För att på bästa sätt tillgodose brukarens behov behöver det interprofessionella samarbetet mellan arbetsterapeut och boendepersonal fungera. Därför är det viktigt att ha kunskap om vilka aspekter som bidrar till ett välfungerande interprofessionellt samarbete samt vilka aspekter som försvårar. Syftet med studien var att belysa arbetsterapeuters erfarenheter och reflektioner över interprofessionellt samarbete med boendepersonal inom LSS-verksamhet. Studien genomfördes med en kvalitativ metod där fyra legitimerade arbetsterapeuter deltog i semistrukturerade individuella intervjuer. Det insamlade materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Enligt resultatet upplever arbetsterapeuterna att det interprofessionella samarbetet mellan arbetsterapeut och boendepersonal behöver fungera för att de ska kunna arbeta för brukarens välmående. Resultatet visar arbetsterapeuters erfarenheter av rollskillnader, kunskapsskillnader, kommunikationssätt och relationsskapande samt hur dessa aspekter påverkar det interprofessionella samarbetet mellan arbetsterapeut och boendepersonal. I resultatet framkommer det även reflektioner över förbättringsområden samt brister som behöver åtgärdas för att förbättra det interprofessionella samarbetet. Studien rekommenderar även ytterligare undersökningar för att få fördjupad förståelse av de olika synsätt arbetsterapeuten och boendepersonalen har på arbetets tillvägagångssätt samt hur det interprofessionella samarbetet påverkas av organisationens uppbyggnad.

Forskning visar att det finns begränsade kunskaper om samarbetet mellan specialpedagoger och lärare. Det gäller då särskilt kunskaper som berör hur specialpedagogen stödjer läraren i arbetet med att möta elevernas behov inom ramen för ordinarie undervisning. Syftet med studien var att undersöka det interprofessionella samarbete mellan specialpedagoger och lärare samt hur specialpedagogers kompetens används i arbetet med att utforma inkluderande lärmiljöer. Skrtics teori, om att lärare bör samarbete med andra professioner för att kunna skapa en varierad undervisning och en flexibel organisering, utgör studiens utgångspunkt. Skolor från tre kommuner och skolenheter från grundskola upp till vuxenutbildning representerades. En kvalitativ forskningsansats valdes och datainsamlingen som genomfördes var intervjuer med specialpedagoger och observationer av deras arbete. Sammantaget framkom att samarbete mellan specialpedagoger och lärare förekommer. I studiens resultat framkom att alla specialpedagoger använde kollaborativ handledning i sitt uppdrag, det vill säga att lärare och specialpedagog gemensamt reflekterade, samverkade och på olika sätt bidrog med sin expertis. Ofta startade den kollaborativa handledningen med en observation. Enligt specialpedagogerna anser lärare att det är mer effektivt att särskilja elever från ordinarie undervisning än att båda professionerna samarbetar i klassrummet. Ett råd som studien lämnar till specialpedagoger som vill bygga goda relationer med lärare är att de behöver göra mer än att samtala om en enskild elev eller utformning av den fysiska miljön. De behöver vara med i verksamheten och exempelvis delta i undervisning som görs.

