Bakgrund: Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är en av de vanligaste psykiatriska följdsjukdomarna efter en traumatisk upplevelse. Många av de individer som har diagnostiserats med PTSD har samtidiga kroppsliga besvär och det finns forskning som tyder på att fysioterapeutiska interventioner skulle kunna vara betydelsefulla i behandlingen av PTSD. Trots att forskning på området fysioterapi vid PTSD har ökat i omfattning under de senaste åren är fysioterapeutprofessionen inte självklar i PTSD-teamet. En kvalitativ studie om hur fysioterapeuter upplever sin roll i behandlingen av patienter med PTSD skulle kunna bidra med värdefull information. Syfte: Syftet med studien var att beskriva fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av att arbeta med vuxna personer som har diagnostiserats med posttraumatiskt stressyndrom. Metod: Studien var en kvalitativ intervjustudie som baserades på fem semistrukturerade intervjuer med fysioterapeuter från Röda Korsets behandlingscenter i Sverige. Ett ändamålsenligt urval tillämpades i studien och datan analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysprocessen resulterade i 14 underkategorier och fyra kategorier. De fyra kategorierna var; Ett varierat och individanpassat fysioterapeutiskt arbetssätt vid PTSD, Fysioterapeutens betydelse och unika roll i PTSD-teamet, Variationsrika framgångsfaktorer inom vården av PTSD och Utmaningar som komplicerar vården vid PTSD. Konklusion: Fysioterapeuter har, i och med sin unika kompetens, en betydelsefull roll i PTSD-teamet och kan genom kroppsliga behandlingsmetoder göra en stor skillnad för patienter med PTSD. Utmaningarna för fysioterapeuter inom vården av PTSD var många och det fanns en önskan om mer forskning och utbildning. Vidare forskning på området fysioterapi vid PTSD behövs för att fylla de kunskapsluckor som finns inom området. / Background: Posttraumatic stress disorder (PTSD) is one of the most common psychiatric disorders following a traumatic event. Many of those who have been diagnosed with PTSD have bodily symptoms and research suggests that physiotherapeutic interventions may be meaningful in the treatment of PTSD. Even though research regarding physiotherapy and PTSD has grown over the last couple of years physiotherapists are not a natural part of the PTSD-team. A qualitative study regarding physiotherapists views on their role in the treatment of PTSD could provide valuable information. Purpose: The purpose of this study was to describe physiotherapists' views and experiences of working with adults who have been diagnosed with posttraumatic stress disorder.  Method: The study was a qualitative interview study which was based upon five semi-structured interviews with physiotherapists from the Red Cross treatment centers in Sweden. A purposive sampling was used and the data was analyzed using qualitative content analysis.   Results: The analysis resulted in 14 subcategories and four categories. The four categories were; A varied and personalized physiotherapeutic way of working with PTSD, The physiotherapists importance and unique role in the PTSD-team, Variating successful factors in the healthcare of PTSD and Challenges that complicates the healthcare of PTSD. Conclusion: Physiotherapists have, because of their unique competence, an important role in the PTSD-team and can make a big difference for their patients through physiotherapeutic interventions. There are many challenges in the healthcare of PTSD for physiotherapists and more research and education was requested. Further research regarding physiotherapy and PTSD is needed.

