This dissertation analyzes how the concept of the ideal citizen is shaped linguistically and visually in Macedonian textbooks and how this concept changes over time and in concert with changes in society. It is focused particularly on the role of primary education in the transmission of language, identity, and culture as part of the nation-building process. It is concerned with how schools construct linguistic norms in association with the construction of citizenship. The linguistic practices represented in textbooks depict “good language” and thus index also “good citizen.” Textbooks function as part of the broader sets of resources and practices with which education sets out to make citizens and thus they have an important role in shaping young people’s knowledge and feelings about the nation and nation-state, as well as language ideologies and practices. By analyzing the “ideal” citizen represented in a textbook we can begin to discern the goals of the government and society. To this end, I conduct a diachronic analysis of the Macedonian language used in elementary readers at several points from 1945 to 2000 using a combination of qualitative and quantitative methods. I catalogue and chart the frequency of certain linguistic forms and changes in their usage over time and contextualize these choices and changes within the greater changes of the narratives in the books. I conduct a similar analysis of the visual depictions of identity in these textbooks and the content of the textbooks with respect to notions of identity, nationalism, and other cultural factors.

This dissertation analyzes how the concept of the ideal citizen is shaped linguistically and visually in Macedonian textbooks and how this concept changes over time and in concert with changes in society. It is focused particularly on the role of primary education in the transmission of language, identity, and culture as part of the nation-building process. It is concerned with how schools construct linguistic norms in association with the construction of citizenship. The linguistic practices represented in textbooks depict “good language” and thus index also “good citizen.” Textbooks function as part of the broader sets of resources and practices with which education sets out to make citizens and thus they have an important role in shaping young people’s knowledge and feelings about the nation and nation-state, as well as language ideologies and practices. By analyzing the “ideal” citizen represented in a textbook we can begin to discern the goals of the government and society. To this end, I conduct a diachronic analysis of the Macedonian language used in elementary readers at several points from 1945 to 2000 using a combination of qualitative and quantitative methods. I catalogue and chart the frequency of certain linguistic forms and changes in their usage over time and contextualize these choices and changes within the greater changes of the narratives in the books. I conduct a similar analysis of the visual depictions of identity in these textbooks and the content of the textbooks with respect to notions of identity, nationalism, and other cultural factors.

The thesis begins with the question of who were those who appealed to Rome in 230 to provide the pretext for the First Illyrian War. This is followed by an analysis of the mechanics of trade and travel to Greece, and the conditions to be encountered there; also of the honorific inscriptions which provide much of the evidence for the presence. This evidence is then assessed for Delphi, the sanctuaries of Asklepios, Aitolia and other less cohesive presences. The conclusions are in terms of Rome's dealings with Greece up to and including the First Illyrian War, as affected by her allies' presence in Greece. There follows an excursus on the development of early Latin literature, its motivations, themes and relevance in historical context. The period of the Second Punic War is then analysed to see if and how traffic continued to frequent Greece, and how Rome's policy developed from the stance which she had taken in 230. This leads to a consideration of the causes of the Second Makedonian War, and of the differing policies of Flamininus and Scipio Africanus as revealed by their honours, dedications and letters in Greece. The subsequent Italian presence in Delphi, Thessaly, Aitolia, Thrace, the Aigæian, Boiotia and elsewhere is then assessed in its historical context. There is then a broad overview of the presence on Delos throughout the period, with the emphasis on the Syro-Aitolian War and the freeing of the port in 166.

