Syftet med denna studie var att utifrån behandlares erfarenheter undersöka motivationsfaktorer för män som utövat partnervåld till att förändra sitt beteende. För att besvara syftet genomfördes kvalitativa intervjuer med sex behandlare från fristående mottagningar i fyra olika svenska kommuner, vilka erbjuder behandlingsinsatser riktade till män som utövat våld i syfte att förändra deras beteende. För att sortera insamlade data användes tematisk analysmetod. Resultatet från intervjuerna analyserades utifrån Self- Determination Theory och inlärningsteori. Resultatet har visat på att känslan av att man genomgår behandling för sin egen skull, relationer, gruppbehandling, självmedvetenhet och nya strategier att hantera känslor på kan verka motiverande för män som utövat partnervåld till att söka och ta emot hjälp. I stort visar resultatet på att behandlares uppfattning om vad som motiverar männen till beteendeförändring överensstämmer med vad tidigare forskning beskriver utifrån männens egna perspektiv.

Bakgrund: Våld i nära relationer är ett omfattande och allvarligt samhälls- och folkhälsoproblem. Var fjärde kvinna kommer någon gång under sin livstid att utsättas för våld i en nära relation. Mäns våld mot kvinnor omfattar all sorts våld i ett nuvarande eller före detta partnerskap. Med detta menas fysisk, psykisk samt sexuell skada, ofta förekommer en kombination av olika former. Våldsutsatta kvinnor söker sig ofta till vården på grund av andra problem än våldet de utsätts för. Sjuksköterskor har därför en stor sannolikhet att möta denna patientgrupp då dessa kvinnor söker vård i större utsträckning än icke utsatta kvinnor. Sjuksköterskan bär ett viktigt ansvar i att identifiera och screena kvinnor för våld för att möjliggöra god och säker vård i ett så tidigt skede som möjligt.  Syfte: Syftet är att beskriva sjuksköterskans upplevelse av att screena kvinnor för våld i nära relationer.  Metod: Litteraturöversikten utgår från 10 vetenskapliga studier varav sex är kvalitativa och fyra är kvantitativa.  Resultat: Resultatet baseras på fem framtagna kategorier: Tidsbrist och förväntningar på ökad produktivitet, Brist på sjuksköterskekompetens, Organisatoriska hinder äventyrar patientsäkerheten, Sjuksköterskans upplevelse av att lyfta ämnet våld och Sjuksköterskans ansvar vid screening. Sjuksköterskor anser sig inte ha tillräcklig kunskap, tid eller tydliga riktlinjer på organisationsnivå för att hantera screening av våld i den mån det finns behov av.  Slutsats: Resultatet som framkommer i denna litteraturöversikt visar att sjuksköterskor som upplever osäkerhet kring våldshantering har behov av utökad utbildning och information vad gäller våld i nära relationer. Strukturella svårigheter på organisationsnivå bidrar till utmaningar i sjuksköterskans arbete då det inte alltid finns tillräckligt med förutsättningar och resurser. Sjuksköterskans egna förhållningssätt och attityd skapar hinder i vårdandet av våldsutsatta kvinnor. Med en ökad medvetenhet och större förståelse kan sjuksköterskan bemästra begränsningarna som finns vad gäller att ta ansvar och våga ställa frågan om våld. / Background: Domestic violence is a widespread and serious public health issue. Every fourth woman will be subjected to domestic violence at some point in her life. Men's violence against women encompasses all forms of violence in a current or former partnership. The violence can be physical, mental or sexual, often a combination of different forms. Women exposed to violence often seek care due to problems other than the violence to which they are exposed. Nurses are therefore very likely to meet this group of patients as these women seek care to a greater extent than non-exposed women. The nurse has an important responsibility in identifying and screening women for violence in order to enable good and safe care at the earliest possible stage.  Aim: The aim is to describe nurses experience of screening women for domestic violence  Method: The literature review is based on 10 scientific studies, of which six are qualitative and four are quantitative.  Results: The results are based on five developed categories: Lack of time and expectations of increased productivity, Lack of nursing knowledge, Organizational shortcomings jeopardazie the safety of patients, The nurse's experience of raising the violence subject and The nurse’s responsibility in screening. Nurses do not consider themselves to have sufficient knowledge, time or clear guidelines at an organizational level to handle screening of violence to the necessary extent.  Conclusion: The results that emerge in this literature review show that nurses who experience uncertainty about violence management need increased education and information regarding domestic violence. Structural difficulties at the organizational level contribute to challenges in the nurse's work as there are not always sufficient conditions and resources. The nurse's own approach and attitude creates obstacles in the care of abused women. With an increased awareness and greater understanding, the nurse can master the limitations that exist in terms of taking responsibility and daring to ask the question of violence.