Det har med uppsatsen varit en lång resa. Den har gett mig en ökad kunskap och förståelse om Parkourens estetik och filosofi. Jag trodde när jag började det här projektet att det skulle bli svårt att kunna göra något av det. Jag fruktade att källmaterialet var alldeles för tunnt och att den teoretiska grunden inte riktigt fanns där. Jag blev dock snabbt motbevisad och kom snart fram till att så inte var fallet. Det som gjorde störst intryck på mig var det faktum att det fanns så många människor i Parkour- och Freerunningscenen som verkligen tänkt till. Vad som vid första anblicken var en ytlig gemenskap som bara sysslade med inbördes idoldyrkan av varandras uppladdade videosnuttar på nätet visade sig vara så mycket mer! De människor jag kom i kontakt med via Facebook var välartikulerade och intelligenta och hade genomtänkta åsikter som jag hade stor nytta av. De traceurer som via internet och Youtube förmedlat sina tankar om vad Parkour är för någonting har också hjälpt mig mycket. Utan sådana utmärkta analyser av sportens frontmän som David Belle, Sebastien Foucan och Daniel Ilabaca hade det till exempel varit omöjligt att formulera någonting som till en början varit så vagt som ett avsnitt om parkourens estetik. Den huvudlinje jag hela tiden följt har varit att det inom Parkouren funnits något som är relevant ur konstvetenskaplig synvinkel. Det som för många kan se ut som bara en extremsport visade sig ha så mycket mer. I och med att Parkouren på så många olika plan är relativ så förändras förhållningssättet till arten utifrån vilket perspektiv man har. Det faktum att arten utövas till största delen i ett stadslandskap gör att dess förhållande till det offentliga leder en in på tankegångar jag kunde härleda till en konstvetenskaplig undersökning. Den analys jag genomfört har till största delen kunnat besvara mina uppsatta frågeställningar. Med de frågeställningar jag satt upp hoppas jag inte bara att jag kan få svar på just de sakerna specifikt. Tanken är också att skildra Fenomenet Parkour ur ett konstvetenskapligt perspektiv och kanske föda en nyfikenhet hos läsaren. Jag vill också jämställa eller i alla fall jämföra den med andra subkulturer som upptar det offentliga rummet. Svaret på den jämförande frågeställningen får visa om jag har lyckats med mitt uppsåt.Nedan följer de fyra frågeställningarna, uppsatta i samma ordning som i syftesdelen och besvarade enligt samma modell. Jag anser att de olika frågeställningarna är en enhet och att de inbördes korrelerar med varandra i en symbios som till slut ska kunna ge en sammantagen bild av vad jag vill beskriva.

No description available.

Parkour och Freerunning inom konstvetenskap

Abstrakt Det finns blandade åsikter om att en grad av rörlighet över det normala skulle vara främjande eller hämmande för prestationen och därför var syftet i denna studie att mäta rörlighet och den maximala hoppförmågan hos gymnaster, cheerleaders och individer som utövar parkour för att undersöka om rörligheten har någon betydelse för spänst/ explosivitet. Undersökningsgruppen bestod av 15 friska deltagare varav 8 män och 7 kvinnor i åldrarna 18-32 år. Deltagarna genomförde tre Countermovement jump hopp (CMJ) och static jump där markering gjordes på en vägg för att mäta hopphöjd. Enbens längdhopp mättes också. Aktiv rörlighet mättes i fotled vid både dorsalflexion, plantarflexion och sit and reach (bakre rörelsekedjan). Databearbetning gjordes i datorprogrammet IBM SPSS Statistics 21. Männen hoppade högre och längre än kvinnorna där skillnaden var signifikant vid alla hopptest. En signifikant skillnad i rörlighet fanns mellan kön där kvinnorna var rörligare i vänster dorsalflexion. Parkour gruppen hoppade högre än övriga gruppen (Gymnastik & Cheerleading) där skillnaden var signifikant vid samtliga hopptest. Skillnad i rörlighet mellan parkour och övriga var endast signifikant vid vänster plantarflexion. Sambandsanalys visade starkast korrelation mellan plantarflexion och hoppförmåga där endast vänster plantarflexion och static jump var statistiskt säkerställt. Det finns indikationer som visar att spänst och explosivitet har ett samband med rörlighet men det saknas bevis för detta i den aktuella studien. Flera faktorer kan ha betydelse för hoppförmågan som bland annat teknik, disciplin och kön.

