I läraryrket finns olika delar av yrkesetik som styr lärares handlande och inom denna etik finns olika former av ansvar. Denna studie behandlar lärares syn på ansvar kopplat till skolans antimobbningsarbete. Syftet är att belysa skolpersonalens uppfattning om ansvar samt deras synpunkter och värderingar kring ansvar kopplat till just antimobbningsarbete. Studien fokuserar både på det juridiska och det moraliska ansvaret som ligger på skolans personal i antimobbningsarbetet. Metoden för insamlingen av studiens empiriska material är kvalitativa intervjuer genomförda med två rektorer och åtta lärare i två olika delstudier. Resultatet i studien visar att respondenterna är eniga i de båda delstudierna kring att ansvaret för ett fungerande antimobbningsarbete ligger på all personal på skolan. Det resultat som skiljer sig mest mellan de två delstudierna är synen på ansvar. I delstudie 1 hänvisar respondenterna till det juridiska ansvaret som finns i antimobbningsarbetet medan respondenter i studie 2 hänvisar mer till ett moraliskt ansvar som följer med läraryrket som sådant. Anledningen till denna skillnad tolkas utifrån resultatet bero på att den skola som fokuseras i studie 1 utgår från ett specifikt antimobbningsprogram i sitt antimobbningsarbete medan skolan som fokuseras i studie 2 avsaknad av ett specifikt program förlitar sig mer på personalens individuella engagemang och insatser.

Det finns flera lagar och en barnkonvention som har betydelse för hur barns livsvillkor ska hanteras. Trots dessa regelverk registreras en ökning av barn som far illa. Ambulanssjuksköterskor kan i det prehospitala vårdmötet med barn vara en viktig hälsofrämjande resurs för samhället när det gäller förebyggande åtgärder och tidig upptäckt av barns behov av stöd.  Det finns dock flera faktorer som kan vara avgörande för ambulanssjuksköterskans ställningstagande i att anmäla sin oro då barn misstänks fara illa. Syftet med studien är att beskriva hur sjuksköterskor inom ambulanssjukvården upplever prehospitala vårdmöten där barn misstänks fara illa. Studien är en kvalitativ intervjustudie. En fokusgruppsintervju har genomförts med sju sjuksköterskor inom en ambulansorganisation i sydvästra Sverige.Kvalitativ innehållsanalys med latent och induktiv ansats har använts. Resultatet visar en övergripande huvudkategori som handlar om modet och förmågan att ta etiskt och juridiskt ansvar. Vårdmöten där sjuksköterskan misstänker att barn far illa kan förstås som öppenhet för barnets utsatthet och ett medvetet etiskt ansvarstagande. En juridisk medvetenhet och skyldighet framkommer också samtidigt som eftertänksamhet skymtar fram, vilken kan förstås som en reflektion över att vårdandet kanske trots allt inte varit gott nog. Kunskapsbrist och osäkerhet påvisas tillsammans med egen utsatthet. Dessutom framstår det som att ett rationaliserat handlande framtvingats av omständigheterna inom ambulanssjukvård. Det finns behov av hjälp och organisatorisktstöd. Slutsatsen är att sjuksköterskor inom ambulanssjukvård upplever kunskapsbrist och osäkerhet i vårdmöten där barn misstänks fara illa, trots både etiskt och juridiskt ansvarstagande. Ett organisationsstöd behövs för att kunna ge utsatta barn det stöd och skydd som de har rätt till.