This thesis examines Alexander�s conception of kingship, his relationship with royal traditions in the three great kingdoms of the Near East, and the concomitant transformation of the king�s court by which Alexander created a distinctive royal insignia and introduced new court personnel and protocol. Section I ("Alexander and Near Eastern Kingship") contains Chapters I, II, and III. Section II ("The Transformation") comprises Chapters IV to VI. In Chapter I, I examine the Macedonian background of Alexander�s court and his native conception of kingship. Chapter II is a study of the kingship of Egypt. Chapter III deals with the kingship of Babylon and Persia. I then turn to an analysis of Alexander�s policies towards the Persians and the concept of the "kingship of Asia," as this was understood by Alexander. This crucial concept is to be distinguished from the kingship of Persia, a position which Alexander supplanted and replaced with his personal kingship of Asia. In Section II, three chapters are devoted to an analysis of the transformation of Alexander�s court. Chapter IV covers the origin and significance of Alexander�s royal insignia. Chapter V examines the introduction of, and the role played by, Persians and easterners in the king�s court; and Chapter VI the significance of other Persian court offices.

This thesis examines Alexander�s conception of kingship, his relationship with royal traditions in the three great kingdoms of the Near East, and the concomitant transformation of the king�s court by which Alexander created a distinctive royal insignia and introduced new court personnel and protocol. Section I ("Alexander and Near Eastern Kingship") contains Chapters I, II, and III. Section II ("The Transformation") comprises Chapters IV to VI. In Chapter I, I examine the Macedonian background of Alexander�s court and his native conception of kingship. Chapter II is a study of the kingship of Egypt. Chapter III deals with the kingship of Babylon and Persia. I then turn to an analysis of Alexander�s policies towards the Persians and the concept of the "kingship of Asia," as this was understood by Alexander. This crucial concept is to be distinguished from the kingship of Persia, a position which Alexander supplanted and replaced with his personal kingship of Asia. In Section II, three chapters are devoted to an analysis of the transformation of Alexander�s court. Chapter IV covers the origin and significance of Alexander�s royal insignia. Chapter V examines the introduction of, and the role played by, Persians and easterners in the king�s court; and Chapter VI the significance of other Persian court offices.

The Macedonian Campaign of World War I (October 1915-November 1918) traditionally remains one of the understudied theatres of the historiography of the conflict. Despite its vital importance in the outcome of the war, it is still considered as a mere sideshow compared to the Western Front and the Gallipoli Campaign. This dissertation presents a much-needed re-evaluation of the Macedonian Campaign's diplomatic and political origins within the war's early context. In doing so, this study first concentrates on a longue durée perspective and assesses the main historical events in the Balkans and Central Europe from the end of the French Revolution to World War I. In a perspective running throughout the entire nineteenth century, this dissertation integrates the importance of nascent nationalism in the Balkans and examine the Austro-Hungarian Empire's steady decline and subsequent diplomatic realignment toward the Balkans. Similarly, this work depicts the intense power struggle in Southeastern Europe between some of this story's main protagonists, namely the Austro-Hungarian, Russian and Ottoman Empires. This dissertation also evaluates the rise of new regional powers such as Bulgaria and Serbia and examines their connection to the European balance of power and general diplomatic equilibrium. In the first half of this dissertation, I present an overview of some of the most crucial episodes that paved the way to the onset of World War I and the inception of the Macedonian Campaign: The Russo-Turkish War of 1877-1878, the Congress of Berlin of 1878, The Bosnian Crisis of 1908-1909, the Italo-Ottoman War of 1911-1912, and the Balkan Wars of 1912-1913. In the second part of this study, the main thread of the analysis is the crucial Anglo-French relations that took place between the end of the nineteenth century and World War I. This study describes the importance of Anglo-French relations regarding the Macedonian Campaign's inception and highlights the fragile nature of the Entente Cordiale and some of the fundamental issues that affected the Anglo-French conduct of military operations on the Western Front as well as in the Balkans. Therefore, this study underlines why the Macedonian Campaign, suffered so much from a lack of care, preparation, and a much-needed strategic insight and leadership that could have decisively influenced the campaign and potentially have altered the outcome of an eventually successful Allied endeavor in the Balkans.

