Syftet med denna uppsats är att granska de olika rekvisiten i 4§ LVM för att avgöra dess tillgodoseende av rättssäkerheten för den enskilde. Rättssäkerhetsbegreppet är centralt i en lag som denna då tvångsvård är ytterst ingripande i den enskildes integritet samt är obligatorisk att tillämpa. Rättssäkerhetsbegreppet är tvetydigt och svårt att ge en klar definition, i detta fall är dock förutsebarheten samt den rättsliga likheten av vikt för den enskilde. Det är även viktigt att handläggarens utrymme för skönsmässiga bedömningar samt godtycke är så liten som möjligt för att öka den rättsliga likheten samt utmynna i en enhetlig tillämpning av LVM. Socialtjänstens ansvar gentemot enskilda med missbruksproblem är ytterst långtgående och är en viktig del av tvångsvården. Detta då socialtjänsten har till ansvar att starta en utredning då det anses påkallat samt en skyldighet att ansöka om tvångsvård hos länsrätten då kriterierna i 4§ LVM kan anses vara uppfyllda. Fullgör de enskilda handläggarna ej denna uppgift kan de komma att åtalas för tjänstefel. Syftet med LVM är att bryta en destruktiv utveckling hos de enskilda samt att ge dessa möjligheten att i ett långsiktigt perspektiv leva ett liv utan missbruk. I LVM finns, gällande ett flertal omständigheter, relativt tydliga regler om hur förfarandet kring tvångsvård samt hur vården skall utformas. Detta gäller dock inte rekvisiten i 4§ då dessa är ytterst knapphändigt förtydligade av lagstiftaren. I 4§ LVM finns generalindikationen vilken måste vara uppfylld för LVM:s tillämpning. Denna har till uppgift att utröna huruvida den enskilda har ett fortgående missbruk och om detta missbruk lett till att den enskilde är i behov av vård för att komma ifrån detta missbruk. Även den enskildes samtycke är av vikt då samtycket ofta talar mot att tvångsvård är nödvändig i det enskilda fallet. I de fall samtycket ej anses vara allvarligt menat kan tvångsvård ändock aktualiseras. För att komplettera generalindikationen finns specialindikationen, vilka är alternativa rekvisit. Dessa skall klargöra för de enskilda handläggarna när missbruket hos den enskilde anses ha en negativ påverkan på dess liv, vilken behöver brytas för att ge den enskilde möjligheten till ett liv utan missbruk. Här finns hälsoindikationen som tar sikte på de medicinska skador en enskild kan ådra sig till följd av ett missbruk. Den sociala indikationen berör den enskildes sociala situation och har till syfte att hjälpa den enskilda att behålla den förankring denne har till arbete och anhöriga exempelvis. Då det finns en risk att den enskildes liv äventyras till följd av dess levnadssätt eller då någon närstående kan komma att utsättas för fara finns skadeindikationen som ett skydd för såväl den enskilde som dess närstående. Denna skyddar även närstående på grund av att det straffrättsligt krävs ett fullbordat brott för att vidta någon straffrättslig åtgärd, enligt LVM räcker det med att det finns en fara för skada för att överväga tvångsvård. Såväl generalindikationen som specialindikationerna är ytterst sparsamt förtydligade av lagstiftaren och skapar därmed ett stort utrymme för skönsmässiga bedömningar samt godtycke hos de enskilda handläggarna vilket påverkar rättssäkerheten negativt då den rättsliga likheten samt förutsebarheten för de enskilda minskas. I en lag av denna karaktär är det önskvärt att rättssäkerheten kan garanteras, vilket i dagens utformning av 4§ LVM är svårt att göra. Vad gäller dessa rekvisit i LVM bör en utredning göras för att förtydliga intentionerna samt innebörden för att underlätta socialtjänstens arbete samt för att stärka rättssäkerheten på området. En detaljstyrd lag är dock inte önskvärd då det kan leda till att tvångsvård inte kan aktualiseras i många fall då missbruket ter sig olika från individ till individ. Dock kan tydligare riktlinjer samt direktiv öka rättssäkerheten utan att äventyra den enskildas möjlighet till vård enligt LVM då den är påkallad.

