Bakgrund: Stress samt stressrelaterad psykisk ohälsa ökar i samhället och det är viktigt att finna alternativ som bromsar utvecklingen. Stress är ett normalt fysiologiskt tillstånd men under längre tid utan återhämtning kan stress leda till psykisk ohälsa. Yogastudier har visat en stressreducerande effekt på humör och yoga har blivit ett populärt alternativ för att minska upplevda stressymptom. Det kan därför vara intressant att studera bakomliggande mekanismer till upplevd stressreducering. Hormonet kortisol ökar vid stress. Kanske har yoga stressreducerande effekt via sänkning av hormonet. Syfte: Studiens syfte är att studera om upplevd stressreducering vid yogautövande har ett samband med sänkta kortisolnivåer hos friska vuxna individer. Metod: En systematisk litteraturstudie genomfördes på artiklar publicerade 2009-2018. Artiklarna söktes upp i PubMed samt Web of Science. Resultat: Nio studier granskades (sju experimentella och två observationsstudier). Sex studier visade helt eller delvis sänkt kortisolnivå. En experimentell samt två observationsstudier visade inte signifikant lägre kortisolnivåer. Delvis förbättrat humör och kognitiv förmåga sågs i studierna. Slutsats: Sänkta kortisolnivåer vid yogautövande sågs. Dock fanns studier som inte visade minskade kortisolnivåer och studierna har brister som sänker bevisstyrkan. Bättre studier behövs för att kunna fastställa ett samband. / Background: Stress and stress-related mental illness is increasing in our society and it is important to find options to slow down the development. Stress is a normal physical condition but for a long time without recovery stress can lead to mental illness. Yoga studies have shown a stress-reducing effect on mood and yoga has become a popular option to reduce perceived stress symptoms. Therefore it can be interesting to study underlying mechanisms for perceived stress reduction. The hormone cortisol increases during stress. Perhaps yoga has a stress-reducing effect through decreasing the hormone. Aims: The aim of the study is to exam whether perceived stress reduction in yoga practice is related to lowered cortisol levels in healthy adults. Methods: A systematic literature study was carried out on articles published in 2009-2018. The articles were searched in PubMed and Web of Science. Results: Nine studies were reviewed (seven experimental and two observations studies). Six studies showed complete or partial reduction of cortisol levels. An experimental and two observation studies did not show significantly lower cortisol levels. Partially improved mood and cognitive ability were seen. Conclusions: Decreased cortisol levels in yoga practice were observed. However, there were studies that did not show decreased cortisol levels and the studies have shortcomings that lower the strength of evidence. Better studies are needed to establish a relationship.

Parental divorce has not only been associated with negative long-term effects for children of divorce (CD), but also for adult children of divorce (ACD). ACD more often have poorer mental well-being than adult children of marriage (ACM). Neurological research further suggests that ACD have lower baseline levels of the “stress hormone” cortisol. However, research of Swedish ACD is extremely sparsely. Therefore, the study’s aim is to examine the possible long-term effects of Swedish ACD. Do ACD have lower well-being and experience more stress than ACM? A sample of 227 Swedish participants (81 ACD and 146 ACM) were included. The majority (75.7%) were between 18-30 years old, 157 females and 70 males. An online survey including the Perceived Stress Scale (PSS), the Temporal Satisfaction with Life Scale (TSWLS), and questions about the parental divorce was distributed via social media. Independent t-tests and one-way ANOVA analysis were performed to compare ACD’s and ACM’s results. The study found that ACD rated their well-being (satisfaction with the past) (p ≤ .001), and stress (p ≤ .019), significantly lower than ACM. Moreover, female ACD perceived more stress than female ACM (p ≤ .010), and male ACD (p ≤ .015). The group between 10-14-year-old at the time of the divorce rated significantly lower well-being (past) (p ≤ .035). In conclusion, the study suggests that Swedish ACD also suffer from long-term effects of divorce. Future research ought to investigate the matter further. / Skilsmässa har inte bara visat negativa långsiktiga effekter för skilsmässobarn (CD), utan också för vuxna skilsmässobarn (ACD). ACD har oftare ett sämre mentalt välbefinnande än vuxna med gifta föräldrar (ACM). Neurologisk forskning vidare påvisar att ACD också har lägre grundnivåer av ”stresshormonet” kortisol. Forskning kring svenska ACD är extremt sällsynt. Därför är det studiens mål att undersöka de möjliga långsiktiga effekterna av svenska ACD. Har ACD ett längre välbefinnande och upplever mer stress än ACM? Ett urval av 227 svenska deltagare (81 ACD och 146 ACM) var inkluderade. Majoriteten (75.7%) var mellan åldrarna 18-30 år gamla, 157 kvinnor och 70 män. En online enkät innehållandes Perceived Stress Scale (PSS), Temporal Satisfaction with Life Scale (TSWLS), och frågor kring skilsmässan distribuerades via sociala medier. Independent t-tests och one-way ANOVA analyser tillämpades för att jämföra ACD:s och ACM:s resultat. Studien fann att ACD uppskattade att deras välbefinnande (tillfredställelse med det förflutna) (p ≤ .001), och stress (p ≤ .019) signifikant längre än ACM. Fortsättningsvis, en signifikant skillnad upptäcktes där kvinnliga ACD upplevde mer stress än kvinnliga ACM (p ≤ .010), och manliga ACD (p ≤ .015). Gruppen mellan åldrarna 10–14 år gamla vid skilsmässan uppgav ett signifikant längre välbefinnande (förflutet) (p ≤ .035). Sammanfattningsvis, studien påvisar att svenska skilsmässobarn också lider av långsiktiga effekter från skilsmässa. Framtida forskning bör undersöka området vidare.