<p>The aim of this thesis has been to consider how Philip II of Macedonia presented himself to the Greek peoples after the Battle of Chaeronea in 336 BC. It examines the context and program of the Philippeion at Olympia in order to determine how Philip II negotiated his royal status in response to Greek opinion. This study takes into account the traditional role of the Macedonian kings, how they typically portrayed themselves, and to what purpose. It also explores Philip's propaganda specifically and the differing responses of various Greek peoples. <p lang="en-CA">Although Philip's role as Hegemon of the League of Corinth seems to be at odds with the Philippeion's classification as a victory monument and a display of the king's authority, further examination reveals that the Philippeion conforms with Philip's program of propaganda. It's message is also adaptable to the various perceptions of the Greek peoples as well as any Macedonian viewers. <p lang="en-CA"></p> / Master of Arts (MA)

After the defeat of the Greek forces in the Lamian War the Athenians agreed to Antipater's demand for unconditional surrender. As result of the terms the Macedonian general demanded Phocion became pre-eminent in Athens for a few years from 322/1 to 319/8 B.C. It is my belief that, although he did not seek to become leader in Athens, Phocion none-the-less accepted his new role out of a sense of duty and a firm belief that he was the only person suited for the job. Here was a man whose logical, pragmatic and unemotional attitude to political and world affairs enabled him to rise above what he believed to be the short-sightedness of his contemporaries and accurately assess the future for Athens and the city-state's place in the new world order. Of course our picture of Phocion is taken, mainly, from Plutarch's encomiastic Life of Phocion. According to his account the Athenian general and statesman did not want war but peace and prosperity. He did not believe the Athenians capable of defeating Macedonia. Instead, he felt that the people should accept their new position in the world and make the best of the situation. It should not be forgotten, however, that Plutarch was writing at a time when Europe was under the yoke of the new superpower: Rome. He saw the benefits of living in Greece at a time when the city-states were no longer continually involved in internecine warfare. It was, perhaps, this appreciation of the state of his own world, gained with the benefit of hindsight, that gave rise to his admiration of (what he perceived to be) Phocion's foresight. Phocion appeared to understand, as Plutarch did, that there was no reason why Athens could not still be prosperous. Plutarch's Phocion saw the city-state's future as no longer being primarily reliant on military preparedness but rather on trade and sound economic policy. With the protection of the powerful Macedonian overlord Athens would be free to enjoy life in relative peace and prosperity. Ultimately, Plutarch has had a significant influence on our understanding and appreciation of Phocion the general, statesman and man. The aim of this paper then is, with the use of other primary and secondary sources, to look beyond Plutarch's encomium and attempt to find the real Phocion. In particular, I will be examining the aging general's role in Athenian affairs after the Lamian War. This pivotal time in Athenian history has received too little attention. Life in Athens changed dramatically after Antipater defeated the Greek forces at the Battle of Crannon. The Athenians lost their freedom and autonomy and were fated never to regain the hegemony of the Greeks. Moreover, they had failed to live up to the glorious deeds of their ancestors. It was Phocion's task to help his people to come to terms with this new state of affairs and to find a place for Athens in the new world order. And so, political life in Athens was turned upside down as democracy was changed to oligarchy.