The Value of Jumps: commodification and sportization of parkour Abstract: The subject of this thesis is a young urban lifestyle discipline called parkour. In the past couple of years parkour gained a lot of popularity in Czech Republic. Connected with that is also the exploration of the ways to get parkour into the state of commodity. At the same time parkour as a sport is finding its place in public discourse. An ethnographic research that is the basis for this thesis is following the flowline of two processes - commodification and sportization. Based on data created using participant observation and semi-structured interviews I describe how these processes are manifested, how they are connected and how they are interpreted by the actors on the Czech parkour scene. I argue that both sportization and commodification influence how traceurs and traceuses make sense of their discipline. Both processes seem to play an important role in the construction of authenticity in parkour. At the end I describe certain trends and changes in parkour that can be considered results of commodification and sportization of this discipline. Key words: parkour, commodity, commodification, sportization, lifestyle sport

No description available.

Skateboarding and parkour are categorized as urban sports, which are a type of lifestyle sports that are primarily practiced within urban environments. Compared to regular sports, these sports have a focuson personal enjoyment and freedom to set your own goals. Sport and physical activity are an important factor in both physical health and the development of mental and social skills, but not all sports have the same needs, nor are they treated equally. To gain a better understanding for how the practitioners of urban sports view themselves and what their needs are in relation to sport, a series of semi-structured interviews were conducted, where 6 participants were asked about factors relating to aspects of the sport, relationship to the spaces they occupy and how other practitioners and non-practitioners interacted with them to better understand the relationship between these practitioners and the spaces they occupy. The results of this study were then presented in relation to the theory of loose spaces to explain why these spaces are important to the practitioners, and how their needs for both space and sport can be met from a municipal perspective. The findings show that the participants have common themes between them, and that space becomes an important factor to the participants because it gives them a sense of reality in their practice. The participants describe that without this sense of reality the practice of urban sports becomes artificial and loses meaning to them.To encourage participation in these sports from a municipal perspective there are two key points, availability of space where practitioners aren’t exposed to bystanders and working with public acceptance of sport as a lifestyle activity that doesn’t have to be delegated to specific sporting arenas.