<p>Ansvarstagande och ansvarsfördelningen är en viktig del av ett samarbete mellan två eller flera aktörer. I ett samarbete mellan kommuner bli ansvarighet extra viktigt eftersom ansvarighet då är en del av den demokratiska processen, där legitimitet för beslut som tas måste visas. Men det är inte alltid lätt att urskilja vem som är ansvarig, för vad ansvarigheten är för och mot vem den är riktad. Ansvar inom kommunal samverkan kan ses som en bred professionell, etisk och moralisk konstruktion som uppnås när den offentliga förvaltningen, både tjänstemän och politiker, arbetar på ett sätt för att utföra sina arbetsuppgifter på bästa sätt.</p><p>Samverkan mellan Linköping och Norrköpings kommuner inom den ”Fjärde Storstadsregionen - ett nytt storstadsalternativ” är ett samarbete som präglas av governance och nätverksbildande. Inom en kommunal samverkan som involverar flera olika aktörer finns det ingen självklar ansvarsfördelning, eftersom varje kommun har områden som de enligt lag måste kunna erbjuda sina medborgare, som utbildning och omsorg. Samverkan mellan kommuner utmanas därför genom att det inte finns en självklar ansvarsfördelning.</p><p>Denna uppsats analysera och diskutera vilka slags ansvarsformer som finns inom den kommunala samverkan mellan Linköping och Norrköping, och hur ansvarigheten tas mellan kommunerna och andra aktörer. De samarbeten som undersöks är ”Fjärde storstadsregionen” och ”Norrköpings Symfoniorkester”. Inom dessa samarbeten har tre olika ansvarsformer identifiera, det politiska, professionella och juridiska ansvaret. Dessa former av ansvar har analyserats genom att se inom vilka aspekter som ansvaret tas. I ett bra samarbete kräver en bra ansvarfördelning, där det är klart vilket slags ansvar som finns, samt vem som är ansvarig för vad och hur och till vem ansvaret är riktat mot.</p><p>Problem som har visats sig inom ansvarfördelningen i den kommunala samverkan mellan Linköping och Norrköping beror bland annat på att: det inte finns någon som är ytterst ansvarig, politiska beslut krockar med det professionella ansvaret, den kommunala organiseringen av Norrköpings Symfoniorkester har för otydliga gränsdragningar för att kunna ta ansvar och att det juridiska ansvaret är toppstyrt. Detta beror bland annat på svårigheten med att fördela ansvar inom ett governance-samarbete, vilket är ett vanligt karaktäristiskt drag för dagens samhälle.</p>

Ansvarstagande och ansvarsfördelningen är en viktig del av ett samarbete mellan två eller flera aktörer. I ett samarbete mellan kommuner bli ansvarighet extra viktigt eftersom ansvarighet då är en del av den demokratiska processen, där legitimitet för beslut som tas måste visas. Men det är inte alltid lätt att urskilja vem som är ansvarig, för vad ansvarigheten är för och mot vem den är riktad. Ansvar inom kommunal samverkan kan ses som en bred professionell, etisk och moralisk konstruktion som uppnås när den offentliga förvaltningen, både tjänstemän och politiker, arbetar på ett sätt för att utföra sina arbetsuppgifter på bästa sätt. Samverkan mellan Linköping och Norrköpings kommuner inom den ”Fjärde Storstadsregionen - ett nytt storstadsalternativ” är ett samarbete som präglas av governance och nätverksbildande. Inom en kommunal samverkan som involverar flera olika aktörer finns det ingen självklar ansvarsfördelning, eftersom varje kommun har områden som de enligt lag måste kunna erbjuda sina medborgare, som utbildning och omsorg. Samverkan mellan kommuner utmanas därför genom att det inte finns en självklar ansvarsfördelning. Denna uppsats analysera och diskutera vilka slags ansvarsformer som finns inom den kommunala samverkan mellan Linköping och Norrköping, och hur ansvarigheten tas mellan kommunerna och andra aktörer. De samarbeten som undersöks är ”Fjärde storstadsregionen” och ”Norrköpings Symfoniorkester”. Inom dessa samarbeten har tre olika ansvarsformer identifiera, det politiska, professionella och juridiska ansvaret. Dessa former av ansvar har analyserats genom att se inom vilka aspekter som ansvaret tas. I ett bra samarbete kräver en bra ansvarfördelning, där det är klart vilket slags ansvar som finns, samt vem som är ansvarig för vad och hur och till vem ansvaret är riktat mot. Problem som har visats sig inom ansvarfördelningen i den kommunala samverkan mellan Linköping och Norrköping beror bland annat på att: det inte finns någon som är ytterst ansvarig, politiska beslut krockar med det professionella ansvaret, den kommunala organiseringen av Norrköpings Symfoniorkester har för otydliga gränsdragningar för att kunna ta ansvar och att det juridiska ansvaret är toppstyrt. Detta beror bland annat på svårigheten med att fördela ansvar inom ett governance-samarbete, vilket är ett vanligt karaktäristiskt drag för dagens samhälle.