In 1991, a diplomatic controversy arose between Greece and the newly independent Republic of Macedonia, regarding naming, minority rights and the use of historical symbols. The claims of the new state to the name Macedonia and the historical heritage associated with it were perceived as a threat against Greek national identity and history itself. Within months, the so-called Macedonian question came to dominate the Greek domestic and foreign policy agenda. In Greek public debate, the conflict blended with concerns about the nation’s past, present and future, which played into the challenges brought about by the end of the Cold War. The Macedonian conflict can thus be understood as symptomatic of a crisis in Greek historical culture, as well as a catalyst for broader concerns about the role of history in contemporary society. This study explores the contexts in which the conflict evolved and how history was perceived, narrated and used by institutions, communities and individuals who sought to influence public opinion and policy-makers. The theoretical point of departure is the concept of historical culture, defined as the totality of discourses through which a society makes sense of itself, the present and the future through the interpretation of the past. In the study of historical culture, the notions of narratives and uses of history have been employed, with the notion of boundary-work as a supplementing analytical tool. The material of the study is primarily drawn from mainstream press, but also includes historiography. The study shows how the Macedonian controversy was intertwined with the identity- and memory-political demands of substate actors. Particular attention is paid to the emergence of a narrative on genocide among Greeks of Pontian origins. This happened in an age when traditional notions of national pride were being challenged by transnational history-cultural concerns about human rights and the notion of national guilt. The study also sheds light on how academic historians dealt with issues brought about by demands for politically committed scholarship, objectivity, legitimacy and the need to adjust in a transnational setting. / Denna studie har sin utgångspunkt i de utmaningar som det grekiska samhället och nationalstaten stod inför vid kalla krigets slut. I fokus står den diplomatiska konflikten mellan Grekland och republiken Makedonien, gällande den senare partens namn och bruk av historiskt laddade symboler samt minoritetsrättigheter. Denna makedonska konflikt som seglade upp i samband med Jugoslaviens sammanbrott kom att dominera den in- och utrikespolitiska dagordningen i Grekland under det tidiga 1990-talet, och förde tidvis in landet på kollisionskurs med dess västeuropeiska och amerikanska partners. Avhandlingens syfte har bestått i att spåra de sammanhang som denna konflikt växte fram i. Jag hävdar att den makedonska konflikten inte endast skall förstås som en kris i grekisk inrikespolitik, eller i landets relationer med omvärlden, utan fastmer som en kris i den grekiska historiekulturen. I det offentliga samtalet i Grekland smälte konflikten samman med en oro gällande nationens förflutna, nutid och framtid. Den diplomatiska fejden med den nya grannstaten i norr uppmärksammades av en bred allmänhet och åtföljdes av en diskurs som utmålade den egna nationens historia och arv som hotade. Studiet av denna diskurs, eller rättare sagt diskurser, om historia är ett viktigt mål i denna avhandling, eftersom det belyser uppfattningar om det förflutna jämte farhågor rörande nuet och nationens framtid, uppfattningar och farhågor som ytterst präglade den politiska krisen. Den teoretiska utgångspunkten för studien återfinns i begreppet historiekultur. Med detta avses de samtliga diskurser genom vilka ett samhälle begripliggör sig självt, nuet och framtiden genom att tolka det förflutna. Sålunda definierad skall historiekultur förstås som både struktur och process. Det innebär att historiekulturen är både ramverket av kunskap, attityder och värderingar som ger den enskilde mening och sammanhang, och samhällen deras sammanhållning, och själva handlingen genom vilka ovansagda skapas och förmedlas. Som redskap för att studera historiekultur har begreppen berättelser och historiebruk använts. Eftersom studien särskilt uppmärksammar fackhistorikers roll i konflikten – viktiga i egenskap av aktörer som skapar och sprider den kunskap och de värderingar som utgör historiekultur – har även ett vetenskapssociologiskt perspektiv infogats. Offentliga kontroverser rörande det förflutna inbegriper kamp om trovärdigheten i vissa tolkningar liksom hos dem som framför dem. Som kompletterande analysredskap