Parkour är i grunden en konstform som kan utövas i olika miljöer oavsett om det är på enparkouranläggning eller på offentliga platser. Att utföra parkour är konsten att hitta och använda föremålsom hinder eller hjälpmedel för träning och för att utveckla rörelser. Aktiviteten går ut på ta sig frånpunkt A till punkt B på det snabbaste, smidigaste och effektivaste sättet. Bortsett från att parkour idaganses som en laglig idrottslig aktivitet anses den fortfarande som en typ av vandalism. Vad kan det beropå? Det beror främst på att en del parkourister väljer att utföra parkour på offentliga platser istället förspecifikt anpassade platser. Vad är anledningen att välja offentliga platser? Problemet att utföra parkour på specifikt anpassade platser är att de antingen inte är anpassade till enstörre målgrupp eller så är de ensidiga och saknar variation. Med det sagt begränsas aktiviteten till attendast enstaka förmågor kan testas. Projektering av en tvåplans parkourbyggnad i betong med öppningi bjälklaget är ytterligare ett sätt att testa en förmåga inom aktiviteten. Att utföra en sådan byggnad medrätt redskap, utformning och konstruktionslösningar krävde därför vägledning från en arkitekt och enkonstruktör. I rapporten redovisas olika typer av stomplan och studier bakom förstärkningsåtgärder vid öppning ibjälklag, för att besvara frågan: hur kan en öppning förstärkas om den saknar stöd i närheten? Val avstomplan och förstärkningsmetod har tagit hänsyn till dimensionering för böjande moment, men ävenatt projektet handlar om nyproduktion och estetiska aspekter som examensarbetet grundar sig på. Äventekniska och ekonomiska synpunkter är avgörande faktorer för valet. Tre stomplaner analyserades, men endast en stomplan valdes ut för vidare undersökning. Underarbetsgången behandlas olika förstärkningsmetoder som förstärkning med krage i form av armering ochförstärkning för fri kant. Förutom studie av förstärkningsmetoder dimensionerades betongplattan i olikatjocklekar med hänsyn till armeringsbehov. Rapporten grundades på ett finita elementprogram, FEM-Design 3D Structure, som användes förframtagning av moment och tvärkraft för olika modeller. För att underlätta arbetet gjordes ett flertalförenklingar som raka väggar vid hörn, hålet betraktas som rektangulärt, hinder/väggar på plattantolkades som laster m.m. Målet med förenklingar var att minska felmarginal som uppkommer i finitaelementmodell som sedan påverkar resultatet. Den slutsats som kan dras från resultat i FEM-Design, var att öppningen sänkte moment i plattan. Detberodde på att med en projekterad öppning kunde plattan delas upp i två mindre spännvidder. Vidareeftersträvades en förstärkningsåtgärd som inriktas till att förstyva plattan vid de kritiska områden ochsamtidigt uppfylla kraven som examensarbetet grundar sig på. Resultatet visade att det går åt mindrearmering för att öka momentkapacitet än för att minska på dimensionerande moment. Det betyder attdet blir mer ekonomiskt att åstadkomma en högre bärförmåga genom att höja momentkapaciteten än attminska dimensionerande moment med olika förstärkningsmetoder. Det som uppvisade bäst resultat var“stomplan 2” och användning av finita elementstorlek 0,15 m. Med analys av armering m.h.t. plattansolika tjocklekar kunde tjockleken 325 mm säkerställas och valet av 300 mm med förstärkning för frikant kunde visas som det bästa alternativet av de undersökta plattorna. / In general parkour is a form of art that can be performed in many different locations such as parkourparks or public places. The art of parkour is to find and use different objects as obstacles or as asupplement for training and development of different moves. Despite the fact that parkour is a legalactivity, it is still considered to be a type of vandalism. What is the reason for that? It is due to the factthat practitioners of parkour prefer to exercise in public places rather than limiting themselves inspecifically designed ones. Why do practitioners opt for exercising in public places? Firstly, the problem with those places is that they are not adapted for adults or they are ill-equipped andlack variation. Therefore, an activity gets limited because only a few abilities can be worked on.Designing a two-story concrete building intended for parkour with a floor opening is another way totest ability to parkour. In order to design that kind of building with the right appliance, shape andconstructive solutions, assistance from an architect and a constructor is required. This report shows different types of frameworks and studies behind strengthening solutions for a flooropening to find an answer for the following question: how can a floor opening be strengthened withouthaving the support for it in close proximity? Decisions of the framework and strengthening method areprimarily considered by bending moment, but also new productions and aesthetics of the building, whatthis dissertation is based on. The technical and economical aspects are also important for this decision. Three frameworks are analyzed, however only one of them will be chosen for further analysis. Theworking process shows various strengthening methods, for example strengthening by reinforcing theshape of the collar and strengthening the free edges. In addition to the study of strengthening methodsfor the floor opening, the concrete slab is analyzed in different thicknesses by considering the need ofthe reinforcements. The design is based on a finite element software FEM-Design 3D Structure that was used for calculationof moment and shear forces. Some simplifications were made to lighten the work. For example, straightwalls in the corners, floor opening was considered as a square, obstacles/walls on the slab wereinterpreted as a load, and many more. The aim of the simplifications is to reduce the room for errors inthe finite element model which has a potential to affect the results later on. The conclusion on the outcome of the models in FEM-design was that the opening reduces moment inthe slab. As a result of a projected opening, the slab was separated into two smaller spans. It furtherrequired a strengthening method to increase stiffness in the critical area and at the same time archivethe criterium for this dissertation. The results have shown that it requires less reinforcement byincreasing moment of resistance than reducing dimensioning moment on slab. That means that it ismore economical to increase the moment of resistance than to increase stiffness around opening withdifferent strengthening methods. Framework No.2 and usage of mesh size 0,15 m have shown the bestresults in this report. Analysis of reinforcement based on slab thickness gave a result of 325 mm whichled to a choice of slab 300 mm with reinforcement for free edges as the best alternative.

