<p>Kliniskt resonemang är en process där kunskap och erfarenhet tillämpas för att nå lösningar i kliniska situationer och används av sjuksköterskan när hon bedömer såväl medicinska behov som omvårdnadsbehov. Dagens sjukvård innebär ett stort ansvar för sjuksköterskan, med patienter med komplexa situationer som kräver komplexa beslut. I de situationerna är ett bra kliniskt resonemang en kompetens som underlättar arbetet. Syftet med litteraturstudien var att belysa hur sjuksköterskestudenters utveckling av kliniskt resonemang, ett steg mot den professionella yrkesrollen, kan främjas under handledning i verksamhetsförlagd utbildning. I litteraturstudien bearbetades 12 vetenskapliga artiklar som grund för resultatet. Resultatet visar att kliniskt resonemang utvecklades under utbildningen och studenterna tyckte att erfarenhet och självförtroende var viktigt för kliniskt resonemang. En bra relation med handledaren under den verksamhetsförlagda utbildningen, med möjlighet att skaffa erfarenhet och tid för reflektion var positivt för utvecklingen av kliniskt resonemang. Ett område för vidare forskning är hur svenska sjuksköterskestudenter använder sig av kliniskt resonemang och hur förmågan utvecklas, för att få en överblick av hur den svenska utbildningen ger studenterna förutsättningar att lära sig kliniskt resonemang.</p>

Kliniskt resonemang är en process där kunskap och erfarenhet tillämpas för att nå lösningar i kliniska situationer och används av sjuksköterskan när hon bedömer såväl medicinska behov som omvårdnadsbehov. Dagens sjukvård innebär ett stort ansvar för sjuksköterskan, med patienter med komplexa situationer som kräver komplexa beslut. I de situationerna är ett bra kliniskt resonemang en kompetens som underlättar arbetet. Syftet med litteraturstudien var att belysa hur sjuksköterskestudenters utveckling av kliniskt resonemang, ett steg mot den professionella yrkesrollen, kan främjas under handledning i verksamhetsförlagd utbildning. I litteraturstudien bearbetades 12 vetenskapliga artiklar som grund för resultatet. Resultatet visar att kliniskt resonemang utvecklades under utbildningen och studenterna tyckte att erfarenhet och självförtroende var viktigt för kliniskt resonemang. En bra relation med handledaren under den verksamhetsförlagda utbildningen, med möjlighet att skaffa erfarenhet och tid för reflektion var positivt för utvecklingen av kliniskt resonemang. Ett område för vidare forskning är hur svenska sjuksköterskestudenter använder sig av kliniskt resonemang och hur förmågan utvecklas, för att få en överblick av hur den svenska utbildningen ger studenterna förutsättningar att lära sig kliniskt resonemang.

<p>Förmåga till social interaktion är betydande för om en person med psykisk sjukdom kan bygga upp ett socialt liv och delta i samhället. Delaktighet i de dagliga aktiviteterna i livet är också viktigt för människans utveckling och erfarenhet. Arbetsterapeuter kan stödja individer att uppnå optimal hälsa och välbefinnande genom att stärka individens färdigheter i just dessa områden. Kliniskt resonemang, är en naturlig del i arbetsterapeutens arbete som reflekterar hur patientens behov analyseras och hur åtgärder genomförs. Syftet var att beskriva arbetsterapeuters kliniska resonemang i rehabiliteringsprocessen med klienter inom psykiatrisk verksamhet, med fokus på interventioner som främjar delaktighet och social interaktion. En kvalitativ studie genomfördes. Sex yrkesverksamma arbetsterapeuter intervjuades personligen eller via telefon och data analyserades med innehållsanalys. Resultatet utgjordes av tre kategorier: ”procedurspåret”, ”samspelsspåret” och ”förutsättningsspåret. Procedurspåret beskriver hur arbetsterapeuten tydliggör klientens förmåga och oförmåga för att främja klientens delaktighet i sin rehabilitering. Samspelsspåret reflekterar hur arbetsterapeuterna använder sociala aktivitetsgrupper för att främja klienternas sociala interaktioner. Förutsättningsspåret visar på hur arbetsterapeuten kan vara som ett stöd för att främja rehabiliteringsprocessen.<strong> </strong>Slutsatsen visar på att arbetsterapeuten växlar mellan olika resonemang för att hjälpa klienten uppnå ett självständigt och tillfredsställande liv.</p>