Bakgrund: Digitala vårdmöten är något som används mer och mer, särskilt i samband med COVID-19 men även i enlighet med olika mål för digitalisering. Videomöten har visat sig fungera ganska bra som alternativ till vanliga besök och telefon, men det saknas en bild av hur just fysioterapeuter upplever digitala möten.  Syfte: Att undersöka fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av digitala vårdmöten jämfört med traditionella fysioterapeutbesök inom primärvården. Metod: Studien har en kvalitativ design. Data samlades in genom 5 semistrukturerade intervjuer med fysioterapeuter och analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Analysen av intervjuerna resulterade i 6 kategorier och 15 underkategorier. Kategorierna var; Digitala möten kan underlätta för patienten och fysioterapeuten, Fysioterapeutens arbete utvecklas och anpassas under pandemin, Utmanande att få till bra digitala möten, Möjligheter med digitala möten, Begränsningar med digitala möten och Förbättringspotential. Konklusion: Digitala vårdmöten inom fysioterapi skulle kunna vara ett alternativ för patienter som är intresserade och för besök som innefattar samtal, observation, rådgivning, träning och uppföljning, och där det inte krävs en mer ingående manuell undersökning. Digitala möten kan underlätta för både patienten och fysioterapeuten, men fortsatt utveckling av teknik och tillgänglighet behövs för att ytterligare förbättra patientarbetet. / Background: Digital healthcare consultations is something used more and more, especially during COVID-19 but also in accordance with various goals for digitization. Video consultations has proven to work well as an alternative to regular visits and telephone calls, but there is no clear view on how physiotherapists experience digital meetings.  Objective: To investigate physiotherapists' experiences of digital care meetings compared to traditional physiotherapist visits in primary care.  Method: The study has a qualitative design. Data was collected through 5 semi-structured interviews with physiotherapists and analyzed using qualitative content analysis.  Result: The analysis of the interviews resulted in 6 categories and 15 subcategories. The categories were; Digital meetings can make it easier for the patient and the physiotherapist, The physiotherapists' work is developed and adapted during the pandemic, Challenging to get good digital meetings, Opportunities with digital meetings, Limitations with digital meetings and Potential for improvement. Conclusion: Digital care meetings in physiotherapy could be an alternative when patients want it and for visits including conversation, observation, advice, training and follow-up, and where there is no need for a more thorough manual examination. Digital meetings can make it easier for both the patient and the physiotherapist, but further development of technology and accessibility is needed to improve the work with the patient.

Background: Eating disorders as term includes several diagnoses that often result in serious conditions related to eating-habits, weight and body image. Early detection, confirmed diagnosis and initiated treatment significantly increases the chance of recovery. There is a lack of knowledge regarding how physiotherapists identify and treat eating disorders in primary care.  Objective: To examine the physiotherapists’ experiences of identifying and treating eating disorders as well as problems related to them, within primary care.  Methods: A qualitative method with semi structured interviews with five participants, based on convenience sampling was used. Qualitative content analysis was used for data analysis.  Results: This study showed experienced difficulty in both identifying and treating eating disorders among physiotherapists. They pointed out that it was important to have an awareness about the diagnoses, and that plenty of different factors can complicate the process of identifying them. They also experienced an uncertainness regarding the role of the physiotherapist. Treatment was described to be individualized and applied with a biopsychosocial approach.  Conclusion: Eating disorders and problems related to them were experienced as complicated and hard to treat. This study shows an uncertainness regarding the role of the physiotherapist when it comes to these patients. Previous research indicates that physiotherapeutic methods could have a positive effect as a part of the treatment. However, further research and knowledge are needed to establish the utility of physiotherapy when it comes to eating disorders in primary care. / Bakgrund: Begreppet ätstörningar inkluderar ett flertal diagnoser och tillstånd som ofta leder till allvarliga tillstånd kopplade till ätbeteende, vikt och kroppsuppfattning. Tidig upptäckt, ställd diagnos och påbörjad behandling ökar chansen för tillfrisknande hos drabbade individer. Det finns en tydlig kunskapslucka i hur fysioterapeuter upptäcker och behandlar ätstörningar inom primärvården.  Syfte: Att undersöka fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av att upptäcka och behandla ätstörningar samt problem relaterade till dessa inom primärvården.  Metod: I studien användes kvalitativ design i form av semistrukturerade intervjuer med fem deltagare utifrån ett bekvämlighetsurval. Databearbetning utfördes genom kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Studien visade att fysioterapeuter upplevde att det var svårt att upptäcka och behandla ätstörningar. De påpekade att det var viktigt att ha en medvetenhet om sjukdomarnas existens och att många olika faktorer kan försvåra identifieringen. De upplevde också en oklarhet i om fysioterapeuten bör ha en aktiv roll i efterföljande behandling. Gällande behandlingen fanns uppfattningen att den bör individanpassas och tillämpas med ett bio- psyko-socialt synsätt.  Slutsats: Ätstörningar och problem relaterade till dessa upplevs i många fall komplicerade och svårbehandlade. Studien visar på en osäkerhet i vilken roll fysioterapeuten bör ta vid mötet av dessa patienter. Tidigare forskning tyder på att fysioterapeutiska åtgärder kan ha en positiv inverkan på behandlingen. Ytterligare forskning och kunskap behövs dock för att tydliggöra fysioterapeutens roll och kompetens gällande ätstörningar inom primärvården.