Bakgrund: Interprofessionella team inom hälso- och sjukvården är viktiga för att kunna tillhandahålla en högkvalitativ, säker och personcentrerad vård. I ett framgångsrikt team bidrar alla med sin kunskap och sina värderingar från sitt yrke för en heltäckande vård. Olika värderingar kan emellertid skapa konflikter och hämma teamets samarbete och enighet. Enligt forskning finns bristande kunskap om arbetsterapeutens bidrag till teamet vilket kan hindra ett välfungerande interprofessionellt arbete. Syfte: Att beskriva arbetsterapeuters upplevelser av att arbeta i interprofessionella team. Metod: Examensarbetet har en kvalitativ design med induktiv ansats där data har samlats in via semistrukturerade intervjuer med åtta kliniskt verksamma arbetsterapeuter i interprofessionella team. Data har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Samtliga arbetsterapeuter är eniga om att interprofessionellt samarbete är att föredra men att de stundtals behöver förtydliga sitt bidrag till teamet. Utmaningar i teamet och främjande insatser och faktorer för fortsatt utveckling var något alla delade med sig av. Utifrån deltagarnas svar bildades fyra huvudkategorier som resultatet diskuterades utifrån: Arbetsterapeutens bidrag till det interprofessionella teamet, Styrkor i det interprofessionella arbetet, Utmaningar och svårigheter, samt Främjande insatser och faktorer. Slutsats: Arbetsterapeuten bidrar med en unik helhetssyn på patienten i det interprofessionella teamet. Arbetsterapeutens aktivitetsbedömningar är efterfrågade av olika yrkesprofessioner men kan ibland begränsas av okunskap hos teammedlemmar. Ett förtydligande av arbetsterapeutens bidrag och funktion behöver utvecklas samt främjande insatser såsom ett nära samarbete med täta kontaktvägar, strukturerade möten, respektfull kommunikation och en engagerad chef för att möjliggöra ett lyckat interprofessionellt team.

Bakgrund: Prehospitala förlossningar är en sällsynt förekommande händelse, men när så sker är ambulanssjuksköterskor med i 90 % av fallen. Ambulanssjuksköterskor har en begränsad utbildning i förlossningssjukvård och samarbete med barnmorskor förekommer på olika sätt. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors och barnmorskors upplevelse av samarbetet i samband med prehospitala förlossningar. Metod: En kvalitativ studie gjordes vid tre ambulansstationer och två förlossningskliniker. Studien genomfördes genom semistrukturerade intervjuer med totalt 7 sjuksköterskor i ambulans som vid ett eller flera tillfällen samarbetat med barnmorska vid prehospital förlossning samt 6 barnmorskor som vid ett eller flera tillfällen på något sätt varit behjälplig till ambulanssjuksköterska vid prehospital förlossning. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med kvalitativ tematisk innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i två teman med tre kategorier i varje. Första temat var Att samarbete och respekt med patientfokus ger trygghet i ovan situation och kategorierna i temat var; Att samarbeta för föräldrarnas bästa, Att ha respekt för varandras professioner och kunskap och Att känna trygghet. Det andra temat var Att se utvecklingsmöjligheter för ökad kunskap och bättre förutsättningar för samarbete med följande kategorier; Att ha behov av kunskap om förlossning och en vilja att förmedla den, Att ha behov av rutiner och riktlinjer och Att ha behov av teknisk utveckling. Slutsats: Både ambulanssjuksköterskorna och barnmorskorna är positiva till samarbete och vill utveckla detta. Ambulanssjuksköterskorna upplever trygghet och ett stöd i samarbetet med barnmorskorna och vill lära sig mer om förlossningsvård. Barnmorskorna är förstående och vill finnas till hands för ambulanssjuksköterskorna och de välkomnar hospitering. Forskningsimplikationer: I studien beskrivs långa avstånd till förlossningsklinik, relaterat till centralisering. Det framkommer också om förändring av utrustning i ambulanserna. Det skulle behövas mer forskning kring hur detta påverkar upplevelsen för ambulans-sjuksköterskorna, upplevelsen för den födande kvinnan och hur detta påverkar säkerheten för förlossningsvården.