Förmåga till social interaktion är betydande för om en person med psykisk sjukdom kan bygga upp ett socialt liv och delta i samhället. Delaktighet i de dagliga aktiviteterna i livet är också viktigt för människans utveckling och erfarenhet. Arbetsterapeuter kan stödja individer att uppnå optimal hälsa och välbefinnande genom att stärka individens färdigheter i just dessa områden. Kliniskt resonemang, är en naturlig del i arbetsterapeutens arbete som reflekterar hur patientens behov analyseras och hur åtgärder genomförs. Syftet var att beskriva arbetsterapeuters kliniska resonemang i rehabiliteringsprocessen med klienter inom psykiatrisk verksamhet, med fokus på interventioner som främjar delaktighet och social interaktion. En kvalitativ studie genomfördes. Sex yrkesverksamma arbetsterapeuter intervjuades personligen eller via telefon och data analyserades med innehållsanalys. Resultatet utgjordes av tre kategorier: ”procedurspåret”, ”samspelsspåret” och ”förutsättningsspåret. Procedurspåret beskriver hur arbetsterapeuten tydliggör klientens förmåga och oförmåga för att främja klientens delaktighet i sin rehabilitering. Samspelsspåret reflekterar hur arbetsterapeuterna använder sociala aktivitetsgrupper för att främja klienternas sociala interaktioner. Förutsättningsspåret visar på hur arbetsterapeuten kan vara som ett stöd för att främja rehabiliteringsprocessen. Slutsatsen visar på att arbetsterapeuten växlar mellan olika resonemang för att hjälpa klienten uppnå ett självständigt och tillfredsställande liv.

The purpose of the study was to investigate the clinical reasoning of occupational therapists in the use of therapy dogs. The authors conducted a qualitative study. The participants were eight occupational therapists who worked in different areas of activity. Data was collected through semi-structured interviews and analyzed by qualitative content analysis. The analysis resulted in three categories: the occupational therapist's reasoning on which clients had a need to meet a therapy dog, the occupational therapist's reasoning regarding the planning of the client's therapy with therapy dog ​​and the occupational therapist's reasoning regarding the therapy dog's impact on clients. The result showed that occupational therapists often resonated similarly to those who had a need to meet a therapy dog. One common denominator was that everyone had to prioritize among the clients. Furthermore, occupational therapists described how they reasoned about planning the client's treatment, for example how often clients should meet therapy dogs. Resources were a common factor that determined this but also the clients and the institution. Several occupational therapists described that the therapy dog ​​facilitated their work because it was seen as a motivator to the clients. The result of this study can be used by occupational therapists who want to work or works with therapy dogs and gain an understanding of the clinical reasoning in the use of therapy dogs. / Syftet med studien var att undersöka arbetsterapeuters kliniska resonemang vid användandet av terapihund. Författarna genomförde en kvalitativ studie. Deltagarna var åtta stycken arbetsterapeuter som arbetade inom olika verksamhetsområden. Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Analysen resulterade i tre kategorier: Arbetsterapeutens resonemang om vilka klienter som hade ett behov att träffa terapihund, Arbetsterapeutens resonemang kring planering av klientens behandling med terapihund och Arbetsterapeutens resonemang kring terapihundens inverkan på klienter. Resultatet visade att arbetsterapeuterna ofta resonerade lika kring vilka som hade ett behov att träffa terapihund. En gemensam nämnare var att alla var tvungna att prioritera bland klienterna. Vidare beskrev arbetsterapeuterna hur de resonerade kring planering av klientens behandling, exempelvis hur ofta klienterna skulle får träffa terapihund. Resurser var en vanlig faktor som avgjorde detta men även klienterna och institutionen. Flera arbetsterapeuter beskrev att terapihunden underlättade arbetet för dem eftersom den sågs som en motivator till klienterna. Resultatet av denna studien kan användas av arbetsterapeuter som vill arbeta eller arbetar med terapihundar samt få förståelse kring det kliniska resonemanget vid användandet av terapihund.