Bakgrund: Användningen av digitala videobesök har ökat inom fysioterapin under de senaste åren, särskilt i samband med covid-pandemin. Den nuvarande kunskapen om fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av användandet av digitala videobesök är begränsad.  Syfte: Att undersöka fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av att möta patienter via digitala videobesök. Metod: Studien har en kvalitativ design. Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer med fem fysioterapeuter inom primärvården. Datan bearbetades genom kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Insamlad data resulterade i följande huvudkategorier: Begränsningar för användandet av digitala videobesök, fördelar med digitala videobesök samt utveckling av digitala videobesök. Konklusion: Sammanfattningsvis ansåg fysioterapeuterna generellt att digitala videobesök är ett bra verktyg att tillgå. Framförallt genom att det ökar tillgängligheten till fysioterapeuten och att det möjliggör ett mer flexibelt arbete. De beskrev även begränsningar i arbetet med videobesök. Bland annat organisatoriska hinder och frånvaron av fysisk kontakt med patienten. Dessutom framfördes olika tankar om utveckling av videobesök. Exempelvis tekniska förbättringsmöjligheter och möjlighet till mer utbildning på området. / Background: The use of digital video meetings in physiotherapy has increased in recent years, particularly  in conjunction with the covid-pandemic. The current evidence for physiotherapists' experiences and perceptions of using digital video meetings is limited.  Purpose: To investigate physiotherapists experiences and perceptions of meeting patients through digital video meetings.  Method: The study has a qualitative design. Data were collected through semi structured interviews of five physiotherapists in primary care. The data was processed using qualitative content analysis.  Results: Collected data resulted in the following main categories: restrictions in the use of digital video meetings, benefits of digital video meetings and development of digital video meetings.  Conclusion: In summary, physiotherapists generally considered digital video meetings to be a good tool available. Mainly by increasing the accessibility to the physiotherapist and by contributing to  a more flexible job. They also described limitations in their work with video meetings. For instance, organizational obstacles and the absence of physical contact with the patient. Furthermore, different ways of developing the video meetings were presented. For example, technical opportunities for improvement and opportunities for more education in the field.