I anestesisjuksköterskans arbetsuppgifter ingår att delta vid olika typer av larm med kritiskt sjuka patienter. Vid dessa larm samarbetar anestesisjuksköterskan med andra professioner i ett interprofessionellt team och tillsammans ställs de inför utmaningen att vårda patienter i en utsatt situation. Tidigare forskning är knapphändig gällande anestesisjuksköterskors erfarenhet av dessa situationer. Således finns ringa kunskap om deras upplevelser av larmsituationer. Med detta som utgångspunkt var syftet med studien att belysa anestesisjuksköterskans upplevelser av att gå på larm. En kvalitativ ansats med ostrukturerade forskningsintervjuer har använts för att svara på syftet. Tio anestesisjuksköterskor intervjuades och materialet analyserades sedan genom en induktiv innehållsanalys. I resultatet utkristalliserades tre kategorier; En utvecklande utmaning, Larmteamets möjligheter och hinder och Patientrelationen kommer i andra hand. Utifrån dessa tre kategorier framkommer att anestesisjuksköterskor som deltar vid larm utvecklar sin professionella förmåga i takt med erfarenhet. För dem är larmdeltagandet en positiv utmaning som även innehåller etiska och existentiella reflektioner. Vidare framkommer det att informella kollegiala samtal är en värdefull del av anestesisjuksköterskors utveckling av förmågan att hantera larmsituationer. För att det interprofessionella larmteamet ska fungera väl i den stressade larmsituationen anser anestesisjuksköterskor att det krävs en tydlig ledare, gemensam struktur, rak kommunikation och förmåga att hantera interna konflikter. Detta är i enlighet med tidigare forskning om teamarbete som visar att dessa egenskaper leder till ett välfungerande larmteam. Samspelet och samarbetet med anestesiläkarna är en väsentlig och viktigt aspekt för anestesisjuksköterskors trygghetskänsla vid larm. Det framkommer att relationen till de oerfarna anestesiläkarna stundtals innefattar maktspel och hierarki, vilket till viss del motsäger forskning som pekar på att det så kallade syster-doktor-spelet är på väg att försvinna. Gällande patientbemötande strävar anestesisjuksköterskor efter en god empatisk vårdrelation till patienten men begränsas i larmsituationen av patientens medicinska tillstånd.

Bakgrund Mobila Intensivvårds Grupper (MIG) är idag etablerade på flera svenska sjukhus. MIG bidrar till att minska antalet hjärtstopp och till att patienter som är på väg att försämras upptäcks tidigare. MIG innebär också en trygghet för avdelningspersonalen. Delaktighet i MIG är en naturlig del i intensivvårdssjuksköterskans arbetsuppgifter. Syfte Att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av interaktionen med avdelningspersonalen vid MIG-uppdrag. Metod En kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer har utförts vid två sjukhus. Resultatet har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultat Två teman framkom vid analysen, Betydelsen av interaktion för en sammanlänkad och säker vård samt Samspelsbefrämjande faktorer. Respondenterna anser avdelningspersonalens närvaro och engagemang som väsentlig vid MIG-uppdraget för att patienten ska få en sammanlänkad och säker vård. Respondenterna upplever att avdelningspersonalen ibland inte förstår vikten av deras närvaro och att MIG då behöver arbeta aktivt för att få avdelningspersonalen mer engagerad. Det interprofessionella samarbetet gagnar inte enbart patienten utan gynnar även den professionella utvecklingen genom utbyte av kunskap. För att interaktionen ska fungera optimalt krävs att MIG bekräftar avdelningspersonalen och att alla involverade vid MIG-uppdraget har en gemensam bild av situationen och delar samma mål med vården. Resultatet diskuterades utifrån den teoretiska referensramen Relationship Centered Care. Slutsats Interaktionen vid MIG-uppdrag fungerar väl när MIG och avdelningspersonalen samarbetar och kompletterar varandra. Välfungerande samarbete och sammanlänkad vård i samband med MIG-uppdrag leder till ökad patientsäkerhet. Klinisk betydelse Samarbetet vid MIG-uppdrag stärks genom utbildning och praktisk träning i interprofessionellt