Under vintern 2019-2020 drabbades världen av en pandemi, covid-19. Under denna omvälvande period omstruktureras all sjukvård tillfälligt för att möta denna nya patientgrupp. Intensivvården drabbades särskilt hårt då de skulle omhänderta denna kritiskt sjuka och sårbara patientgrupp. För att kunna ge en god vård och avlasta intensivvårdspersonal infördes funktionen förstärkningsläkare. Dessa fick bland annat ansvar för att skriva dagbok till patienterna, en uppgift som vanligen utföres av sjuksköterskor och undersköterskor. Studien belyser förstärkningsläkarens upplevelse av att skriva dagbok till patienter som vårdas för covid-19 på intensivvårdsavdelning under pandemin. Studien är av kvalitativ design med induktiv ansats bestående av intervjuer, med resultat baserat på tematisk analys. I resultatet identifierades fem teman: att erbjuda en berättelse, samarbetets betydelse, erfarenhetens betydelse, ödmjukhet inför ansvaret och att göra gott. Resultatet visar att det kändes meningsfullt, värdefullt och ansvarsfullt att skapa ett sammanhang av intensivvårdstiden som utgick från patientens perspektiv och att använda ett förståeligt språk i skrivandet var viktigt. Det fanns en ambition och vilja hos förstärkningsläkarna att förmedla en berättelse, med syfte att göra gott genom att dagboken skulle komma patienter och närstående till nytta och på så sätt vara en hjälp i återhämtningen efter intensivvård. Brist på erfarenhet av uppgiften blev en utmaning, men genom interprofessionellt samarbete gavs möjlighet till avlastning, stöd och inspiration. Att skriva dagbok gav en känsla av uppskattning, reflektion och utveckling. Genom interprofessionellt samarbete kring uppgiften att skriva dagbok kan slutsatser dras att det kan komma patienter och närstående till nytta med en dagbok som skapar en helhet utifrån flera synvinklar. Genom att skriva dagbok sammanfattas dagen, vilket kan ge tid för eftertanke och reflektion. / During the winter of 2019-2020, the world was hit by a pandemic, the covid-19. During this upheaval period, many parts of the healthcare system was temporarily restructured to meet this new patient group. Intensive care was particularly affected as it was supposed to take care of this critically ill and vulnerable patient group. In order to be able to provide good care and relieve the intensive care staff, the function of supportive physician was introduced. Among other things, these were given responsibility for writing diaries for the patients. This is a task normally performed by intensive care nurses and assistant nurses. This study highlights the supportive physician's experience of writing a diary for patients treated for covid-19 in the intensive care unit during the pandemic. The study is done through qualitative design with an inductive approach consisting of interviews, with results based on thematic analysis. The results identified five themes: offering a story, the importance of collaboration, the importance of experience, humility in the face of responsibility and doing good. The result shows that it felt meaningful, valuable and responsible to create a context of the intensive care period that starting from the patient's perspective. To use comprehensible language in the writing was important. There was an ambition and desire on the part of the supportive physician to convey a story, with the aim of doing good by making the diary useful to patients and relatives and thus being a help in recovery after intensive care. Lack of experience with the task initially became a challenge, but interprofessional collaboration provided the opportunity for relief, support and inspiration. Journaling provided a sense of appreciation, reflection and development. Through interprofessional collaboration around the task of writing a diary, conclusions can be drawn that patients and relatives can benefit from a diary that creates a whole based on several points of view. By writing a diary, the day is summarized, which can give time for thought and reflection.

Bakgrund: Barnmorskans yrkesområde är inom sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa. Detövergripande målet i barnmorskeutbildningen är att utveckla självständiga och kompetenta barnmorskor. Den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) motsvarar ungefär halva studietiden och är en viktig del i barnmorskeutbildningen. Förlossningsavdelningen är en viktig miljö för barnmorskestudenter att inhämta kunskaper om graviditet och förlossning. Motiv: VFU på förlossningsavdelning är en känslomässig och intensiv period för barnmorskestudenter. Barnmorskestudenters uppfattningar om vad som främjar utveckling behöver studeras vidare för att kunna optimera framtida verksamhetsförlagda utbildningar. Syfte: Det övergripande syftet var att belysa barnmorskestudenters upplevelser av verksamhetsförlagd utbildning på förlossningsavdelning.  Metod: En kvalitativ design med induktiv ansats har använts. Semistrukturerade intervjuer med sju barnmorskestudenter i Sverige genomfördes. Intervjuerna har analyserats genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Genom analysprocessen framkom ett tema, VFU på förlossningsavdelning – en känslomässig berg- och dalbana samt tre kategorier; Att både ge och ta emot stöd där en mängd faktorer som kan påverka mötet med kvinnan och stödpersonen beskrevs. Andra kategorin Att hålla ihop hela vägen beskrev hur barnmorskestudenternas hälsa varierade samt svårigheter i att gå från en trygg yrkesroll till en studentroll. Tredje kategorin Hinder i utvecklingsprocessen visade hur Covid-19-pandemin påverkade barnmorskestudenternas VFU, optimeringar inför framtida VFU samt tankar om den framtida yrkesrollen. Åtta subkategorier bildades. Konklusion: Barnmorskestudenterna upplevde sin VFU på förlossningsavdelning som en känslomässig berg- och dalbana. Flertalet faktorer som tidigare erfarenheter, relationen till handledaren och reflektionsmöjligheter påverkade barnmorskestudenters möte med kvinnan och stödpersonen. Att belysa dessa faktorer och inkludera barnmorskestudenter i den kvinnocentrerade vården kan leda till ökat självförtroende och kompetens hos barnmorskestudenter vilket i sin tur kan leda till optimeringar av den kvinnocentrerade vården. / Background: The midwife's profession is within the sexual, reproductive and perinatalhealth. The overall purpose of midwifery education is to develop independent and competent midwives. The clinical internship is an important part of the education. The labour ward is an important environment for midwifery students to acquire knowledge about pregnancy and childbirth. Motive: Clinical internship in the labour ward is an emotional and intense period for midwifery students. Midwifery student’s perceptions of what promotes development needs to be studied further, in order to optimise future clinical internships. Aim: The aim was to investigate midwifery students experiences of clinical internship at labour wards.  Methods: A qualitative design with an inductive approach was used. Semi-structured interviews with seven midwifery students in Sweden participated. The interviews were analysed with qualitative content analysis. Result: A theme emerged, Clinical internship at the labour ward - an emotional roller coaster and three categories; To both give and receive support where a number of factors that can affect the meeting with the woman and the support person were described. Second category Holding together all the way described how the midwifery student’s health varies as well as difficulties in the student role. The third category Obstacles in the development process showed how the Covid-19-pandemic affected midwifery student’s clinical internship, optimisations and thoughts about the future professional role.  Conclusion: The clinical internship at the labour ward was described as an emotional roller coaster. Previous experiences, the relationship with the supervisor and opportunities for reflection influenced the midwifery student's encounter with the woman and the support person. Elucidating these factors and including midwifery students in women-centered care can lead to increased self-confidence and competence among midwifery students, this couldlead to optimisations of the women-centered care.