No description available.

Internet och sociala medier är ett växande fenomen. Det finns idag möjlighet att ständigt varauppkopplad och uppdaterad inom allt som sker runt om i världen. Allt från direktsändanyhetsuppdateringar till de mest banala vardagsbilder florerar och fyller våra smarta telefoneroch datorer. Även företag har upptäckt möjligheten att enkelt sprida information och prisvärdmarknadsföring.Med dessa möjligheter följer även risker och skadegörande handlingar. Kränkningar och hotsom sprids på olika sociala medier är ett ökande problem som sprider osäkerhet hosmänniskor. I januari 2018 infördes den nya lagen olaga integritetsintrång, en början på ennutidsanpassad lagstiftning. Lagens syfte är att täcka upp för vad brottet förtal inte behandlar.Vi redogör för vad införandet av lagen kan ge upphov till för konkreta förändringar samtmöjlig fortsatt utveckling.En stor del av uppsatsen handlar om fall där arbetstagare kränker någon på sociala medier iantingen tjänsten eller på ett av arbetsplatsens medier. Gällande detta finns det enligt oss enstor osäkerhet i ansvarsfrågan. Det finns inget tydligt rättssubjekt att kräva ersättning av. Viredogör i vår uppsats för de yttersta gränserna för när det finns möjlighet att ansvara för någonannans handling på sociala medier.Den slutsats som dras är att det nu blir enklare att bli dömd för kränkande publiceringar påsociala medier. Tidigare tänjdes rekvisiten i förtal till sitt yttersta för att skydda den utsatta.Tack vare olaga integritetsintrång finns det nu anpassade paragrafer, till de brott som begås påinternet och sociala medier, för domstolarna att döma utifrån. Det är upp till framtiden attutvisa hur dessa domar kommer att se ut.

Grundstenen för den svenska ärekränkningsrätten utgörs av förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 § BrB. Lagen infördes år 1965 i samband med den stora reformen av brottsbalken som ersatte strafflagen.[1] Sedan förtalsbestämmelsen infördes har kränkningsskyddet kompletterats med bestämmelsen om olaga integritetsintrång och BBS-lagen. Förtalsbestämmelsen innebär en kriminalisering av lämnandet av uppgifter som kan leda till att andras missaktning riktas mot den som uppgifterna utpekar. Sådana uppgifter beskrivs i propositionen bestå av uppgifter om någons kriminalitet, sexualitet eller uppgifter som på annat sätt kan vara kränkande för den som utpekas. BBS-lagen infördes för att föreskriva tillhandahållaren av en webbplats att radera innehåll på webbplatsen som uppenbart utgör sådant som är olagligt enligt BBS-lagen 5 §. Utöver kravet på tillhandahållaren att radera otillåtna inlägg skulle bestämmelsen också agera normgivande på internet. Vidare infördes därefter bestämmelsen om olaga integritetsintrång i syfte att förbjuda spridningen av kränkande bilder och videos. Sådana bilder eller videor kan vara nakenbilder eller bilder på någon i ett utsatt tillstånd. Förtalsbestämmelsen innehåller emellertid ingen grund för att radera kränkningar eller inlägg som fastställts utgöra förtal. Vidare fastslog HD i NJA 2020 s. 917 att brottet inte heller bedöms perdurerande vilket innebär att kvarlämnandet av sådana kränkningar inte kan leda till straffansvar för den som publicerat kränkningen. För bestämmelsen om olaga integritetsintrång innebär avgörandet i NJA 2020 s. 917 att det saknas möjlighet att straffa den som underlåter att radera en kränkning som utgör olaga integritetsintrång. Om domstolen bedömer att det vid intrångets publicering fanns ett medgivande att publicera bilderna, saknas det betydelse om ett sådant medgivande dras tillbaka. Detta innebär att gärningsmannen inte kan straffas för att inte radera kränkningen oavsett vad som sker efter publiceringen av kränkningen. Ansvaret för att radera kränkningen övergår istället på tillhandahållaren med anledning av BBS-lagen. För tillhandahållaren ges dock ett spelrum på 1–2 veckor där tillhandahållaren får tid att utvärdera inlägg och radera dessa om de bedöms olagliga. Under denna tidsperiod kan användare spara inläggen eller innehållet, för att sedan sprida innehållet vidare innan kränkningen förhoppningsvis raderas av tillhandahållaren. Förtal omfattas emellertid inte i ansvaret som utgår genom BBS-lagen, vilket innebär att den som har en webbplats inte behöver radera inlägg som bedömts utgöra förtal. Kränkningar som utgör förtal kan således kvarlämnas efter fällande dom utan konsekvenser och kränka den utpekade utan begränsning. I samband med internets framfart har antalet anmälningar för ärekränkningsbrott ökat explosionsartat, med över 600%, sedan år 1990. Förra året anmäldes cirka 12 000 ärekränkningsbrott medan endast 46 domar meddelades för ärekränkningsbrotten. Det låga antalet domar tycks främst bero på den särskilda åtalsregeln som stadgas i 5 kap. 5 § BrB och innebär som stadgar att endast om det ”anses påkallat från allmän synpunkt” ska anmälningen utredas av en åklagare.[2] Med den explosionsartade utvecklingen av anmälda kränkningar innebär åtalsregeln att en oerhört begränsad andel av alla brott utreds, vilket innebär att den som utsätts för förtal inte kan förvänta sig något stöd av staten. Den bristande inblandningen av åklagare i kombination med uteblivna möjligheter att radera de få kränkningar som leder till ansvar, innebär att skyddet inte fungerar på det sätt lagstiftaren avsett. Förtalsbestämmelsens syfte är att skydda individer från kränkningar som drabbar deras plats i samhället, men när kränkningar inte raderas undermineras detta skydd. Den som bedöms ha haft någon typ av medgivande vid publiceringstillfället kan inte dömas för olaga integritetsintrång, även om senare omständigheter kan visa att publiceringen kränker den som publiceringen avser, vilket följer av NJA 2020 s. 917. Innan tillhandahållarens ansvar att agera inträder finns även en tidsmässig frizon där kränkningarna hinner spridas och kränka offret utan konsekvenser för vare sig tillhandahållaren eller den som publicerat kränkningen. Den nuvarande ordningen lämnar tydliga hål och skyddar inte brottsoffren på det sätt lagstiftningen avser.