Bakgrund: Den kliniska approachen för neurologisk rehabilitering har utvecklats i interaktion med vetenskapliga teorier för motorik. Det kliniska resonemanget sker medvetet och omedvetet när fysioterapeuten väger risker och fördelar, tar patientens preferenser i beaktande och beslutar om en arbetsdiagnos och hanteringsplan. Forskning som beskriver hur motoriken omfattas i det kliniska resonemanget har efterfrågats. Syfte: Att undersöka och beskriva fysioterapeuters uppfattningar av motorikens betydelse i det kliniska resonemanget i tidig strokerehabilitering. Metod: Induktiv kvalitativ intervjustudie med fenomenografisk ansats. Sex intervjuer genomfördes över Zoom, transkriberades och analyserades. Resultat: Ett övergripande tema för sex beskrivningskategorier visade på aspekter som påverkar hur fysioterapeuten resonerar kliniskt kring motorik. 5.1 Motorik som fysioterapeutens unika kompetens; 5.2 Anpassning till den unika patienten; 5.3 Samspelet mellan människor; 5.4 Vikten av en ständigt pågående resonemangsprocess; 5.5 Användning av teorier om motorik i praktiken; 5.6 Etiska ställningstaganden. Konklusion: Uppfattningar visar att det kliniska resonemanget gällande motorik är unikt för fysioterapeuten och ett viktigt bidrag i rehabiliteringen. Resonemanget beskrivs omsätta teorier om motorik i praktiken i en ständigt pågående process där etiska aspekter ger arbetet en tydlig tyngd. Uppfattningar skiljer sig dock åt gällande strategi för motorisk rehabilitering, då skapandet av förutsättningar för motorik förhålls mot automatisering av rörelser genom aktivitet.

Sammanfattning Syftet: Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters kliniska resonemang vid hemrehabilitering av personer med stroke. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ ansats för att beskriva subjektiva upplevelser. Nio semistrukturerade intervjuer genomfördes med arbetsterapeuter verksamma i hemsjukvården och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier: Personcentrerat förhållningssätt, Arbetsterapi i samverkan, Miljöns betydelse, Etiskt förhållningssätt och Resurser. Resultatet redovisar att arbetsterapeuterna i studien resonerar kring de kliniska resonemangen men har inte alltid de resurser som krävs för att kunna nyttja hela sin kompetens. Ett huvudfynd i studien var arbetsterapeuternas resonerande och beaktande av personcentrering vid hemrehabilitering. Personcentreringen ansågs vara det centrala fokuset och utgångspunkt för en lyckad rehabilitering. Resultatet visade även att erfarenhet är något som arbetsterapeuterna utvecklar över tid och att resonemanget varierar beroende på den erfarenhet som arbetsterapeuten har. Slutsats: Den slutsats som författarna kom fram till är att arbetsterapeuter behöver få tid för att kunna arbeta personcentrerat och nyttja hela sin kompetens. Studien har bidragit till en ökad förståelse för hur arbetsterapeuter resonerar utifrån det kliniska resonemanget och hur det leder till praktiskt professionsutövande. Författarna ser dock behovet av ytterligare studier för att öka kunskapen om arbetsterapeuters kliniska resonemang. / Abstract  Purpose: The purpose of the study was to describe occupational therapists' clinical reasoning in home rehabilitation of people with stroke. Method: The study was conducted with a qualitative approach to describe subjective experiences. Nine semi-structured interviews were conducted with occupational therapists active in home health care and analyzed based on qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in five categories: Person-centred approach, Occupational therapy in collaboration, Importance of the environment, Ethical approach and Resources. The results show that the occupational therapists in the study reason around the clinical reasoning but do not always have the resources required to be able to use their full competence. A main finding in the study was the occupational therapists' reasoning and consideration of person-centredness in home rehabilitation. Person-centredness was considered to be the central focus and starting point for successful rehabilitation. The results also showed that experience is something that occupational therapists develop over time and that the reasoning varies depending on the experience that the occupational therapist has. Conclusion: The conclusion that the authors reached is that occupational therapists need to be given time to be able to work person-centredly and use their full competence. The study has contributed to an increased understanding of how occupational therapists reason based on clinical reasoning and how this leads to practical professional practice. However, the authors see the need for further studies to increase knowledge of occupational therapists' clinical reasoning.