brukas begreppet gränsdragning (boundary-work), utifrån uppfattningen att vetenskapen bör studeras i det sociala sammanhang i vilket den bibringas mening och auktoritet. Historiekultur studeras genom dess lämningar. I föreliggande avhandling utgörs källmaterialet främst av artiklar i grekisk dagspress, men även historieskrivning (akademisk såväl som icke-akademisk) i bokform, vetenskapliga tidskrifter och andra relevanta trycksaker där historia debatteras, berättas, sätts in i sammanhang och brukas, har studerats. Materialet täcker ingalunda grekisk historiekultur i hela dess vidd men utgör likväl ett representativt urval av de arenor där såväl allmänhet som specialister mötte diskurser och debatter om det förflutna. 324 Studien har kartlagt de sätt på vilka historia brukades med särskilt avseende på de intressen som kan skönjas däri. Själva upplevelsen av kris tog sig uttryck i ett existentiellt historiebruk, kopplats till ett sökande efter rötter och kontinuitet som närdes av fruktan för krig, rotlöshet och kulturell minnesförlust. Det upplevda yttre hotet mot Grekland beskrevs ofta i termer av en hotande utmaning gentemot den nationella identiteten och nationens överlevnad, men också som en möjlighet att återupprätta en samlande nationell berättelse. Samtidigt brukades historia med både kommersiella och politiska mål i sikte, eftersom det nationella förflutna sågs som en moralisk, politisk och ekonomisk tillgång. Ett framträdande drag i debatten var ett politiskt historiebruk som syftade till att utmana en upplevd vänsterhegemoni som utmålades som ett hinder för nationell enighet och främjandet av Greklands utrikespolitiska målsättningar i utlandet. Men historia kunde även brukas politiskt för att visa på nationalismens avarter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt det moraliska historiebruket. Detta är ett bruk som utmanar vad som utpekas som förhärskande föreställningar och därför är ett medel för historiekulturens förändring. Historieproducenter längs med den politiska skalan tenderade att utforma sina berättelser i kritisk och moralistisk anda, även om syftet ofta var att bevara en traditionell förståelse av nationell historia och identitet. Emellertid är det berättelser som utmanar den nationella tolkningsramen som undersökts särskilt noggrant. Det moraliska historiebruket hänger samman med hur den makedonska frågan nyttjades till att främja minnespolitiska krav. I detta sammanhang har särskild uppmärksamhet riktats mot den slaviskmakedonska minoritetsaktivismen som prisade etnisk särart och anklagade den grekiska staten för diskriminering. Dess historiebruk underblåste föreställningar om ett överhängande hot mot den grekiska nationalstaten och tilltalade som sådant också grupperingar inom den grekiska vänstern, som i den slaviskmakedonska kritiska berättelsen såg ett medel till förändring av rådande samhällsordning och den nationella historiekulturen, genom att blottlägga statens ”ideologiska historiebruk”. En grupp som brukade historien moraliskt och som i viss utsträckning även länkade sin minnespolitiska dagordning till den makedonska frågan återfanns bland de pontiska grekerna. Studien har belyst hur en pontisk identitet knuten till en berättelse om folkmord i Turkiet och en historia av diskriminering i Grekland växte fram i senare delen av 1980-talet och erkändes av staten 1994. Medan kapitel 3 utforskar det lokala historiekulturella landskapet i det grekiska Makedonien, belyser kapitel 4 även de förbindelser som pontiska aktivister sökte upprätta med historiska berättelser utanför den nationella historiens ramverk, huvudsakligen det armeniska folkmordet och förintelsen. Förhållandet mellan politik och historia, mellan kritiska berättelser som utmanade förhärskande uppfattningar i nationella frågor och dem som försvarade den förda politikens legitimitet och den officiella historieskrivningen, står i fokus för kapitel 5. Den makedonska konflikten medförde kolliderande anspråk på expertis inom vetenskapssamhället – mellan ämnesdiscipliner och enskilda forskare – såväl som mellan fackmän och lekmän, vilket tog sig uttryck i retoriska 325 uteslutningsmekanismer. För somliga bar den allmänna betoningen av nationell historia ett löfte med sig om finansiering och förstärkt prestige åt dem som hade denna inriktning. Andra uppfattade den makedonska krisen och historieskrivning med nationella och politiska förtecken som ett direkt hot mot den fria forskningen och Greklands överlevnad som ett demokratiskt samhälle. Den akademiska autonomin som föreföll hotad skyddades genom att insistera på en skiljelinje mellan historia som vetenskap respektive som ”ideologiskt bruk” för politiska