Bakgrund: I Sverige är landstinget enligt hälso- och sjukvårdslagen skyldig att upprätta habiliteringsplaner över beslutade insatser för personer med funktionshinder. Planen är ett viktigt instrument inom habiliteringen för att möjliggöra en jämlik delaktig vård samt inflytande i behandling för personer med funktionshinder. Syftet och målen med insatserna ska framgå av planen, som tas fram i samverkan med personen med funktionshinder. Syfte: Syftet med undersökningen var att beskriva personalens uppfattningar och erfarenheter av arbetet med att upprätta och följa upp habiliteringsplaner samt hur habiliteringsplaner används i det dagliga arbetet med personer med funktionshinder. Metod: Designen är en beskrivande studie med en kvalitativ ansats. Totalt analyserades 16 intervjuer med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen utmynnade i fyra kategorier och 14 subkategorier. Informanterna beskrev att det upplevdes som svårt att formulera mål och utvärderingsbara mål som var meningsfulla över tid. Det saknades kunskap om hur en aktuella habiliteringsplanen uppdaterades därför var många av de insatser som gjordes inom habiliteringen inte kopplad till befintlig habiliteringsplan. Formulär och mallar som var tillgängliga inom verksamheten var inte kliniskt praktiskt förankrade, vilket innebar att olika tillvägagångsätt tillämpades. Det saknades tydliga riktlinjer och rutiner för hur en upprättad habiliteringsplan skulle rapporteras till kollegor. Vid upprättande av habiliteringsplan behövde personalen tydliggöra arbetssättet med habiliteringsplaner för personen med funktionshinder och deras anhöriga. Delaktighet hos personen med funktionshinder beskrevs vara beroende av personens kognitiva förmåga, samt höra samman med om anhöriga förde talan för personen med funktionshinder. För att skapa förutsättningar för delaktighet använde personalen visuellt bildstöd vid behov. Att arbeta utifrån habiliteringsplaner gav struktur och tydlighet men var också en administrativ börda eftersom syftet med planen var oklart. Slutsats: Denna studie visade att det fanns flera svårigheter förknippade med att upprätta habiliteringsplaner. Det fanns identifierade behov av utveckling: tydliga riktlinjer för hur habiliteringsplaner ska uppdateras, att mallar och formulär blir kompatibla med varandra samt tydliga riktlinjer för överrapportering. Enligt intervjumaterialet upplevde informanterna att habiliteringsplan var grundförutsättning för att personalen skulle kunna utföra sitt arbete. Att få habiliteringsplaner fullt verksamma i det dagliga arbetet på habiliteringen är en utmaning som kvarstår. / Background: The Swedish County Council is under the Health Care Act required to establish habilitation plans regarding decided interventions for people with disabilities. This plan is an important implement in habilitation services in order to ensure equitable care, participation and influence in the treatment of people with disabilities.  The purpose and goals of the intervention are documented in the plan, which is created together with the person with a disability. Purpose: The aim of this study was to describe the professional’s perceptions and experiences of working with, establishing and evaluating habilitation plans. In short, the purpose was to study how habilitation plans are used in the daily work with people with disabilities. Method: This is a descriptive qualitative interview study where a total of 16 interviews were analyzed by qualitative content analysis. Results: The analysis yielded four categories containing a total of 14 subcategories: the informants experiences difficulties in goal setting, setting goals that could be evaluated and meaningful during time. The study shows that due to lack of knowledge about how a habilitation plan could be updated, many of the efforts were not connected to the existing habilitation plan. Forms and templates that were available were not clinically anchored, meaning that different approaches were applied. The results also show a lack of clear guidelines and procedures about how a habilitation plan should be reported to colleagues. In the habilitation process the professional needed to clarify the working process with the habilitation plans for the person with disabilities and their relatives.  The participation for the person with disabilities was described to confound with the person cognitive ability and relatives impact. To create conditions for participation, the professional used image support when needed. The work from the habilitation plan gave structure and clarity but was also an administrative burden because the purpose of the plan was unclear. Conclusion: This study shows that there are difficulties in the process of developing habilitation plans and difficulties in making the habilitation plan an effective instrument in the daily work. Several areas in need of development were identified: clear guidelines on how to update habilitation plans, templates and forms should be compatible with each other and clear guidelines for reporting the plan to colleagues. Also, involving habilitation plans in the daily work is a challenge that remains to be met.