An association between inflammation and mood deterioration has been proposed as a potential explanatory mechanism underlying many pathologies. Previous research attributes this consistently reoccurring connection between inflammation and psychopathology that is often reported within the literature, to a relationship between the HPA axis, the body’s stress response system and the immune system. There is evidence of a bidirectional feedback loop between end-products of the immune system and the HPA-axis such as cytokines and cortisol. This is supported by research reporting that components of subjective well-being such as positive affect, optimism and life satisfaction can produce beneficial health outcomes by potentially targeting this feedback loop. The present longitudinal study tested if higher positive affect independently corresponds to lower levels of inflammatory markers Interleukin-6 (IL-6) and C-reactive protein (CRP) and HPA axis marker cortisol. The study further tested if higher subjective well-being decreases levels of IL-6 and CRP as well as cortisol. The study employed a subsample of participants from the Midlife in Japan (MIDJA) Biomarker project (n=174) that underwent testing at two separate time points across a period of 4 years. The data included subjective well-being, positive affect, IL-6, CRP, cortisol, perceived stress, neuroticism and demographic variables. Positive affect was not associated with any inflammatory marker or cortisol. Subjective well-being had no effect on CRP but reduced IL-6 and cortisol even when controlling for all control and demographic variables. It is concluded that subjective well-being may be linked to lower inflammation and HPA axis activity. / Ett samband mellan inflammation och sjukdomsbeteende har föreslagits som en förklaringsmekanism bakom förekomsten av många patologier. Den konsekventa anknytningen mellan inflammation och psykopatologi som många tidigare studier demonstrerat innebär ett samband mellan immunsystemet och HPA-axeln som är den struktur som utgör kroppens svar på stressorer. Det finns tecken på en återkopplingsslinga mellan slutprodukter av det immunologiska systemet och HPA-axeln såsom cytokiner och kortisol. Detta har stöd i tidigare forskning som rapporterat att komponenter av subjektivt välbefinnande så som positiv affekt, optimism och livstillfredställelse kan medföra positiva hälsoutfall genom att potentiellt influera denna återkopplingsslinga. Förevarande longitudinella studie testar om högre positiv affekt leder till lägre nivåer av de inflammatoriska markörerna interleukin-6 (IL-6) och C-reaktivt protein (CRP) samt HPA-axel markören kortisol. Studien testar vidare även om högre subjektivt välbefinnande leder till lägre nivåer av IL-6, CRP och kortisol. Deltagarna är ett subsampel från Biomarkerprojektet (n = 174) inom Midlife in Japan (MIDJA) som genomgick testning vid två separata tidpunkter över en period av 4 år. Data består av subjektivt välbefinnande, positiv affekt, IL-6, CRP, kortisol, upplevd stress, neuroticism samt demografiska variabler. Positiv affekt hade ingen signifikant effekt på någon av de inflammatoriska markörerna eller kortisol. Subjektivt välbefinnande hade inte någon signifikant effekt på CRP men reducerade signifikant IL-6 och kortisol och dessa effekter förblev signifikanta efter kontroll för samtliga kontroll och demografiska variabler. Följaktligen dras slutsatsen att subjektivt välbefinnande kan leda till lägre inflammation och HPA-axel aktivitet.