Bakgrund: Fysioterapeuter inom den offentliga vården upplever i större grad missnöje med arbetsbelastning och villkor. Flera nya privata arbetsplatser har på senare tid öppnats upp för fysioterapeuter, exempelvis på gym. Det saknas dock kunskap om hur fysioterapeuter upplever sin anställning på privata gym, hur deras anställning kan skilja sig från en anställning inom den offentliga vården samt hur samarbetet ser ut med övriga professioner på arbetsplatsen och med övriga vårdinstanser. Syfte: Att undersöka hur fysioterapeuter på privata gym utan avtal med sjukvårdsregionen upplever sin yrkesroll och deras erfarenheter av yrket, samt vilka möjligheter och begränsningar de upplever i arbetet. Metod: Fem semistrukturerade intervjuer med privatanställda fysioterapeuter från olika gym i Sverige utfördes. Datan analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att privatanställda fysioterapeuter på gym upplevde en mindre arbetsbelastning, mer flexibla arbetstider och arbetade med friskare patienter, ofta med högre målsättningar än inom offentlig vård. De upplevde dock en sämre tillgång till medicinsk utrustning och medicinska kollegor. Yrkesrollen skilde sig från personliga tränare gällande klientel och yrkeskompetens. Samarbeten mellan professionerna skedde i varierande utsträckning.   Slutsats: Studien indikerar att fysioterapeuter på privata gym upplever större flexibilitet och frihet i sitt arbete men med sämre tillgång till medicinsk utrustning jämfört med offentlig vård.Yrkesrollen skiljer sig från personliga tränare då de har olika kompetenser och därför arbetar med olika klienter. Fler studier krävs på bredare populationer för att dra slutsatser kring hur arbetssituationen kan optimeras för fysioterapeuter inom privat och offentlig vård. / Background: Physical therapists within the public healthcare system are experiencing greater dissatisfaction with their workload and working conditions. Several new private workplaces have recently opened up for physical therapists, such as gyms. However, there is a lack of knowledge about how physical therapists perceive their employment at private gyms, how their employment may differ from employment within the public healthcare system, and how collaboration works with other professions in the workplace as well as with other healthcare institutions. Purpose: To investigate how physical therapists at private gyms without contracts with the healthcare region perceive their professional role and their experiences in the profession, as well as the opportunities and limitations they experience in their work. Method: Five semi-structured interviews were conducted with privately employed physical therapists from different gyms in Sweden. The data was analyzed using qualitative content analysis. Results: The results showed that privately employed physiotherapists in gyms experienced lower workloads, more flexible working hours, and worked with healthier patients, often with higher goals compared to public healthcare. However, they reported poorer access to medical equipment and medical colleagues. The professional role differed from personal trainers in terms of clientele and professional competence. Collaborations between the professions occurred to varying extents. Conclusion: The study indicate that physiotherapists working in private gyms experience greater flexibility and freedom in their work compared to public healthcare. Private gyms are perceived to have poorer access to medical equipment and staff compared to public healthcare. The professional role differs from personal trainers as they possess different skills and, therefore, work with different clients. More studies are needed on broader populations to draw conclusions on how the work situation can be optimized for physiotherapists in private and public healthcare.

Bakgrund: Depression och ångestsyndrom var 2019 de mest förekommande psykiatriska tillstånden. Trots den låga prioriteringen i de nationella riktlinjerna finns det studier som visat positiv effekt av fysisk aktivitet och fysioterapi för depressions- och ångestsymtom. Studier visar ett begränsat förtroende och en bristande förståelse för fysioterapeuter inom psykiatrin. Därför är psykiatrikers uppfattning relevant för att fylla kunskapsluckorna. Syfte: Syftet med studien var att undersöka psykiatrikers uppfattning om fysisk aktivitet och fysioterapi som behandling vid depression och ångestsyndrom. Metod: Studien antog en kvalitativ deskriptiv design där semistrukturerade intervjuer genomfördes individuellt med fem psykiatriker. Data bearbetades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultatsammanfattning: Analysen resulterade i fem kategorier: Fördelar av fysisk aktivitet, Grad av sjukdom påverkar relevansen av fysisk aktivitet, Behov av tillgänglighet och integrering av fysisk aktivitet, Fysioterapi har en betydande roll i psykiatrin och Utmaningar och barriärer för fysioterapi. Slutsats: Psykiatrikernas uppfattning var att fysisk aktivitet har en positiv påverkan på fysisk och psykisk hälsa, för patienter med depression och ångest, men behöver anpassas efter sjukdomens svårighetsgrad. Vidare forskning behövs för att studera effekterna av fysisk aktivitet vid medelsvår till svår depression och ångestsyndrom. Resultatet påvisar informanternas önskan om fysioterapi som en integrerad del av behandlingen, men identifierar även hinder såsom bristande resurser