This thesis illustrates the relationship between body and space in the process of identity construction amongst groups of young men of migrant origins between 16 and 21 practicing capoeira and parkour in Turin's public spaces. Urban spaces in contemporary Turin, Italy, are contested sites where competing images of society, politics and citizenship are (re)produced and negotiated. While at a national level, widespread xenophobic discourses define immigrants and their children as alien bodies in Italian cities, Turin leaderships and cultural entrepreneurs aiming to attract visitors and capital investments have based the city's urban renewal on an image of multiculturalism and inclusiveness. The intersection of such discourses shapes the manifold ways through which immigrant bodies, and identities, become valorised, pathologised and essentialised in Turin. Based on fourteen months of ethnographic research conducted with a multi-method qualitative approach, this study explores how participants negotiated identity and processes of inclusion/exclusion in Turin, through engaging with capoeira and parkour. The analysis of participants' embodied and emplaced identity negotiations enacted through capoeira and parkour addressed the shifting articulations of race/body/marginality, and the relationship between physical culture(s), spaces and subjectivity within the rebranding urban landscape of early 21st century Turin. The exploration of participants' contested practices of diasporic cosmopolitanism and (contingent) citizenship provided insightful perspectives to address the changing meanings, and stakes of multiculturalism, citizenship and social justice in contemporary European societies. The critical analysis of capoeira and parkour also interrogated the ambivalent nature of participants' negotiations in a historical global context, marked by ubiquitous bio-political health imperatives and individualizing moralities of self-fashioning. The study findings therefore contribute to a scholarship aiming to recognize and articulate global processes within local sites of inequalities and negotiations, in exploring how contemporary identities are constructed and (re)produced within the spaces of our cities.

The aim of this doctoral thesis is to investigate the practices of rough sleeping and inhabiting public space, with a focus on the modern city of Rome. By inhabiting public spaces, people who are homeless expose their private sphere to public view. Paradoxically, this public exposure of the private becomes a means of exclusion according to Judith Butler and Athena Athanasiou (2013). Scholars acknowledge public space as constructed by the actions that people carry out in public (Lefebvre 1991; Tschumi 1996; Harvey 2012; Jon Goodbun et al. 2014). People who are homeless certainly contribute to the construction of public space (Petty 2016). However, as asserted by architectural scholar Gill Doron, certain practices 'reveal how the public space is restricted to a very small spectrum of activities, and how many other activities are not permitted' (Doron 2000, p.254). These practices put into question what public these spaces are designed and designated for, questioning why only some activities are regarded as public and why some others take place only at night when spaces are temporary urban voids. Rough sleeping in Rome takes place mostly at night, exposing the city to its own fragilities and contradictions. Public space emerges as precarious. It is defned by social and cultural boundaries, within which urban practices alternate one with the other. These are irreconcilable poles within a parallax gap (Žižek 2009). The theoretical scaffolding of the thesis is structured alongside two other transgressive case studies: Pussy Riot's occupation in Moscow and my interviews with parkour practitioners. These cases have been investigated in comparison with homelessness in order to highlight aspects concerning occupation of space as a performative action under precarious circumstances (precarity). The literary review is combined with auto-ethnographical studies I conducted with a community of rough sleepers, comprising 20-40 members who inhabit a portico area nearby St Peter's Square in Rome. I also ran focus groups, individual interviews and project presentations to people who either are involved in charitable bodies that deal with homelessness or are part of the general public, such as passers-by in St Peter's Square. This study has revealed a series of aspects concerning the negotiation of public space and the role of agency and mediation. This study has stimulated questions concerning the role design can play in discourses of social innovation and inclusion. The research conducted has also outlined diffculties concerning the range of data and the possible response to the many voices heard. How can design re-imagine the centre ground between alternative practices in space? By highlighting the centre as precarious, is it possible to fnd a way of re-thinking the centre? On the basis of this study, the aim of the research has been to look at the state of the gap between these alternative poles, investigating and exploring the concept of precarity. This suggests the possibility of redefning concepts of mediation, social inclusion and architectural activism, articulated further through a series of speculative projects, concluding with the presentation of a 'precarious' object I designed together with the community of rough sleepers in St Peter's Square and COTRAD onlus (a charitable body based in Rome).