Bakgrund: Väl undersökta psykometriska egenskaper krävs för att använda ett instrument. Instrumentet Reasoning 4 Change (R4C) begreppsvaliditet behöver stärkas. Den kan undersökas genom att jämföra det kliniska resonemanget hos extrema grupper vilka kan vara fysioterapeutstudenter med beteendemedicinsk inriktning i olika skeden av utbildningen. Utifrån den social kognitiva teorin kan fysioterapeutstudenterna ses som en viktig omgivningsfaktor för att hjälpa patienter utföra en beteendeförändring. Syfte: Att utvärdera begreppsvalididet för bedömningsinstrumentet R4C genom att jämföra det kliniska resonemanget med fokus på patienters aktivitetsrelaterade beteende och beteendeförändring hos fysioterapeutsstudenter i termin ett och termin sex mätt med instrumentet. Metod: En beskrivande och jämförande tvärsnittsstudie som utgår från data insamlad ifrån flera tillfällen. Totalt deltog 89 termin ett studenter och 47 termin sex studenter. Parametriskt oberoende t-test användes för att analysera resultatet. Resultat: Termin sex studenterna hade signifikant högre resultat på sju av åtta variabler mätt med R4C jämfört med termin ett studenterna, vilket innebar att hypotesen nästan fullständigt bekräftades. Slutsats: Begreppsvaliditeten kan anses som god för den undersökta populationen. För att generalisering till alla fysioterapeutstudenter ska kunna ske behövs vidare forskning. / Background: Evaluation of psychometric properties are necessary to use an instrument. The Reasoning 4 Change (R4C) instrument’s construct validity needs to be strengthened. It can be done by comparing the clinical reasoning by extreme groups which can be physiotherapy students with a behavioral approach in different stages of the education. From the social cognitive theory's perspective, the students can be an important environmental factor to help clients’ perform a behavioral-change. Aim: To evaluate construct validity for the R4C instrument by comparing the clinical reasoning with focus on clients’ activity-related behaviour and behaviour change by physiotherapy students in the first and sixth semester measured with the instrument. Method: A describing and comparing cross-sectional study with data collected from several occasions. A total of 89 first semester students and 47 sixth semester students participated in the study. Parametric independent t-test was used to analyse the results. Result: Students in the sixth semester had significant higher results on seven out of eight variables measured with R4C compared with students in the first semester, that indicate that the hypothesis almost is confirmed. Conclusion: The construct validity can be considered good for the evaluated population. To be able to generalize to all physiotherapy students more studies would be necessary.

Sammanfattning Syfte: Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters kliniska resonemang samt erfarenheter av interventioner för att främja delaktighet i aktivitet hos barn med ADHD. Metod: Studien var baserad på en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer för att undersöka arbetsterapeuternas kliniska resonemang och erfarenheter. Sex arbetsterapeuter från olika regioner i Sverige deltog i studien. En kvalitativ innehållsanalys användes för att undersöka erfarenheter av interventioner vilka därefter analyserades deduktivt för att identifiera kliniska resonmang. Resultat: Resultatet redovisades i ett övergripande tema; Att möta barnet och familjen i den aktuella situationen med tre kategorier; Hela familjen som klient, Kartläggning av aktivitetsutförande för en lyckad intervention och Resonemang kring yrkesetiska aspekter. Resultatet visade att klientcentrering var kärnan i deltagarnas kliniska resonemang där empati, samarbete och kommunikation var viktiga aspekter att resonera kring. Deltagarnas erfarenhet var att det mest betydelsefulla för att främja delaktighet i aktivitet hos barn med ADHD var inlärning av strategier för att hantera barnets begränsningar i vardagen. Utöver det var olika former av kognitivt stöd vanligt förekommande interventioner. Slutsats: Studien har bidragit till ökad insikt i arbetsterapeuters erfarenhet av interventioner i arbetet med barn med ADHD samt en ökad förståelse för arbetsterapeuters kliniska resonemang.