och kunskap om fysioterapi inom organisationen. Ytterligare forskning och utbildning om fysioterapi föreslås. / Background: Depression and anxiety disorders were the most prevalent mental disorders in 2019. Despite their low prioritization in national guidelines, studies have shown a positive effect of physical activity and physiotherapy on depression and anxiety symptoms. Research indicates limited confidence and understanding of physiotherapists in psychiatry. Therefore, psychiatrists' perspectives are relevant to fill knowledge gaps. Objective: The aim of the study was to investigate psychiatrists' perceptions of physical activity and physiotherapy as treatments for depression and anxiety disorders. Method: The study adopted a qualitative descriptive design, where semi-structured interviews were conducted individually with five psychiatrists. Data were processed through qualitative content analysis. Summary of Results: The analysis resulted in five categories: Benefits of physical activity, Severity of illness affects the relevance of physical activity, Need for accessibility and integration of physical activity, Physiotherapy plays a significant role in psychiatry, and Challenges and barriers to physiotherapy. Conclusion: Psychiatrists' perception was that physical activity has a positive impact on both physical and mental health for patients with depression and anxiety but needs to be adapted to the severity of the illness. Further research is needed to study the effects of physical activity in moderate to severe depression and anxiety disorders. The results highlight the informants' desire for physiotherapy as an integrated part of treatment but also identify obstacles such as a lack of resources and knowledge about physiotherapy within the organization. Additional research and education on physiotherapy are suggested.

Bakgrund: Långvarig smärta är ett vanligt förekommande tillstånd, även bland unga vuxna. Smärtproblematik leder ofta till inskränkningar i det dagliga livet, till exempel genom minskad fysisk aktivitet vilket kan leda till försämrad funktionsförmåga. Vid komplex långvarig smärta rekommenderas ofta multimodala smärtrehabiliteringsprogram i syfte att förbättra funktionsförmågan. Det saknas dock i dagsläget kunskap om hur dessa program upplevs av unga vuxna patienter. Syfte: Att undersöka hur unga vuxna med långvarig smärta upplever ett multimodalt smärtrehabiliteringsprogram och hur de upplevt att deltagande i programmet påverkat deras fysiska funktionsförmåga och tankar om fysisk aktivitet Metod: En kvalitativ, semistrukturerad intervjustudie. Tio deltagare rekryterades utifrån ett bekvämlighetsurval. Databearbetning skedde med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Deltagarna i studien upplevde att de under smärtrehabiliteringsprogrammet var i en trygg miljö där de blev förstådda. De hittade nya förhållningssätt med ökad acceptans och tilltro till den egna förmågan. Många beskrev ett nytt sätt att se på att vara fysiskt aktiv trots smärta, där viktiga faktorer var att lyssna på kroppen och anpassa aktiviteten efter dagsformen. Flera deltagare önskade att rehabiliteringsprogrammet hade haft ett större fokus på fysisk aktivitet. Slutsats: Studien visade att unga vuxna patienter med långvarig smärta som genomgick ett smärtrehabiliteringsprogram upplevde sig vara i ett sammanhang där de blev förstådda och bekräftade. Programmet resulterade i nya kunskaper som underlättade vardagen och nya förhållningssätt till ett liv med smärta och till att vara fysiskt aktiv. Fortsatt forskning inom området är av vikt för att säkerställa att patientgruppen erbjuds väl utformad rehabilitering / Background: Chronic pain is a common diagnosis, also among young adults. Pain conditions often have an impact on daily life by causing patients to be less physically active and hence affecting their functional capacity. In order to improve functional capacity, multimodal rehabilitation programmes are often recommended. However, there is a significant knowledge gap in how young adults with chronic pain experience such programmes. Objective: To examine young adults’ experience of participating in a multimodal pain rehabilitation programme, and how they consider the programme having affected their functional capacity and thoughts about being physically active. Method: A qualitative, semi structured interview study. Ten participants were recruited based on convenience sampling. The data analysis was performed using qualitative content analysis. Results: The participants described the rehabilitation programme as a safe and validating environment. They were helped to develop a new, more accepting, approach to life with pain. Many participants described a new attitude towards physical activity, which involved paying attention to signals from the body and adjusting activities accordingly. Several participants wished for the programme to have a greater focus on physical activity. Conclusion: The study shows that young adults with chronic pain experienced being understood and validated when attending a rehabilitation programme. The programme provided new skills that improved daily life, and gave rise to new attitudes towards a life with pain and the possibility of being physically active. More research on the subject is important in order to ensure that young adults with chronic pain are offered well suited rehabilitation programmes.