Regleringen av missbruk i Sverige har tagit an ett antal olika former genom åren. I takt med att förståelsen och kunskapen om detta sociala problem ökat så har även idéer om insatser och behandling utvecklats. Från att vara starkt reglerat och tvångsinriktat så syftar dagens missbruksvård till att tillmötesgå individens önskemål och upprätthålla dennes autonomi. Det faktum att tvångsvård fortfarande existerar i dagens samhälle kan ses som motsägelsefullt i förhållande till detta. Tidigare forskning pekar dock på att det egentligen inte är missbruksvården som förändrats, det är främst sättet som det talas om dessa individer och deras problematik som förändrats. Detta beskrivs vidare vara ett resultat av det sociala arbetets framväxt. Den förändrade synen på missbruk har lett till att missbruksvården idag tillhandahålls av kommunerna istället för av staten. Grunden för ett beslut om tvångsvård utgörs således till stor del av beskrivningar och uttalanden från professionella inom icke-statliga organisationer. Konsekvensen av detta är bland annat att tvångsvård idag ses som legitimt i samhället och är implementerat i välfärdssystemet. Att dagens tvångsvårdslagstiftning, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), ger utrymme för tolkning skapar ytterligare problem enligt tidigare studier. De professionella ges då utrymme att utforma sina uttalanden efter sin egen tolkning av rekvisiten i LVM. Allra särskilt gäller detta specialindikator 3 c, kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående, som beskrivs som extra öppen för tolkning i sin utformning. Detta kan vidare leda till att dessa tolkningar får fäste, dels hos individen, dels i samhället. Detta ger i sin tur upphov till sociala konstruktioner som förknippas med missbruk/missbrukare. Utifrån denna bakgrund så ämnade vi undersöka hur personer med missbruksproblematik konstrueras i domar gällande tvångsvård med stöd av LVM, samt vilka sociala identiteter/positioner dessa konstruktioner kan ge upphov till. Vi lät oss inspireras av diskursanalytiska perspektiv och begrepp i vårt val av metod och använde oss slutligen av en textanalys med inspiration från socialkonstruktionismen när vi granskade rättsfallen. Detta för att kunna identifiera sociala konstruktioner som tydliggjordes genom de professionellas beskrivningar av personerna med missbruksproblematik. Vidare analyserades våra fynd utifrån Pierre Bourdieus habitusteori med hjälp av aktörskap och sociala positioner. Syftet med denna analys var att visa på de alternativa identiteter som dessa konstruktioner kan ge upphov till genom att dra paralleller till hur individerna placeras som aktörer i sin missbruksproblematik. Resultaten visar på att de professionellas framställningar skiljer sig i förhållande till om klienterna identifieras som man eller kvinna, trots liknande missbruksproblematik. Vi såg även skillnader i framställningarna då klienterna är mer eller mindre villiga att ta emot vård. De som medgav tvångsvård framställdes i mer positiva ordalag. Männen tillskrevs oftare negativa attribut än kvinnorna och dessutom på ett grövre sätt. Slutsatsen vi kom fram till är att män, som dessutom motsätter sig vård, tenderar att framställas som förövare på ett eller annat sätt och tillskrivs ett ansvar för problematiken. Kvinnorna framställdes istället som offer för sin missbruksproblematik.

Den 1 juli 2005 upphörde polisens befogenheter till självständiga omhändertaganden med stöd av lag (1988:870) om vård av missbrukare (LVM). Förändringen var ett resultat av lagstiftarens önskan av att renodla beslut av social karaktär till socialtjänsten. Eftersom socialtjänsten står för såväl utredningen som senare ansökan om tvångsvård i rätten ansågs förslaget naturligt i en sammanhängande vårdkedja. För den enskilde polismannen på fältet innebar den nya lagen inte bara att befogenheten av ingripa för att säkerställa vård nu gavs en mer akut utformning, utan också att den hamnade såsom en bestämmelse i polislagen med hänvisning till det tidigare lagrummet (13 § LVM). Enligt tidigare ordning kunde poliser på fältet fatta självständiga och interimistiska beslut om LVM i brådskande situationer och i andra fall överlåta eventuella beslut åt till företrädare för polismyndigheten. Beslutsordningen möjliggjorde för polismannen att föredra ett ärende och i förekommande fall rådgöra kring innebörden av ett enskilt rekvisit och huruvida rättsfakta i det enskilda fallet svarade mot det. Det kan därför finnas skäl att tro att polismännens kunskaper om LVM kan ha varit större innan förändringen, och att risken är stor att dessa självständiga beslut resulterar i viss kunskapshämning. Det ”nya” lagrummet, 12a § polislag (1984:387) ger en polisman rätt att under vissa förutsättningar omhänderta missbrukare genom att först göra en självständig bedömning av rättsfakta i situationer av brådskande karaktär. Genom lagrummet har polismannen inte bara att ta ställning till rena skyndsamhets-, och skaderekvisit utan också till att göra en prognos om det kan bli aktuellt med tvångsvård. Prognosen om tvångsvård sker i två steg där det första kommer av frågan om det skäligt att anta att socialnämnden omedelbart kommer att omhänderta missbrukaren. Av den lagtekniska överlappningen följer också att beakta portalparagrafen i LVM frågan om huruvida det är sannolikt att rätten kommer att besluta om vård. Polismannen måste således självständigt och i en isolerad situation söka sätta sig in i hur en annan myndighet och en domstol kan komma att besluta, något mynnar ut i att flera frågor är tvungna att ställas. Gällande rätt ger vid handen att de situationer som åsyftas för att ett lagligen grundat omhändertagande ska kunna ske är att de ska vara av