ändamål. Detta försök att återupprätta konsensus inom vetenskapssamhället genom att vädja till professionens etiska principer blev också en utväg för historiker som med tiden sökte distansera sig från en förd politik som uppfattades som skamfilad och nationalistisk. Analysen har visat på de sammanhang i vilka den makedonska krisen växte fram och hur farhågorna för och bruket av historia kan förstås. Den första av dessa kontexter är den inrikespolitiska, närmare bestämt det grekiska samhällets demokratisering efter 1974. I det nya pluralistiska klimatet införlivades delar av den tidigare förföljda vänsterns kritiska berättelse om det nära förflutna i statens historieskrivning. Övergången från ett auktoritärt samhälle och historiekultur till en ökad öppenhet banade även väg för missnöjda gruppers identitetspolitik (slaviska makedoner, pontiska och andra anatoliska greker), grupper vars historiebruk naggade de gamla nationella och ideologiska stora berättelserna i kanten. Vid tiden för kalla krigets slut 1989 hade en allmänt spridd besvikelse gentemot de politiska ideologierna, i synnerhet socialismen, medfört en motreaktion till förmån för en mer traditionell nationalism. Det andra betydelsefulla sammanhanget återfinns i den europeiska integrationen som följde på Greklands EG-inträde 1981. Denna medförde inte endast hopp om ekonomisk vinning utan även behovet att bearbeta förlusten av nationellt självbestämmande och traditionella former av självförståelse. Grekland stod inför uppgiften att finna sin plats i det nya Europa, samtidigt som landet måste hantera den nya verklighet som 1990-talets krig på Balkan medförde. Särskilt historiker betonade att denna process gjorde det nödvändigt att europeisera nationens värderingar och uppfattningar kring historia, en uppgift som försvårades av Greklands hållning i den makedonska frågan och det sätt på vilket man slog vakt om ”historiska rättigheter”. Även aktivister som, huvudsakligen i den grekiska diasporan, var sysselsatta med att marknadsföra denna fråga pekade på behovet av att modernisera aspekter av den nationella historiekulturen i en tid av europeiskt enande och konvergerande historieutbildningar. Det som ovan beskrivits har ett nära samband med det tredje stora sammanhanget, som även det är av transnationell art. Den nationella historiekulturen är inte avskild från omvärlden; föreställningar om det förflutna rör sig över nationella gränser. På global nivå sammanföll den makedonska konflikten med de s.k. history wars, historiekrig som rasade vid samma tid runtom i världen. Dessa återspeglar i sin tur urholkandet av de stora nationella och ideologiska berättelserna i västerländska samhällen, de identitets- och minnespolitiska kraven hos under- och ickestatliga aktörer, de mänskliga rättigheternas paradigm och 326 beklagandets politik (the politics of regret), som anammar nationell skuld som ny princip för politisk legitimitet. Trenden inom transnationell historiekultur mot en mer universell moral, symboliserad av den ”amerikaniserade” (och ”europeiserade”) förintelsens moral innebar en ytterligare utmaning mot de nationella historiekulturerna. Den pontiska folkmordsberättelsen (och dess nationaliserade förlängning) analyseras som svarande till kravet på en ”amerikanisering” av grekisk historiekultur. I detta sammanhang lyfts den grekiska diasporans roll fram, inte endast som instrumentell i utformningen av Greklands utrikespolitiska dagordning, men även i egenskap av förmedlare av historiekulturella angelägenheter och behovet av anpassning till transnationell omgivning. Konsekvenser av denna ”amerikaniserade” folkmordsberättelse diskuteras. Ett fjärde sammanhang, med en både nationell och transnationell dimension, är det akademiska, inom vilket forskare debatter och formar historiens representation. Identitetspolitikens ankomst och den makedonska konflikten stod även i samband med den objektivistiska historieskrivningens legitimitetskris och den postmoderna utmaningen. Urholkningen av staters bärande historieberättelse och tolkningsföreträde motsvarades i viss utsträckning av ett undergrävt förtroende för den traditionella historieskrivningens trovärdighet och auktoritet. Denna urholkning kunde tolkas som ett hot mot själva historievetenskapen och professionen. Ett annat sätt att bemöta detta hot var att betrakta såväl det som den makedonska krisen som en uppfordran till perspektivskifte inom forskning och historieskrivning. Samspelet mellan politik och historia, mellan förståelsen av svunna realiteter, nutida bekymmer och förväntningar inför framtiden formade sålunda den politiska krisen och banade väg för den grekiska historiekulturens förändring.