Bakgrund: Fibromyalgi är ett smärtsyndrom som karakteriseras av långvarig utbredd smärta och ömhet. Det finns forskning som tyder på att fysisk aktivitet är en effektiv behandlingsmetod för att minska symtomen vid fibromyalgi. Trots detta är majoriteten av personer med fibromyalgi inaktiva. Det finns begränsad forskning på vad som hindrar respektive underlättar fysisk aktivitet hos personer med fibromyalgi.  Syfte: Syftet med studien var att undersöka vilka hindrande och underlättande faktorer till fysisk aktivitet som personer med fibromyalgi upplever.  Metod: En kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem deltagare utifrån ett bekvämlighetsval. Databearbetningen genomfördes med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat:  Fyra kategorier identifierades, två gällande hindrande faktorer (när kroppen är i obalans och att vara sårbar och begränsad av yttre omständigheter) och två gällande underlättande faktorer (socialt stöd och att hitta sina egna strategier).   Konklusion: Informanterna i studien upplevde att hindrande faktorer till fysisk aktivitet var när kroppen var i obalans, samt att vara sårbar och begränsad av yttre omständigheter. Underlättande faktorer som framkom av informanterna var socialt stöd och att hitta sina egna strategier för fysisk aktivitet. De faktorer som framkommit i resultaten styrker tidigare forskning. / Background: Fibromyalgia is a pain syndrome characterized by long-term widespread pain and tenderness. There is research suggesting that physical activity is an effective treatment method for reducing symptoms of fibromyalgia, despite this, the majority of people with fibromyalgia are inactive. Limited research exists on what hinders or facilitates physical activity among people with fibromyalgia. Objective: The aim of this study was to investigate the barriers and facilitators to physical activity experienced by people with fibromyalgia. Method: A qualitative design with semi-structured interviews was conducted with five participants based on convenience sampling. Data analysis was performed using qualitative content analysis. Results: Four categories were identified, two concerning hindering factors (when the body is out of balance and being vulnerable and limited by external circumstances) and two concerning facilitating factors (social support and finding their own strategies). Conclusion: The informants in the study experienced that hindering factors to physical activity were when the body was out of balance, as well as being vulnerable and restricted by external circumstances. Facilitating factors that emerged from the participants were social support and finding their own strategies for physical activity. The factors that emerged in the results corroborate previous research.