samarbete. Genom mer utbildning, tydligare kommunikation från MIG och ökad återkoppling kan avdelningspersonalen få en större förståelse för vikten av deras delaktighet vid MIG-uppdragen. / Background Mobile Emergency Teams (MET) are established at several Swedish hospitals. MET helps to reduce the number of cardiac arrest and patients who are about to deteriorate are detected earlier. MET also means security for the staff at general wards. Being involved in the MET is a natural part of the critical care nurse's work assignments. Aim To describe the critical care nurses' experiences of interaction with the staff at general wards during MET- assignments. Method A qualitative study using semi-structured interviews was carried out at two hospitals. The collected data were analyzed by qualitative content analysis. Results Two themes emerged from the analysis, The importance of interaction for an interconnected and safe healthcare and Teamwork promoting factors. Respondents believe attendance and commitment from the staff at general wards as important in MET- assignments for the patient to get interconnected and safe care. Respondents experience that ward staff sometimes don´t understand the importance of their presence and that MET then need to work actively to get the ward staff more committed. The interprofessional collaboration is not only beneficial for the patient but it also promotes the professional development through the exchange of knowledge. For the interaction to work optimally it requires MET to confirm the staff at general wards and that everyone involved in the MET-assignment has a mutual perception of the situation and the goal with the treatment. The results were discussed using the theoretical framework Relationship Centered Care. Conclusion The interaction in MET-assignments works well when MET and the staff at general wards work together and complement each other. Effective collaboration and interconnected healthcare during MET-assignments increases patient safety. Clinical significance The collaboration during MET-assignments can be strengthened through education and practical training in interprofessional collaboration. Through more training, clearer communication from MET and increased feedback can the staff at general wards gain a greater understanding of the importance of their participation in MET-assignments.

Syfte: Syftet med studien var att undersöka kunskapen om vilka insatser som hör till arbetsterapi i primärvården enligt andra professioner. Idag saknas studier som belyser de andra professionernas kunskaper om vilka insatser som arbetsterapin inom primärvården bidrar till i patientarbetet. Metod: Studien genomfördes med en kvantitativ ansats som baserades på en enkätundersökning med 52 deltagare ifrån regionerna: Södermanland, Jönköping, Skåne, Halland och Västerbotten. Populationen bestod av: fysioterapeuter, läkare, psykologer, sjuksköterskor, undersköterskor, verksamhetschefer och vårdadministratörer. Ett obundet slumpmässigt urval användes i studien. Resultat: Studiens resultat visade att majoriteten av deltagarna hade kunskap om insatser inom arbetsterapi i primärvården. Dock ansåg majoriteten deltagare i studien inte/eller var tveksamma inför insatser såsom: ”Körkortsbedömning vid utredning och beslut kring fortsatt bilkörande efter skada eller sjukdom”, ”Arbetsplatskartläggning” och ”Kognitiv bedömning vid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar” till att vara insatser i utrednings- och bedömningsarbetet inom arbetsterapi i primärvården. Majoriteten deltagare ansåg även inte/eller var tveksamma inför insatsen: ”Träning av arbetsförmåga” inom interventionsarbetet till att vara en insats inom arbetsterapi i primärvården. Slutsats: Författaren anser att det är viktigt att andra professioner inom primärvården har insikt i vilka insatser arbetsterapeuten har för att patienten ska få vård i god tid. Slutsatserna ur denna studie kan bidra till nya insikter inom hälso- och sjukvården, och förbundet ”Sveriges Arbetsterapeuter” varpå kvalitetsarbete och riktlinjer för vilka insatser som borde ingå i