En fullföljd skolgång där barn och unga känner trygghet och trivsel är gynnsamt för det psykiska välbefinnandet. Det är även viktigt att barn och unga upplever att de ingår i ett sammanhang och en helhet, samt har inflytande över sin egen tillvaro. Utbildning ses som en mänsklig rättighet, där alla barn har rätt till stöd genom likvärdig och tillgänglig utbildning i en inkluderande miljö. Trots välreglerade stödfunktioner för barn och unga i behov av stöd, ökar både antalet diagnostiseringar av neuropsykiatriska tillstånd och den psykiska ohälsan bland barn och unga. Ökningen sker framförallt i gruppen av barn och unga med någon form av funktionsnedsättning. Det innebär att efterfrågan på verksamheter som Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och Habiliteringen ökar i dagens samhälle. I verksamheternas arbete blir specialpedagogiska uppdrag en viktig pusselbit tillsammans med övriga medicinska, psykologiska och behandlande professioner. Detta då specialpedagogiskt arbete har som mål att säkerställa elevers rätt till en inkluderande lärmiljö. Denna studie syftar till att beskriva och få en fördjupad förståelse för det specialpedagogiska uppdraget inom BUP och Habiliteringen. Studien har en kvalitativ forskningsansats, där 12 respondenter med specialpedagogiska uppdrag inom verksamheterna har intervjuats. Resultatet har visat att specialpedagogerna i sina uppdrag bidrar med en helhetssyn på barn och ungas utveckling och förutsättningar i hem, förskola och skola. Specialpedagogerna bidrar även med den pedagogiska kompetensen och kunskapen om förskolans och skolans organisation i teamet. I uppdragen är de länken mellan hem, förskola/skola och andra samhällsfunktioner och den som ser hela individen utifrån inlärning, beteende och miljöpåverkan. I den samverkan fungerar specialpedagogerna som talespersoner för barnets rättigheter kring tillgänglig och inkluderande undervisning. Av detta resultat dras slutsatserna att specialpedagogerna i sina uppdrag arbetar för att lösa komplex problematik, och att de verkar i andra verksamheter än där insatser och stöd ska ske i barnet vardag. Specialpedagogerna fungerar som en länk i gränslandet mellan olika verksamheter, som i samverkan ska vara ett stöd för barn och unga som riskerar att fara illa. I och med denna studie har nya frågor väckts kring vilka förväntningar elevhälsoteam i förskola och skola har på specialpedagogernas uppdrag inom BUP och Habiliteringen, samt hur samverkan däremellan kan förbättras. För att på så sätt möta alla barns rätt till utbildning och stöd, och därigenom minska risken för att barn och unga far illa.

Syfte: Syftet med denna studie var att få en fördjupad förståelse för det specialpedagogiska uppdraget inom Barn-och ungdomshabiliteringen med fokus på förutsättningar för samverkan. För att beskriva och analysera hur specialpedagoger inom Barn- och ungdomshabiliteringen ser på samverkan, dels i sitt tvärprofessionella team, dels med andra utomstående verksamheter söktes svar på följande frågeställningar: ● Hur beskriver specialpedagoger inom habiliteringsverksamheten sitt uppdrag? ● Hur uppfattar specialpedagogerna sin funktion i det tvärprofessionella teamet? ● Hur beskrivs möjligheter samt hinder till samverkan med andra professioner och aktörer? Metod: En kvalitativ forskningsdesign användes och 6 informanter, utbildade specialpedagoger samtliga yrkesverksamma på en habiliteringsmottagning, deltog i semistrukturerade intervjuer. Materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Teori: Studien utgick från Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori samt Danermarks teoretiska perspektiv påbegreppet samverkan, vilka stämmer väl överens med habiliteringens uppdrag. Resultat: Det analyserade materialet visade att informanterna såg samverkan som något viktigt och betydelsefullt, dels för att lära av varandras professioner inom teamet men framför allt för att få en helhetssyn på barnet. Det framgick även tydligt att samverkan efterfrågas av andra aktörer men att denna interorganisatoriska samverkan saknade konkreta riktlinjer och att detta försvårade samarbetet. Slutsats: Avsaknad av tydliga arbetsbeskrivningar för specialpedagoger inom habiliteringsverksamheten samt oklara direktiv kring samverkansuppdraget skapar osäkerhet och stress hos informanterna. En tydligare kommunikation mellan olika verksamheter med klara riktlinjer för styrning, struktur och samsyn skulle öka förutsättningarna för en bättre samverkan. Nyckelord: samverkan, specialpedagog, habiliteringen, styrning, struktur, samsyn

Det kan finnas olika orsaksförklaringar till varför ett barn beter sig och agerar som den gör. Symtom som rastlöshet, koncentrationssvårigheter och svårigheter att hantera och reglera sin uppmärksamhet och sina känslor kan förklaras av en ADHD-diagnos. Samma symtom kan även vara en indikation på att barnet upplevt våld eller andra traumatiska händelser och därigenom utvecklat PTSD som en följd av dessa upplevelser. Den föreliggande studiens syfteär att utforska hur kuratorer kan särskilja och identifiera symtom relaterade till ADHD, traumaoch PTSD samt om de kan uppleva ett samband mellan dessa. Tidigare forskning visar på att det finns likheter i symtom och en del symtomöverlappningar mellan ADHD, trauma och PTSD. Vidare återfinns kunskapsluckor inom området. De två frågeställningar som ställs är:1) Hur kan informanterna identifiera och särskilja symtom relaterade till ADHD, trauma och PTSD hos barn och unga? 2) Vilka liknande symtom kan uppvisas vid ADHD, trauma och PTSD enligt informanterna? För att besvara dessa forskningsfrågor har sex semistrukturerade intervjuer genomförts med informanter anställda eller tidigare anställda inom skola, BUP och Habiliteringen. Tematisk analys har applicerats för att identifiera olika teman som berör forskningsfrågorna vilka gav följande teman: Barns beteende och symtom, normbrytandebeteende, symtomöverlappning samt behandling och feldiagnostisering. Vidare har de tempiriska materialet analyserats genom systemteorin för att tolka det insamlade materialet. Resultatet av studien påvisar att informanterna kan uppleva utmaningar i att identifiera och särskilja symtom relaterade till ADHD, trauma och PTSD samt att dessa symtom många gånger överlappar varandra. Slutsatserna indikerar att en potentiell brist i diagnostisering skulle kunna leda till allvarliga konsekvenser för barnet, inklusive en förvärring av barnets beteende och symtom. Informanterna menade att detta kan leda till livslånga konsekvenser och öka riskenför att barnet utvecklar psykisk ohälsa.