mycket allvarlig karaktär och kräva en omedelbar åtgärd. I förarbetena till den nya lagen låg bland annat en statlig utredning som kvantitativt undersökte i vilken omfattning polisen beslutade om omedelbara omhändertaganden med stöd av 13 § LVM. En av flera slutsatser var att städerna Umeå och Sundsvall stod för anmärkningsvärt många omhändertaganden sett till vad som var fallet i övriga landet. Enbart Sundsvall svarade under en period för mer än 10 procent av samtliga beslut om omedelbara omhändertaganden som polisen gjorde i hela landet. Genom den kvantitativa undersökning som denna studie presenterar kan konstateras att Sundsvall fortfarande står för anmärkningsvärt många omhändertaganden i förhållande till andra orter. Rättstillämpningen bland de undersökta städerna och länen har i regel samtidigt sjunkit avsevärt jämfört med vad som var fallet med den gamla beslutsordningen. I en studie av kvalitativt slag där 70 omhändertagandeblad från Sundsvall och sju länspolismyndigheter undersökts, kan konstateras att det föreligger en anmärkningsvärd diskrepans mellan gällande rätt och de rättsfakta som följer av undersökt empiri. Trots en mycket vid bedömning av rättsfakta och en extensiv bedömning av gällande rätt rörande begreppen ”fortgående missbruk” och ”överhängande och allvarlig risk för missbrukarens hälsa” lever den undersökta dokumentationen bara upp till gällande rätt i 41 procent av fallen. Slutsatsen är att en komplex lagteknisk konstruktion av överlappande slag resulterar i färre antal polisiära omhändertaganden och att majoriteten av den polisiära dokumentationen inte lever upp till lagstadgade krav. / On July 1, 2005, the police force’s powers to independently arrest with the support of Law (1988:870), which includes care of addicts (LVM), ended. The change was a result of the legislator’s desire to reorganize decisions of an individual’s character to the Social Services.Since the Social Services are in charge of both the investigation as well as the application for involuntary care through the Court System, the proposal seemed appropriate in a continuous care chain. For the individual police officer in the field, the new law meant not only that the powers to arrest in order to ensure care now were given a more acute format, but that also the powers became a provision in the police law with reference to the previous Law (13 § LVM). According to the previous arrangement, the police officers in the field could make independent and provisional decisions about LVM in urgent situations and in other cases, leaving the potential decisions to representatives of the police force.  The decision-making procedure allowed the police officer to prefer a case, and where appropriate, seek advice on the implications of individual acts and whether evidence existed for the case. There are therefore reasons to believe that the police officers’ knowledge regarding LVM may have been larger prior to the change, and that the risk is great that these independent decisions may result in particular skill inhibition.The "new" law, 12a § police law (1984: 387) gives a police officer the right to, under certain circumstances, arrest drug users by first making an independent assessment of the evidence in situations of urgency. Through the law, the police officer must not only make a decision of the urgency and the potential of harm to the individual, but also make a prediction whether the individual may need involuntary care. The prediction of involuntary care takes place in two steps where the first one involves the question whether it is fair to assume that the Social Services will immediately detain the addict. The technical overlap of the law also means that one must take into account the paragraph in LVM regarding the question whether it is likely that the court will rule on care for the addict. Thus, the police officer must therefore independently and in an isolated situation, attempt to predict what a different agency and court may decide, resulting in a number of issues that are yet to be addressed. The current law states that situations where a legally founded arrest can be made include those which are very serious in nature and those that require immediate action.Background research to the new law included a government funded study which quantitatively examined to what extent the police decided on the immediate arrests pursuant to section 13 § LVM. One of several conclusions was that the cities of Umeå andSundsvallhad a remarkable number of arrests compared to the case in the rest of the country.  In a given time period, the police in the city of Sundsvall made more than 10% of all decisions of immediate arrests in the whole  country. As a result of the quantitative study that is presented, it can be argued thatSundsvallstill stands for a remarkable number of arrests in relation to other cities. Enforcement of the law among the surveyed cities and counties has generally simultaneously dropped considerably compared to what was the case with the old decision-making procedure. In a qualitative study where 70 arrests fromSundsvalland seven county police agencies were investigated, it can be concluded that a remarkable discrepancy between the law and the evidence that follow. Despite a wide-ranging assessment of the evidence and an extensive assessment of the current law concerning the concepts of "ongoing abuse" and “imminent and serious risk to the addict’s health” the examined documentation only supports the current law in 41% of cases. The conclusion is that a complex technical structure of overlapping laws results in fewer number of police arrests and that the majority of the police documentation does not live up to the legal requirements.