arbetsterapeutyrket inom primärvården kan göras. / Aim: The aim of this study was to examine occupational therapy work efforts that belong to occupational therapy in primary care according to other professions. There are no studies today that shed light on the knowledge of other professionals concerning the contributions that occupational therapy in primary care contributes to in work with patients. Method: The study was conducted with a quantitative approach, which was based on a survey of 52 participants from the regions of: Södermanland, Jönköping, Skåne, Halland and Västerbotten. The population consisted of: physiotherapists, doctors, psychologists, nursing assistants, heads of departments and care administrators. An unbound random sample was used in this study. Result: The result of the study showed that the majority of the contributions in the survey coming from the brochure ”Arbetsterapi i primärvården” ("Occupational Therapy in Primary Care") (Sveriges arbetsterapeuter, 2014) was confirmed as occupational therapy work efforts in primary care according to the other professions. However, the majority of participants in this study did not consider or were hesitant about work efforts such as: ”Körkortsbedömning vid utredning och beslut kring fortsatt bilkörande efter skada eller sjukdom” ("Driving license assessment in investigations and decisions regarding continued driving after injury or illness"), ”Arbetsplatskartläggning” ("Workplace mapping") and ”Kognitiv bedömning vid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar” ("Cognitive assessment in neuropsychiatric disabilities") to be investigative assessment and assessment procedures within occupational therapy in primary care. The majority of participants also did not consider or were hesitant about the intervention: ”Träning av arbetsförmåga” ("Training of work ability") as an intervention in occupational therapy in primary care. Conclusion: The author believes that it is important that other professions in primary care have an insight into the efforts of the occupational therapist to ensure that the patient is getting proper care in an earlier stage. The conclusions of this study could contribute to new insights in the health care system, and the association "Sweden's Occupational Therapists" whereupon quality work and guidelines for which interventions should be included in the occupational therapy profession in primary care can be made.

Introduktion: Säker vård förutsätter ett fungerande interprofessionellt samarbete. Sjuksköterskor och läkare har dock olika syn på samarbete, vilket kan försvåra arbetet vid akuta kritiska händelser. Studien har genomförts med begreppen säker vård och samverkan i team som teoretisk referensram. Syfte: Syftet var att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelse av det interprofessionella samarbetet vid akuta kritiska händelser. Metod: Studien är av kvalitativ design med induktiv ansats. Tio stycken semistrukturerade intervjuer med anestesisjuksköterskor på tre olika svenska sjukhus. Fynden analyserades genom kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen genererade fyra kategorier; Anestesisjuksköterskans jämbördighet i teamet undermineras; Tillit till den egna professionella kompetensen stärker anestesisjuksköterskans position i teamet; Ett tryggt arbetsklimat skapar förutsättningar för ett konstruktivt samarbete, och; Dysfunktionella arbetsförhållanden försämrar förutsättningarna för ett välfungerande samarbete. Diskussion: Vid akuta situationer kan samarbetet präglas av obalanserade maktförhållanden och oklar ansvarsfördelning mellan läkare och sjuksköterskor vilket kan förklaras av traditionella synsätt på de olika professionerna. Arbetsrelationen hade gynnats av att sjuksköterske- och läkarutbildningen examinerat interprofessionell samverkan på ett framgångsrikt sätt. Slutsats: Den interprofessionella dynamiken kompliceras när anestesisjuksköterskan är bättre lämpad som teamledare än anestesiologen. Konservativa synsätt på olika professioner kan hämma det interprofessionella samarbetet och därmed patientsäkerheten.