Démétrios de Phalère est un des exemples les plus remarquables dans l’Antiquité d’homme d’Etat-philosophe. Névers 355 au Phalère, l’ancien port d’Athènes, Démétrios, fils de Phanostratos, devint, grâce à sa formation au Lycée,un des meilleurs orateurs et philosophes de son temps et rédigea de très nombreux ouvrages : des traités philosophiques, des biographies historiques, un recueil des fables d’Esope, des traités sur la poésie homérique. Il entra en politique, en 324, à l’époque de l’affaire d’Harpale et en 322, il participa par la suite au règlement diplomatique de la guerre lamiaque et participa au gouvernement de Phocion instauré par Antipater. En 317/6, il fut nommé par Cassandre à la tête de la cité athénienne qu’il gouverna jusqu’en 307/6. Le régime démocratique fut peu modifié à l’exception de l’instauration d’un cens. Il tenta d’appliquer la politique aristotélicienne du « juste milieu »et renforça la centralisation. Bénéficiant d’un climat de prospérité et de paix, plusieurs réformes furent engagées :instauration de nom ophylakès ou « gardiens de la loi », de lois somptuaires et de gynéconomes, organisation d’un recensement de la population, création des homéristes au théâtre, mise en valeur des fêtes religieuses en particulier de celles en l’honneur de Dionysos. Au printemps 307, l'attaque de Démétrios Poliorcète mit un terme au gouvernement de Démétrios de Phalère : il dut s’enfuir à Thèbes où il resta pendant dix ans. Son arrivée à Alexandrie d’Egypte, en 297/6, marqua l’apogée de sa carrière. Premier conseiller de Ptolémée Ier, il participa à l’organisation du culte de Sérapis, et surtout, intervint directement dans la mise en place de la Bibliothèque du Musée d’Alexandrie et dans la traduction de la Loi juive, la Bible des Septante. Sa mort, causée par la morsure d’un aspic, se situe vraisemblablement vers 281/0, au début du règne de Ptolémée II. A une époque de transition entre les époques classique et hellénistique, toutes ses actions s’inscrivent dans un parcours de recherche philosophique voire même ésotérique. / Demetrius of Phalereus is one of the most remarkable examples of a Statesman-Philosopher in Antiquity. Bornca 355 BCE in Phalerum, the former port of Athens, Thanks to his training in the Lyceum, Demetrius, the son ofPhanostratos, became one of the best orators and philosophers of his time. He wrote many works: philosophicaltreatises, historical biographies, a collection of Aesop’s fables and treatises on Homeric poetry. He entered politics in324 at the time of the Harpalus affair and, in 322, subsequently participated in the diplomatic settlement of theLamian War and took part in the government of Phocion set up by Antipater. In 317/6, Cassander put him at the headof the Athenian city, which he governed until 307/6. The democratic regime underwent little change except for theinstitution of a census. He tried to enforce the Aristotelian policy of the “golden mean” and reinforced centralisation.Benefiting from a climate of prosperity and peace, he undertook several reforms, instituting the nomophylakes(“guardians of the law”), sumptuary laws and gynaeconomi, organising a population census, creating Homeristictheatrical performances and emphasising religious festivals, especially those in honour of Dionysos. In the spring of307/6, Demetrius Poliorcetes’ capture of Athens put en end to the government of Demetrius Phalereus who fled toThebes for ten years. His stay in Alexandria in Egypt starting in 297/6 marked the peak of his career. The firstcouncillor to Ptolemy I, he participated in organising the cult of Serapis, and especially, intervened directly in settingup the Mouseion or Library of Alexandria and in the translation of Jewish Law, the Septuagint. His death, probablyca 281/0 BCE, early in the reign of Ptolemy II, is said to have been caused by the bite of an aspic. At a time oftransition between the Classical and Hellenistic periods, all his actions were part of a quest for philosophical, evenesoteric, knowledge.