SammanfattningTitel: Kompetens för tvångsvård vid missbruk - ett behandlingsassistentperspektiv Syftet med denna studie var ett försök för oss att belysa Behandlingsassistenternas uppfattning om kompetens inom missbruksvård under tvång. Vad upplever de för utmaningar kompetensmässigt i deras arbete och vilka kompetenser anser de saknas för en kvalitativ och adekvat vård. Detta är en kvalitativ studie där vi har genomfört fem semistrukturerade intervjuer med behandlingsassistenter inom tvångsvård för missbruk. Kompetensbegreppsperspektivet som teoretisk bakgrund har använts för analys av studiens empiriska data, i kombination med tidigare forskning kopplad till kompetens inom tvångsvård. Resultaten visar vikten av blandade grupper med olika sorters kompetens, såväl inom missbruk som inom psykiatri och kriminologi. En allmän uppfattning bland de Behandlingsassistenterna vi intervjuade är att de efterlyser bredare kompetens genom hela organisationen, såväl formell - som reell kompetens. Formell kompetens i form av utbildning inom ämnet samt reell kompetens så som arbetslivserfarenhet och livserfarenhet. Ett tidigare eget missbruk hos personal kan exempelvis vara en form av reell kompetens inom missbruksvården. Behandlingsassistenterna beskriver en organisation som är komplex och med varierande utmaningar där personlig mognad och livserfarenhet i kombination med formell utbildning behövs.Kompetens i denna studie är främst kopplat till behandling inom tvångsvård. Vi ville ta reda på hur de såg på sin egen kompetens, arbetsgruppens kompetens. med fokus på reell och formell kompetens i behandlingssituationer / Titel: Competency for involuntary commitment/compulsory care in addiction - from the perspective of a treatment assistant. The purpose of this study is to shed light on the treatment assistents' perception of competency within compulsory/involuntary addiction treatment. What challenges do they experience in their work and what competence do they view as missing for qualitative and adequate care. This is a qualitative study where we performed five semi-structured interviews with treatment assistants in involuntary treatment/compulsory care for addiction.The term competency perspective as a theory background has been used for analysis of the studies' empirical data in combination with earlier research regarding competency within involuntary treatment/compulsory care. The results show the importance of mixed groups with different kinds of competency both in substance abuse care as well as within psychiatry and criminology. A general perception among the treatment assistants we interviewed is the need for a broader competency throughout the whole organisation, both formal and real competence. Formal competence in the form of education and real competence in the form of work experience as well as life experience. A personal history of addiction could be an example of real competence within addiction care. The treatment assistants describe an organisation that is complex, with varied challenges where personal maturity and life experience combined with formal education is needed.Competency in this study is primarily connected to involuntary/compulsory addiction treatment. We wanted to find out how the treatment assistants viewed their own competency, that of the work group, with a focus on real and formal competency in treatment situations.

<p>This thesis provides new regression methods for the removal of structured noise in datasets. With multivariable data, the variables and the noise can be both temporally correlated (i.e. auto correlated in time) and contemporaneously correlated (i.e. cross-correlated at the same time). In many occasions it is possible to acquire measurements of the noise, or some function of it, during the data collection. Several new constrained latent variable methods (LVM) that are built upon previous LVM regression frameworks are introduced. These methods make use of the additional information available about the noise to decompose a dataset into basis for the noise and signal. The properties of these methods are investigated mathematically, and through both simulation and application to actual biomedical data.</p> <p>In Chapter Two, linear, constrained LVM methods are introduced. The performance of these methods are compared to the other similar LVM methods as well as ordinary PLS throughout several simulation studies. In Chapter Three, a NIPALS type algorithm is developed for the soft constrained PLS method which is also able to account for missing data as well as datasets with large covariance matrices. Chapter Four introduces the nonlinear-kernelized constrained LVM methods. These methods are capable of handling severe nonlinearities in the datasets. The performance of these methods are compared to nonlinear kernel PLS method. In Chapter Five the constrained methods are used to remove ballistocardiographic and muscle artifacts from EEG datasets in combined EEG-fMRI as well as single EEG experiments on patients. The results are shown and compared to the standard noise removal methods used in the field. Finally in Chapter Six, the overall conclusion and scope of the future work is laid out.</p> / Doctor of Philosophy (PhD)