Bakgrund: Psykisk ohälsa ökar i Sverige. Rapporter visar att patienter med psykisk ohälsa utsätts för stigmatiserande attityder och bristande vård. Att belysa omvårdnadspersonals erfarenheter kan leda till en djupare förståelse för vården av patienter med psykisk ohälsa. Syfte: Att belysa omvårdnadspersonals erfarenheter av att vårda patienter med psykisk ohälsa inom öppenvården i Sverige. Metod: Litteraturstudien baserades på åtta kvalitativa artiklar. Sökningar genomfördes i databaserna CINAHL och Pubmed. Analysen baserades på Graneheim och Lundmans (2004) artikel. Resultat: Analysen resulterade i tre huvudteman: "behovet av mer resurser”, “vikten av kompetens” och "en krävande professionell roll". Konklusion: Vården av patienter med psykisk ohälsa är komplex och det finns ett behov av mer resurser i form av tid, utbildning och interprofessionellt samarbete för att göra omvårdnadspersonal mer trygga och mötet mer givande. I dagsläget orsakar dessa möten omvårdnadspersonal stress och känslor av otillräcklighet. / Background: The frequency of mental illness is increasing in Sweden. Reports show that patients with mental illness are exposed to stigmatizing attitudes and lack of care in healthcare. Highlighting the experiences of nursing staff can lead to a deeper understanding of the care of patients with mental illness. Aim: To illuminate nursing staff’s experiences of caring for patients with mental illness in outpatient care in Sweden. Methods: Qualitative literature study based on eight articles. Searches were conducted in Cinahl and Pubmed. The analysis was conducted based on a model by Graneheim and Lundman (2004).   Results: The analysis resulted in three themes; “the need for more resources”, “the importance of competence” and “a demanding professional role”. Conclusion: Caring for patients with mental illness is a complex matter and there is a need for additional resources in the shape of time, education and interprofessional collaboration. This in order to make nursing staff more comfortable and the meetings more rewarding. At present these meetings cause stress and feelings of inadequacy in nursing staff.

Syfte: Syftet med föreliggande studie är att få förståelse för tandteknikers och tandläkaresuppfattade ansvarsområden i det interprofessionella samarbetet och jämföra det med den lagligagrunden från Socialstyrelsen och andra rättsorgan.Material och metod: Semistrukturerade intervjuer utfördes för att undersöka vad parternatycker deras yrke bör innefatta och vad de anser att de gör i praktiken. Av fyra valda grupperintervjuades individer från tre; privata tandläkare i Skåne (TLP), tandtekniska laboratorierSkåne (TTL) och studenter på Malmö Universitet, Odontologiska fakultet (UNIS).Resultat: Svar presenteras både kvantitativt och genom utvalda citat. Majoriteten ansåg atttandläkarna ansvarar för materialval, utformning av designelement och konstruktionsritningarsamt att både tandtekniker och tandläkare är delaktiga i valen. En diskrepans mellan de trekategorierna syntes vid ansvarsfördelning av materialval där uppfattningen var delad mellan attdet var bådas ansvar respektive endast tandläkarens ansvar, de två andra kategorierna(designelement och konstruktionsritningar) visar tydligt att majoriteten anser att det endast ärtandläkarens ansvar. Några avvikande åsikter uppkom både yrkesgrupperna emellan och inomsamma yrkesgrupp.Slutsats: En generell samstämmighet syntes i resultaten vilket bekräftar att det råder visskonsensus men inte komplett konsensus. Delegering av terapiplanering från en tandläkarenoterades vilket visar att det finns en skillnad i teoretiskt och faktiskt ansvar i det enskilda fallet. / Purpose: The purpose of this study is to gain an understanding of the responsibilities of dentistsand dental technicians in the interprofessional collaboration and compare it with the legal basisof the National Board of Social Services and other legal bodies.Material and method: Semi-structured interviews were conducted to examine what theparticipants think their profession should include and what they believe they do in practice. Outof four selected divisions, individuals from three groups were interviewed: Private dentists inSkåne (TLP), dental laboratories in Skåne (TTL) and students at Malmö University, Faculty ofDentistry (UNIS).Results: Answers are presented both quantitatively and through selected quotes. The majoritydeemed that the dentists are responsible for the selection of materials, elements of design anddesign drawings, and that both dental technicians and dentists are partaking in making thechoices. A discrepancy between the three categories appeared in the distribution ofresponsibilities in the choice of materials where the opinions were shared between booth beingresponsible and it only being the dentist's responsibility. The other two categories (elements ofdesign and design drawings) clearly show that the majority consider it only the dentist'sresponsibility. Some divergent views arose between both the professional groups as well aswithin a professional group.Conclusion: A general unanimity was found in the results, confirming that there is consensus.Delegation of therapy planning was noted, which shows that there is a difference in theoreticaland actual responsibility in the individual case.