A propósito del final del campeonato, el jueves 13 de mayo a las 8:00 pm, se realizará un conversatorio sobre la impro y la competencia en la improvisación teatral. En este encuentro se abordarán distintos aspectos de la improvisación teatral y cómo esta se desarrolla en un entorno de competencia.

I uppsatsen undersöks upplevelser av improvisationsteater. Syftet är att beskriva och förstå improvisationsdeltagares upplevelse av vad som sker i improvisationsteater. Ett övergripande syfte med detta är att bidra till att tydliggöra dramapedagogik i relation till improvisationsteater. Ansatsen i uppsatsen är kvalitativ och metoden är fenomenologisk. För insamling av data har intervju och fokusgruppssamtal använts. Resultatet visar att deltagarna i improvisationsteater upplever att spontanitet, att våga misslyckas, att inte anstränga sig, att glömma sig själv premieras som förhållningssätt inom improvisationsteater. Deltagarna upplever att de upptäcker nya saker om sig själva, att de är mer närvarande och att de får utlopp för känslor genom att ägna sig åt improvisationsteater. De upplever att de förändras och kan ta fler initiativ och ta rakare och tydligare beslut, att de får större förståelse för status och större möjlighet att växla status, att de har lättare att ta kontakt med andra och vara mer närvarande i mötet med andra. Improvisationsteaterledaren menar att den personliga utvecklingen inom improvisationsteater är många som eftersöker och att den kommer på köpet när man övar sig på improvisationsteater. Hon menar att leken är nyckeln för att kunna ägna sig åt improvisationsteater. I och med leken kan deltagarna glömma sig själva och ta initiativ utan att tänka. Leken gör det möjligt att sluta anstränga sig för att prestera och att våga misslyckas.

Syftet med arbetet är att ta reda på om det finns det en koppling mellan inkludering och lärande för fem intervjuade IMPRO - elever. Arbetet börjar med att ge en översikt av tidigare forskning kring inkludering och lärande samt skolans påverkan. Det teoretiska ramverket som används i detta arbetet är det sociokulturella. Med hjälp av kvalitativa intervjuer intervjuades fem stycken elever på en medelstor gymnasieskola i södra Sverige. Intervjuerna transkriberades och resultaten från de intervjuade eleverna tematiserades efter vad eleverna valde att ta upp i intervjuerna. Elevernas upplevelser kring deras tid som IMPRO elev på gymnasiet är stommen i detta arbete. De teman som eleverna tog upp och var mest framträdande var: elevernas syn på sin situation och bakgrund, olika anpassningar, lärarens påverkan samt specialpedagogens roll. Dessa olika teman påverkar på olika sätt elevernas upplevelser och resultat. Ett övergripande tema som är återkommande i samtliga teman är inkludering. Inkludering är framträdande dels i samtliga elevers bakgrund på grundskolan på olika sätt men även i deras gymnasiestudier, även här på olika sätt. De olika anpassningar som görs främjar i elevernas fall, oavsett om de är i det ordinarie klassrummet eller inte, inkludering. Eleverna sammanfattar det som att flexibilitet, lärarens upplägg samt läraren som viktiga faktorer för att lyckas med sitt IMPRO ämne.

A presente pesquisa examina um processo próprio de metodologia de ensaio teatral denominada Teatro Playground. Nesta os atores são colocados em um ambiente de criação (Playground), construído para instaurar o estado de jogo e através deste encontrar as relações e sintonias necessárias à performance. A partir do estudo de exemplos práticos de utilização destes procedimentos na direção de espetáculos e condução de grupos de trabalho, são abordadas questões relativas ao treinamento de atores e diretores de teatro. O objetivo principal desta tese é verificar a reverberação de uma abordagem prática de técnicas relacionadas ao jogo, principalmente sob a ótica de Phillipe Gaulier, Luke Dixon, Anne Bogart e Jacques Lecoq. Examinar os fundamentos de relação que permitirão este jogo, baseados principalmente em Meyerhold, Barba, Grotowski, Stanislávski e Vakhtangov. E perceber até que ponto um grupo de trabalho organizado sob certas premissas lúdicas e psicofísicas pode suavizar rupturas encontradas no decorrer de um processo de ensaio, principalmente quando o espetáculo precisa encontrar uma forma definitiva e a improvisação ceder lugar às marcações de cena. / The present research looks upon an original methodology for rehearsal process called Theatre Playground. In it the actors are put in a creative environment (Playground), built in order to establish a playfulness state and through it find the relationships and right tune needed to the performance. From the study of practical examples, specific procedures on directing shows and conducting theatre groups are taken as possibilities for training theatre actors and directors. The main aim for this thesis is verify the resonance of a practical approach on techniques related to theatre games, mainly according to the vision of Phillippe Gaulier, Luke Dixon, Anne Bogart and Jacques Lecoq. Also getting deep on the foundations that will allow this game to happen, based mainly on Meyerhold, Barba, Grotowski, Stanislávski and Vakhtangov. And perceiving on which level a group of theatre work, organized under specific ludic and psychophysics premises, can soften the ruptures found in a rehearsal process, specially when the show needs to find the fixed forms and the impro has to give place to the final movements on stage

