Abstrakt   Denna uppsats undersöker delegeringen av makrotillsyn i Sverige. Makrotillsyn är ett nytt politikområde som vuxit fram efter den internationella finansiella krisen 2007–2009 och har tydliga internationella, EU- och nationella aspekter. Utifrån Lombardi & Moschellas (2017) studie med tre hypoteser; att delegeringen vilar på funktionell, idémässig eller symbolpolitisk logik, intervjuas centralt placerade beslutsfattare inom området makrotillsyn för att kunna beskriva vilken logik som gäller. Studien visar att det är frågan om tre beslutsprocesser, Den ena hanterar bankinriktade makrotillsynsverktyg, vilket följer en funktionell logik och är teknokratstyrd. Utformningen av denna process har påverkats avsevärt av policydokument upprättade av internationella experter knutna till centralbanks- och tillsynsmiljön och har egenskaper av en internationell/EU-baserad horisontell nätverksprocess. Den andra beslutsprocessen hanterar hushållsinriktade makrotillsynsverktyg som bäst förklaras med en symbolpolitisk logik. Den är i huvudsak nationell och har karaktär av en korporativ och politiserad process. Den tredje beslutsprocessen är utformningen av ramverket för makrotillsyn och har internationellt, EU- och nationellt inslag som har karaktär av en nätverksprocess. Delegeringslogiken av makrotillsyn i Sverige beskrivs bäst med en idémässig logik men med tydliga inslag av symbolpolitisk logik där nya idéer har fått genomslag i tillsynen. Delegeringen av makrotillsyn har utformats utifrån den befintliga institutionella konfigurationen och det har inte genomförts några större förändringar för att kunna utforma en effektiv makrotillsyn. Makrotillsynen är utformad för att hantera marknadsobalanser och incitamentsproblem där synen är att marknaden inte kan hantera kreditcykliska och sammanlänkningseffekter på ett effektivt sätt.

Till följd av att hushållens inkomster inte ökar i samma takt som hushållens skulder, har finansinspektionen på senare år strävat efter att införa ett amorteringskrav i svensk rätt. Sverige har även fått påtryckningar från Europeiska unionen att vidta åtgärder för att korrigera den rådande situationen med allt högre belåningsgrader hos hushållen. De flesta är överens om att ett amorteringskrav är en nödvändig åtgärd, dock har kritik riktats mot regleringen av amorteringskravet som Regeringen har föreslagit. Propositionen som lämnats till Riksdagen innebär ett bemyndigande till Finansinspektionen att lämna föreskrifter. Finansinspektionen ska förskriva om amorteringskrav inom uppdraget för makrotillsynen. För att ett bemyndigande ska vara grundlagsenligt får det inte avse något område som räknas upp i 8 kap. 2 § Regeringsformen. I teorin kommer en sanktion på grund av en överträdelse av bestämmelser om amorteringskrav att träffa förhållandet mellan kreditgivare och Finansinspektionen. Kritik har riktats mot att amorteringskravet kommer träffa det område som 8 kap. 2 § 2p. Regeringsformen nämner, förhållandet mellan enskild och det allmänna. Om amorteringskravet skulle anses träffa det nämnda förhållandet innebär det att bemyndigandet inte är grundlagsenligt. Av vikt, för att avgöra huruvida det är inkonstitutionellt eller inte, är en bedömning, om amorteringskrav hör till det offentligrättsliga området eller det civilrättsliga området. Gränsdragningen har tidigare uppmärksammats av Lagrådet, men utan en tydligt lösning på problemet. Många remissinstanser har lämnat svar på förslaget om amorteringskrav, svar som i de flesta fall talar för amorteringskrav men även ifrågasätter huruvida bemyndigandet är konstitutionellt eller inte. Om en statlig utredning hade tillsatts år 2014, när tankarna om amorteringskrav började, hade frågan utretts noggrant och troligtvis hade ett förslag som inte är kan ifrågasättas varit framlagt idag.