Bakgrund:Som yrkesverksam fysioterapeut inom primärvården finns det flera olika behandlingsmetoder för långvarig ländryggssmärta att välja mellan, men inga tydliga riktlinjer att följa. Grundat i det kliniska resonemanget tar fysioterapeuter beslut som påverkas och förändras i mötet med patienten. Då det finns lite forskning som undersökt hur fysioterapeuter utbildade inom Mekanisk diagnostik och terapi (MDT) beskriver sitt kliniska resonemang till patienter med långvarig ländryggssmärta syftar denna studie till att åskådliggöra fysioterapeuters syn på ämnet.    Syfte:Att undersöka hur fysioterapeuter beskriver sitt kliniska resonemang gällande användning av MDT till patienter med långvarig ländryggssmärta.    Metod:Kvalitativ semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats och deskriptiv design. Datainsamling skedde genom sex intervjuer. En kvalitativ innehållsanalys användes vid analys av materialet.    Resultat:Analysen genererade 22 underkategorier fördelade i sju kategorier. Informanterna beskrev sitt kliniska resonemang vid användning av MDT i form av sin syn på metoden, patientdelaktighet i undersökning, struktur och tydlighet, fynd som påverkar behandling, hypotestestning, patientansvar i behandling och värdering av egna förmågor.   Slutsats:Studiens resultat visade att informanterna beskrev sitt kliniska resonemang vid användning av MDT vid långvarig ländryggssmärta inom primärvården främst påverkades av biomekaniska fynd hos patienten. Psykologiska fynd beskrevs som sekundära faktorer att ta hänsyn till, och sociala faktorer beskrevs lite eller inte alls trots att de är viktiga att ta hänsyn till för att åstadkomma en beteendeförändring. Därmed har ett utvecklingsområde för MDT inom fysioterapi tydliggjorts då det finns evidens för att ett biopsykosocialt arbetssätt vid långvarig ländryggssmärta är att föredra. / Background: As a physiotherapist in primary care, there are several different treatment methods for persistent low back pain to choose from, but no clear guidelines to follow. Based on the clinical reasoning, physiotherapists take decisions that are affected and changed in the patient encounter. Since there is a lack of research that have investigated how physiotherapists educated in Mechanical Diagnosis and Therapy (MDT) describe their clinical reasoning to patients with persistent low back pain, this study aims to illustrate the physiotherapists' view of the topic.   Aim: To explore how physiotherapists describe their clinical reasoning regarding the use of MDT for patients with persistent low back pain.   Method: A qualitative semi-structured interview study with an inductive approach and a descriptive design was conducted. The data collection included six interviews. A qualitative content analysis was used to analyze the data.   Result: The analysis generated 22 subcategories divided into seven categories. The informants described their clinical reasoning when using MDT as their view of the method, patient participation in examination, structure and clarity, findings that affect treatment, hypothesis testing, patient responsibility in the treatment and evaluation of own abilities.   Conclusion: The study's results showed that the informants described their clinical reasoning when using MDT with persistent low back pain in primary care were mainly influenced by biomechanical findings with the patient. Psychological findings were described as secondary source to take into consideration, and social factors were described very little or not at all even though they are important to take into consideration in order to achieve a behavioral change. Thus, a development area for MDT in physiotherapy has been clarified as there is evidence that a biopsychosocial approach to persistent low back pain is preferable.