Denna studie har som syfte att undersöka förskollärares uppfattning av användandet av handdockan i pedagogisk verksamhet samt deras uppfattning om dess betydelse för barns lärande och utveckling. Utifrån resultatet som framkom i studien så tillhör det inte vanligheten att man använder handdockan som ett medel i barns lärande. Dock tyder resultat av såväl den här studien som av tidigare forskning på att handdockan skulle kunna fylla en viktig funktion för barns lärande och utveckling. Metoden för studien är kvalitativ och empirin har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med sext förskollärare från tre olika förskolor som samtliga använder sig av handdockor i arbetet. Intervjusvaren har sorterats och sammanställts för att på så sätt kunna identifiera likheter och skillnader i svaren. Dessa presenteras både genom citat och text. I analyskapitlet har empirin analyserats genom det sociokulturella perspektivet och de tre centrala begreppen mediering, närmaste proximala utvecklingszonen och kommunikation. Resultatet visade att studiens respondenter var eniga om att handdockan kunde främja dels barns kommunikativa förmåga, men också deras förmåga att kunna och våga interagera med andra barn och vuxna. Det framkom också att handdockan är ett fantasifullt och lekfullt redskap som kan fånga barns uppmärksamhet och därmed öppna dem för nya kunskaper.

No description available.

De talspråkliga färdigheterna har en avgörande betydelse för barns kunskapsutveckling och ligger till grund för både läs- och skrivförmågor. Det är således av vikt att skolan erbjuder elever möjlighet att utveckla dessa. Studiens syfte var att undersöka hur tre lärare i årskurs 1–3 resonerar om och genomför undervisning som stöttar utvecklingen av elevers talspråkliga färdigheter. Forskningsfrågorna berörde vilka aktiviteter och interaktioner lärarna ansåg talspråksutvecklande samt vilka som förekom i den praktiska undervisningen. Materialet samlades in via intervjuer med de tre lärarna samt observationer av deras undervisning med hjälp av det evidensbaserade verktyget Communication Supporting Classrooms Observation Tool (CSCOT). Resultatet visade att lärarna överlag ansåg aktiviteter som arbete i mindre grupper samt strukturerade samtal med klasskamrater och läraren som stöttande för utvecklingen av elevers talspråkliga färdigheter. De interaktionstyper som lärarna beskrev var exempelvis vuxna imiterar och repeterar det som elever säger, vuxna ställer öppna frågor, vuxna agerar förebilder för ett språk som eleverna ännu inte producerar samt elever korrigerar varandra språkligt. Av observationsverktygets fem aktivitetskomponenter iakttogs fyra vid observationstillfället och av verktygets 20 interaktionskomponenter observerades 13 stycken. Stora delar av lärarnas resonemang om samt genomförande av undervisning som stöttar utvecklingen av talspråkliga färdigheter tyder på en medvetenhet om betydelsen av stöttning i elevers närmaste proximala utvecklingszon.