A presente pesquisa examina um processo próprio de metodologia de ensaio teatral denominada Teatro Playground. Nesta os atores são colocados em um ambiente de criação (Playground), construído para instaurar o estado de jogo e através deste encontrar as relações e sintonias necessárias à performance. A partir do estudo de exemplos práticos de utilização destes procedimentos na direção de espetáculos e condução de grupos de trabalho, são abordadas questões relativas ao treinamento de atores e diretores de teatro. O objetivo principal desta tese é verificar a reverberação de uma abordagem prática de técnicas relacionadas ao jogo, principalmente sob a ótica de Phillipe Gaulier, Luke Dixon, Anne Bogart e Jacques Lecoq. Examinar os fundamentos de relação que permitirão este jogo, baseados principalmente em Meyerhold, Barba, Grotowski, Stanislávski e Vakhtangov. E perceber até que ponto um grupo de trabalho organizado sob certas premissas lúdicas e psicofísicas pode suavizar rupturas encontradas no decorrer de um processo de ensaio, principalmente quando o espetáculo precisa encontrar uma forma definitiva e a improvisação ceder lugar às marcações de cena. / The present research looks upon an original methodology for rehearsal process called Theatre Playground. In it the actors are put in a creative environment (Playground), built in order to establish a playfulness state and through it find the relationships and right tune needed to the performance. From the study of practical examples, specific procedures on directing shows and conducting theatre groups are taken as possibilities for training theatre actors and directors. The main aim for this thesis is verify the resonance of a practical approach on techniques related to theatre games, mainly according to the vision of Phillippe Gaulier, Luke Dixon, Anne Bogart and Jacques Lecoq. Also getting deep on the foundations that will allow this game to happen, based mainly on Meyerhold, Barba, Grotowski, Stanislávski and Vakhtangov. And perceiving on which level a group of theatre work, organized under specific ludic and psychophysics premises, can soften the ruptures found in a rehearsal process, specially when the show needs to find the fixed forms and the impro has to give place to the final movements on stage

Mémoire en recherche-création / The starting point for this research project is the use of contemporary improvisational theater techniques in the making of films. Transversal is that which crosses or intersects a work, that which edifies certain parts that are situated in the work, that which is directed obliquely. Transversality in this case is a transfer of theatrical methods to film creation, as the improvisation space is displaced: the audience is removed and cameras are placed in front of the actor-creators; the stage is converted into a film set; and the thrill of live action is replaced by the challenge of not having a second take. The methods for training improvisers, based on a specific part of Impro whose aim is the creation of stories, are almost the same as in theater, yet the training exercises and techniques must be adapted in consideration of the cinematic environment. What I call Contemporary Improvisation is a set of techniques, exercises and methods that aim at the act of improvising as an end, for a show - the final artistic work is formed by the scenes created live in front of an audience. Improvisation facilitates human coexistence, at least through its power to make people more receptive to each other, while respecting each person's place to speak. Improvisation can therefore be said to imply a transversal approach, as it crosses the different spheres of our relational activities, which are a strong source of inspiration for the creation of stories, at all times and in all communities of our society, in the family, social, professional or state sphere. What I intend to demonstrate, based on a few contemporary researchers and my experience as director of the improvisational theater troupe "Teatro do Nada" for over fifteen years, is that improvisation can inspire all stages of the filmmaking process. / Le point de départ de ce projet de recherche est l'utilisation des techniques du théâtre d'improvisation contemporaine dans l’élaboration de films. Transversal est ce qui traverse ou coupe un travail, ce qui édifie certaines parties qui sont situés au travail, ce qui se dirige de manière oblique. La transversalité dans ce cas est un transfert des méthodes théâtrales pour la création en cinéma, puisqu’il y a un déplacement de l’espace d’improvisation : on enlève le public et on met des caméras devant les acteurs-créateurs; la scène est convertie en plateau de tournage; et le frisson du direct fait place au défi de ne pas avoir de seconde prise. Les méthodes pour entrainer les improvisateurs, basées sur une partie spécifique de l’Impro dont le but est la création d’histoires, sont presque les mêmes qu’au théâtre, pourtant il faut adapter les exercices de formation et les techniques en considérant l’environnement cinématographique. Ce que j'appelle Improvisation Contemporaine est un ensemble de techniques, d'exercices, de méthodes qui visent l'acte d'improviser comme une fin, pour un spectacle - l'œuvre artistique finale est formée par les scènes créées en direct devant un public. L’improvisation facilite la coexistence humaine, au moins par son pouvoir de rendre les gens plus réceptifs les uns aux autres, en respectant le lieu de parole de chacun. On peut donc dire que l'improvisation implique une approche transversale, car elle traverse les différentes sphères de nos activités relationnelles, qui sont une forte source d'inspiration pour la création des histoires, à tout moment et dans toutes les communautés de notre société, dans la sphère familiale, sociale, professionnelle ou de l’État. Ce que j'ai l'intention de démontrer à partir de quelques chercheurs contemporains et de mon expérience en tant que directeur de la troupe de théâtre d'improvisation « Teatro do Nada » depuis plus de quinze ans, c'est que l'improvisation peut inspirer toutes les étapes du processus de création cinématographique.