes historiebruk, historiekultur, historiemedvetande och historieförmedling. Min undersökning visade att den plats Kinas senmoderna historia har beretts i läroböckerna under perioden inte har ökat i någon större utsträckning. Texterna är dock inte längre lika fragmentariskt utspridda, utan placeras i regel alltmer koncentrerat. Ett politisk-ideologiskt historiebruk med tydliga pedagogiska aspekter har efter 1989 ersatts av ett mer utpräglat demokratisk-ideologiskt med moraliska och i viss mån även pedagogiska dimensioner. I stort sett konstanta stereotyper har fortsatt att användas i nya sammanhang. Kinabilderna inrymmer därmed samtidigt kontinuitet och förändring. Både bildernas delar och element har genomgått förskjutningar, men ändå kvarstår samma typ av motsägelsefullheter gällande exempelvis positiva och negativa bilder. Till synes oförenliga Kinabilder lever kvar med resultatet att vi och dom-perspektivet är närmast intakt. Kina fungerar på 1970-talet såväl som på 2000-talet som en motbild för vårt eget samhälle. I våra Kinabilder speglas både det vi beundrar och det vi fruktar. Kinas österländska visdom och djärva ekonomiska effektivitet blandas med dess för oss ibland skrämmande irrationalitet. Brist på förståelse och till och med vilja till förståelse anses fortfarande ursäktlig. I vår historiekultur, som sedan ett tiotal år präglats av ett moraliskt historiebruk där få saker inte är ifrågasatta, är det möjligen så att våra förutsägbara bilder av det fortfarande perifera Kina är alltför oumbärliga som mot- och hotbilder.

The purpose of this study is to examin the depiction of culturalmeetings in history books in relatioon to the schoolguidelines, and how and why the description may have changed over time. To achieve this, a qualitative method was used to analyze the content of cultural meetings in Swedish schoolbooks after the World War II. The material used in the study was taken from eight editions of Alla tiders historia published between 1985-2011. The material was then put together and analyzed from the theoretical perspectives, which try to explain the factors that influenced the depiction of the texts. The results of this study shows, that over time, the school guidelines have incresed their focus on human value and the need for students to interact with people from other cultures. The depictions in the history books lives upp to the demands of the school guidelines, but this study shows that the main influence of the content of the book is the social context. When the first school guideline where constructed, economy was a major focal point, and by that time immigration was thought to be economacally benefical to Sweden, which i depicted in the books. Under the second school guiedlines the does not change much, but the immigation is wiewed as more problematic. At the time, the Swedish society was suffering from an economic crisis and the problems that badly preformed integration were starting to show. However, after some changes in society including a political effort was made to make the contry multicultural, the depiction in the history books change, and words like multicultural start making an appearance. When they change the school guiedlines again, the authors have gained a new awareness of what influences the content and the deoictions of immigrants are more neutral. The cahnge in writing can also be seen as authors try to follo the new guidelines with focus on cultural meetings.

Sammanfattning Genusperspektiv på undervisning och lärande är något som allt mer efterfrågas i samhällsdebatten, och föreskrivs även i de övergripande målen i styrdokumenten. Syftet med denna studie är att utifrån dessa tankar om behovet av ett genusperspektiv belysa hur mycket och på vilket sätt kvinnan genom historien tas upp i gymnasiets historieundervisning och relatera detta till de genusteorier som finns angående historieforskning och historieundervisning. Den metod som använts är en kombination av kvantitativa enkäter med elever och kvalitativa intervjuer med såväl lärare som elever på gymnasiet. Undersökningen omfattar 51 enkäter, 4 elevintervjuer, samt 2 lärarintervjuer. Genom denna variation i insamlingsmetoder hoppas jag få fram en heltäckande och nyanserad bild. De resultat som uppnåtts visar bl.a. på en ganska traditionell syn hos såväl lärare som elever på kvinnans roll genom historien, då man menar att kvinnan haft en underordnad roll i den politiska utvecklingen: Undantagen är enskilda, historiskt kända kvinnor med makt som fokuserats i stor utsträckning. De gånger kvinnor ändå tas upp är det i viss mån genom tillägg till de texter som redan finns i läroböckerna, inte genom någon omskrivning av historien. Många av såväl elever som lärare verkar också mena att det utrymme som ges till kvinnor i undervisningen är svårt att utöka på grund av brist på källmaterial. Vidare verkar eleverna i något högre utsträckning än lärarna vilja ha mer fokusering på kvinnans situation genom historien, medan lärarna anser att kunskapsbrist från deras egen sida och tidsbrist på historiekurserna inte medger detta. Verklighetens skolundervisning verkar alltså inte i så stor utsträckning som föreskrivs i läroplanen (Lpf 94) aktivt verka för jämställdhet och ett genusperspektiv på historien.

No description available.

Syftet med denna uppsats var att få en inblick i vad som styr lärarnas planering av skolämnet historia i grundskolans senare år och vilka faktorer som påverkar stoffvalet i ämnet. För att få reda på detta har jag valt att intervjua sex SO-lärare på olika skolor. Resultatet av undersökningen visade att elever och styrdokument har den största påverkan på undervisningen. Även lärarens eget intresse har ett visst inflytande, då över hur mycket uppmärksamhet ett arbetsområde får och vari tyngdpunkten ska ligga. Lärarens lärarutbildning och skolledningen har inte något direkt inflytande medan läroboken har inflytande på när ett arbetsområde ska läggas in i schemat. Detta beror på att det endast finns klassuppsättningar av läroböckerna och läraren får då planera utifrån när läroboken är ledig.

No description available.