Thesis (MScPhysio)--Stellenbosch University, 2012. / Background: Evidence for the effectiveness of physiotherapeutic interventions in the management of knee osteoarthritis (OA) is synthesised in the current clinical guidelines (CGs), providing clinicians with readily accessible and interpretable practice guidelines. However, CGs are often not specific to the local context of the target users, therefore hindering successful implementation of evidence into clinical practice. Formulating succinct and composite recommendations by synthesising the current CGs reporting on the evidence-based (EB) management of knee OA may assure contextual relevance and facilitate implementation of evidence into clinical practice. In addition, multifaceted interventions, such as evidence-based practice (EBP) workshops, are also postulated to promote the implementation of guideline recommendations, thereby enhancing clinical outcomes. Objectives: The primary objectives of this study were to: 1) describe the range of EB physiotherapeutic interventions in the management of knee OA as documented in the current CGs; and 2) develop composite clinical recommendations for a specific group of users working in Jerusalem. A secondary study objective was to ascertain the effect of translating the knowledge through a specifically-designed EBP workshop on the uptake of knowledge and implementation of EBP into clinical practice by physiotherapists working in Jerusalem. The EBP workshop was aimed at educating physiotherapists about the EB physiotherapeutic techniques for knee OA management. Study design: Two studies were conducted. A systematic review (SR) into EB clinical guidelines was conducted to describe and synthesise the available evidence and formulate composite recommendations for knee OA. The results of the SR were used to design an EBP workshop aimed at educating physiotherapists about EB physiotherapeutic techniques for treating knee OA patients. A pre-post quasi-experimental design was then conducted to assess the effect of this EBP workshop on the uptake and implementation of EBP into clinical practice amongst public sector physiotherapists working in Jerusalem. Methodology for quasi experimental study: Physiotherapists who regularly treat knee OA patients were recruited from a list of members registered with the Palestinian Physiotherapy Association Jerusalem. A three-month retrospective audit (initial audit) of knee OA patients’ physiotherapy records kept by the participating physiotherapists was conducted to establish current management patterns. EB strategies for knee OA was presented to the participating physiotherapists during a one-day workshop. A second audit of physiotherapy records was conducted three months after the EBP workshop to establish changes in the selection of physiotherapeutic management techniques for knee OA. Results: The initial audit revealed that the participating physiotherapists utilized one high EB modality namely, exercises, as a core management strategy in knee OA, but did not frequently implement other high EB modalities such as self-management and weight-loss programs. Following the EBP workshop, a statistically significant increase (p=0.008) in the implementation of weight-loss and self-management strategies in the management of knee OA was noted. Conversely, a statistically significant decrease was noticed in using patellar taping (low EB modality) in the management of knee OA (p=0.04). No significant changes were noticed in the utilization of other physiotherapy modalities supported by weak or modest EB recommendations. Conclusion: The study concluded that physiotherapists inherently prescribed exercise as a core management strategy for knee OA. Modalities supported by modest levels of evidence were used as adjunct treatments. The EBP workshop facilitated the increased application of high EB modalities such as weight-loss and self-management programs. The results of this study illustrate that an EBP workshop may be effective in promoting the implementation of EB physiotherapeutic modalities in the management of knee OA. However, larger studies with longer follow-up periods are required. / No Afrikaans abstract available