No description available.

Begrepp som personlig integritet, sexuell självbestämmanderätt samt sexuell integritet är vedertagna begrepp inom juridiken som används av såväl lagstiftare, rättsväsende och doktrin, men trots detta finns det ingen egentlig definition av endera begreppen.    Jag har i den här uppsatsen visat att sexuell integritet innebär rätten för den enskilde att själv bestämma när, var, hur och med vem denne vill delta i en sexuell aktivitet. En sexuell aktivitet innebär i sin tur utförande av eller deltagande i en sexuell handling, eller att försätta sig i en sexuell situation. Ett sexualbrott innebär därmed att en person inkräktar på den enskildes rätt till detta val.    Våldtäkt har funnits vara urtypen av sexualbrotten. Om en gärning anses utgöra en våldtäkt, utgör den därmed även en kränkning av den utsattes sexuella integritet. Innebörden av den senaste utformningen av våldtäktsbrottet samt vad det innebär att delta frivilligt har diskuterats. Definitionen av frivillighet är av vikt, då detta sedan 1 juli 2018 är den nedersta gränsen för när en gärning utgör en våldtäkt. Vidare illustrerades den osäkerhet som råder inom rättsväsendet gällande straffvärderingen av våldtäkt. Anledningen till denna osäkerhet är frågan om hur stor påverkan det nya rekvisitet om frivillighet bör ha, då det ansetts göra att fler gärningar kan klassificeras som våldtäkt än tidigare.    Hämndpornografi har länge behandlats enbart som ett förtalsbrott, det vill säga ett brott mot någons ära och anseende. Numera kan hämndpornografi, det vill säga akten av att sprida sexuellt eller naket material på en annan utan dennes tillåtelse, även behandlas enligt de nya paragraferna om olaga integritetsintrång i 4 kap 6 c, d §§ BrB. Olaga integritetsintrång innefattar även andra typer av gärningar, varför jag valde att hålla mig till termen hämndpornografi för att underlätta för läsaren.    Olaga integritetsintrång utgör ett brott mot den enskildes frihet och frid, eller med andra ord dennes personliga integritet. Jag har i den här uppsatsen argumenterat för att hämndpornografi bör urskiljas från resterande punkter i 4 kap 6 c § BrB, då spridande av bild eller annan uppgift om någons sexualliv, samt spridande av bild på någons helt eller delvis nakna kropp har andra skyddsområden jämfört med övriga punkter, nämligen att de båda utgör intrång på den enskildes sexuella integritet. Detta har skett genom problematisering av förarbetena till lagen, analys av relevanta rättsfall samt belysande av utsattas berättelser om hur hämndpornografi påverkat dem.    Utöver detta har jag även påvisat att det behövs ytterligare vägledande praxis för att lösa den inkonsekvens och osäkerhet som råder gällande tillämpningen av såväl våldtäkt som olaga integritetsintrång.