Syftet med denna studie är att ta reda på vad forskningen säger om utmaningar som kan uppkomma vid icke-konfessionell religionsundervisning i de yngre årskurserna. Avsikten med vår studie var från början att inrikta sig på forskning som avser årskurserna F–3. Vid analys av insamlat forskningsmaterial upptäckte vi dock att det inte fanns tillräckligt med forskning kring de yngre årskurserna. Vi fick då bredda perspektivet och inkludera forskning som även berör årskurs 4–6.  Vårt syfte har guidat oss för att finna svar på hur utmaningarna kan uppstå i förhållande till ett icke-konfessionellt och ett mångkulturellt perspektiv. Genom strukturerad litteraturstudie tar vi reda på hur läroplanen och läraruppdraget förändrats över tid. Studien är baserad på tidigare forskning bestående av sju olika vetenskapliga texter. Dessa texter består av både nationell och internationell forskning med fokus på Europa. För att finna relevant forskning har vi använt oss av databas-sökningar i Libris och ERIC, samt manuella sökningar. Studien har resulterat i att läraruppdraget är komplext på det sättet att läraren ska intressera eleverna för ett abstrakt och distanserat ämne. Samtidigt utmanas läraren med elevanpassningar, flerspråkighet, ett mångkulturellt klassrum och att utforma en icke-konfessionell undervisning.

Genom en litteraturstudie syftar den här uppsatsen till att ta reda på vad icke-konfessionell religionsdidaktik innebär i dagens mångkulturella klassrum. Några möjliga svar har hittats men flera nya frågeställningar har dykt upp. I studien undersöks vad begreppen religionsdidaktik, icke-konfessionalitet och mångkulturellt klassrum innebär. Därefter väljs några metoder ut på grundval av de resultat som framkommer i undersökningen. Religionsdidaktik är konsten att lära ut (om och av) religion utan att fastna i ett monokulturellt perspektiv. De offentliga och privata sfärerna är åtskilda och det är därför möjligt att i skolan ha en icke-konfessionell undervisning samtidigt som elever i det privata kan leva nära sin religion. Olika ståndpunkter för hur icke-konfessionalitet ska tolkas utifrån vår kristna bakgrund ställs mot varandra. Att elever kan ha olika kulturell och religiös bakgrundpresenteras som positivt och en möjlighet till ökad inlärning. I uppsatsen presenteras hur deliberativa samtal och interaktion kring världsbilder kan vara religionsdidaktiska metoder för att tillgodogöra såväl konfessionella som sekulära elevers behov. Genom att kombinera dessa metoder uppfylls de religionsdidaktiska modellerna förmedlings-, progressions- och hermeneutikdidaktik, vilket möjliggör en god inlärning för eleverna. Som del i de presenterade metoderna måste läraren vinnlägga sig om att lära känna eleverna och föra en diskussion med dem om tidigare erfarenheter och vari deras intressen och nyfikenhet ligger. Därefter måste läraren ta till vara på upplysningarna för att genom sina religionsdidaktiska val få till stånd en icke-konfessionell undervisning i det mångkulturella klassrummet.

Religious education has been a well-debated subject throughout history. In our current, globalized and religiously pluralistic world the debate regarding the education’s non-denominational nature is a vital part of that debate. The aim of this study is to investigate how the meaning of the term “religion” is constructed in the current curriculum for the Swedish upper secondary school. Furthermore, the study will investigate how this construction relates to the rulings regarding the school’s non-denominational nature as well as what consequences the construction can lead to regarding the relation between Christianity and other religions. The results of the study show that the curriculum is strongly influenced by the Christian tradition and that the curriculum’s construction of the term religion may lead to the “othering” of non-Christian religions. Arguably, the curriculum also somewhat favours a secularistic/atheistic understanding of religion which results in a failure to meet the established demands regarding non-denominationalism.

In May 1856 the EFS (the Swedish Evangelical Mission Society), influenced by the new evangelism-movement, was established as an “internal mission” within the Church of Sweden. During the same period the “new evangelism” revival movement established regional organizations in order to coordinate the movement in different parts of the country. These regional organizations consisted of the movement’s local mission societies in a province or part of a province of Sweden. This study will focus on democracy and theological identity in the EFS through an analysis of how the regional organizations acted, what role they played, how the EFS was influenced by them and how the EFS decided to establish its own regional organization. One result of the earlier tensions between the regional mission organizations and the EFS was the establishment of the independent organizations Mission Covenant Church of Sweden (Svenska Missionsförbundet) (1878-) and Mission Society of Bible faithful Friends (Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner) (1911-). This investigation looks into 17 of 36 regional mission organizations that existed. The time frame of the investigation is from the establishment of the EFS in 1856 to the establishment of the regional structure of the EFS in 1922. The EFS changed over time. The change of society and wishes from the movement’s local mission societies and regional mission organizations were agents in this transformation. An important result of this research is that this transformation of the EFS proceeded at a slow pace and with the preservation of the EFS’s theological identity.