Thesis (MSc)--University of Stellenbosch, 2011. / ENGLISH ABSTRACT: Background: There is a high prevalence of musculoskeletal problems, including neck and shoulder pain (NSP) among nurses worldwide. Tygerberg hospital (TBH) is the second largest hospital in South Africa with a large complement of nurses. The prevalence of NSP and risks associated therewith have not previously been determined at TBH. It is unknown how the nurses at TBH experience NSP in their workplace. Objective: This study questioned whether the 12 month prevalence of neck pain, shoulder pain and combined NSP is similar to worldwide reports, and questioned the degree of association of NSP with lower back pain and demographic risk factors in the nursing population at TBH. Thereafter the qualitative experiences of nurses with NSP at TBH were elucidated. Methodology: A self-designed Neck and Shoulder Pain Questionnaire for nurses (NSPn) was distributed among seven wards of TBH from March to May 2009. The NSPn was compiled using the pain definition from the Nordic Musculoskeletal Questionnaire and elements of the Dutch Musculoskeletal Questionnaire. The NSPn gathered information regarding the presence of neck and shoulder pain as well as demographic and workplace risk factors. Thereafter semi-structured interviews were conducted with eight nurses working at TBH. Results: The 12 month prevalence of neck pain, shoulder pain and combined NSP was 29%, 34% and 43% respectively among a sample of 143 nurses. A high correlation of neck pain with lower back pain and of neck pain with shoulder pain was observed. No significant associations were found between age, ward module, tenure of work, and the nurses' perception of their general health and fitness with the presence of NSP. The qualitative results describe the conflict between the nurses' beliefs and their symptoms. The nurses named work-related stress as the most prevalent cause or aggravator of NSP. The main underlying cause of their stress was a shortage of nursing staff. Discussion and Conclusions: The prevalence of neck pain (29%) and shoulder pain (34%) among the surveyed TBH nurses was lower than the worldwide prevalence summary statistic of 50% and 52% respectively. However, the NSP prevalence (43%) was within the range of three international studies, suggesting that NSP is a significant concern for TBH nurses. The nurses' desire to hide pain and continue working perpetuates the problem of NSP. The underlying causes of NSP are multifactorial, with physical factors interacting with psychosocial factors. Preventative drives need to consider staffing levels and nurses' methods of coping with stress along with improvements in manual handling practices. / AFRIKAANSE OPSOMMING: Agtergrond: Daar is 'n hoё voorkoms van muskulosketale probleme, insluitend nek en skouer pyn (NSP), by verpleegkundiges wêreldwyd. Tygerberg Hospitaal (TBH) is die tweede grootste hospitaal in Suid-Afrika met 'n groot aantal verpleegkundiges. Die voorkoms van NSP en risiko's verbonde daaraan, is nog nie voorheen by TBH vasgestel nie. Dit is nie bekend hoe die verpleegkundiges by TBH NSP in hulle werksomgewing ervaar nie. Objektief: Hierdie studie ondersoek of die 12 maand teenwoordigheid van nekpyn, skouerpyn en gekombineerde NSP ooreenstem met wêreldwye aanmelding, en ondersoek die assosiasie van NSP met lae rugpyn en demografiese risiko faktore in die verpleegkunde populasie by TBH. Daarna is die kwalitatiewe ondervindings van die verpleegkundiges met NSP by TBH toegelig. Metodologie: Die self-ontwerpde "Nek en Skouer pyn in verpleegsters‟(NSPn) vraelys, is onder sewe sale vanaf Maart tot Mei 2009 versprei. Die NSPn het die die Nordiese muskuloskeletale pyn definisie en elemente vanaf die "Hollandse Bewegingsapparaat Vraelys‟ ingesluit. The NSPn het inligting oor die voorkoms van nek en skouer pyn, sowel as demografiese en werkplek faktore ingesamel. Daarna is semi-gestruktureerde onderhoude gevoer met agt verpleegkundiges wat by TBH werksaam is. Resultate: Die 12 maand voorkoms van nekpyn, skouerpyn en gekombineerde NSP was 29%, 34% en 43% onderskeidelik in die steekproef van 143 verpleegkundiges. 'n Beduidende korrelasie van nekpyn met lae rugpyn en nekpyn met skouerpyn is waargeneem. Geen betekenisvolle ooreenkomste is gevind tussen ouderdom, saal module, termyn van werk en die verpleegkundiges se persepsie van hulle algemene gesondheid en fiksheid, met die teenwoordigheid van NSP nie. Die kwalitatiewe resultate beskryf die konflik tussen die verpleegkundiges se oortuigings en hulle simptome. Die verpleegkundiges noem stres as die mees algemene oorsaak of verergeraar van NSP. Die grootste onderliggende oorsaak van stres was die tekort aan verpleegpersoneel by TBH. Bespreking en Gevolgtrekkings: Die voorkoms van nekpyn (29%) en skouerpyn (34%) was laer as die wereldwye voorkoms opsommings statistiek van 50% en 52% onderskeidelik. Maar die voorkoms van NSP(43%) was binne die grense van drie internasionale studies wat dui daarop dat NSP 'n merkbare kommer vir TBH verpleegkundiges is. Die verpleegkundiges se behoefte om die pyn weg te steek en aan te hou werk, vererger die problem van NSP. Die onderliggende oorsake van NSP is veelvoudig, met fisiese faktore en psigologiese faktore wisselwerkend op mekaar. Voorkomende veldtogte moet verpleegkundiges se stres en personeeltekorte saam met verbetering in manuele hanteringstegnieke in ag neem.