I den här uppsatsen har högerextremistisk retorik och argumentation analyserats utifrån ett pragmadialektisk perspektiv. Metoden som använts är pragmadialektisk argumentationsanalys och presenteras och redovisas av Mika Hietanen i antologin Retorisk Kritik. Syftet med analysen var att bidra med en ökad förståelse för hur den högerextremistiska retoriken är konstruerad och hur dess publik beaktas. För att uppnå syftet har tre politiska tal av Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg analyserats. I analysen har argumentationen strukturerats, analyserats och evaluerats. Publikanpassningen har diskuterats utifrån Chaïm Perelmans auditoriebegrepp som presenteras i den andra utgåvan av Retorikens imperium som översatts till svenska av Mats Rosengren. Analysen har visat att Simon Lindbergs argumentation till största del består av samordnad argumentation som är konstruerad utifrån hans djupa ideologiska övertygelse. Kärnan i Lindbergs argumentation tycks vara rädslan för förlusten av det svenska folkets identitet som ras och de problem han ser med det rådande politiska systemet. Lindberg talar i samtliga tal om det svenska folkets undergång och hur det är politikernas fel att Sverige ser ut som det gör. I evalueringen har argumentationen i samtliga tre tal visat sig vara problematisk. Grunden till problematiken med Lindbergs argumentation kan tänkas finnas i hans nationalsocialistiska övertygelse. Den världsbild Lindberg målar upp i sin argumentation stämmer till låg grad överens med den faktiska verkligheten. För att Lindberg ska få genomslag för sin argumentation tvingas han vända sig till ett partikulärt auditorium där den presenterade världsbilden är generellt accepterad.

I denna uppsats undersöks hur synen på skolan och vad eleverna lär sig framställs i svenska dagstidningar: 1982, då omfattande förändringar ägde rum i den svenska skolan och inrikespolitiken och 2013 då skolan var i fokus med anledning av de negativa Pisa-resultaten. Syftet med uppsatsen är att studera hur debatten om skolkrisen har förändrats i dagstidningar i anslutning till valrörelserna 1982 och 2013. Ett övergripande syfte är också att undersöka om debatten har givit upphov till en specifik skolkrisgenre. De frågeställningar som jag utgår ifrån är: Hur framförs synen på skolans problem och vem som är ansvarig för dem? Hur framförs synen på eleverna och vad de lär sig i skolan? Vilka diskurser kommer till uttryck i debatten om skolan? Jag använder två analysmetoder eftersom dessa metoder kompletterar varandra och gör analysen heltäckande. För att förtydliga argumentationen i texterna använder jag den pragmadialektiska argumentationsanalysen. För att identifiera vilka diskurser som aktiveras i debatten använder jag Faircloughs tredelade modell inom den kritiska diskursanalysen. Resultatet skiljer sig åt mellan materialet från de två tillfällena. 1982 är uppfattningen att skolan var sämre förr men det finns samtidigt ett starkt hopp om att utvecklingen ska gå att vända till det bättre. Eleverna anses drabbade av skolpolitiska reformer som gör det svårt för dem att klara skolan. Den politiska diskursen är förhållandevis lågmäld och kritiken mot skolan riktas ofta mot en grupp eller mot något som inte riktigt kan specificeras. 2013 finns en motsatt uppfattning, som pekar på att skolan var bättre förr och att den negativa utvecklingen kan bli mycket svår att vända. Den skolpolitiska debatten har en betydligt hårdare ton och utbildningsminister Jan Björklund får stå till svars för mycket av skolans misslyckande. Efter det dåliga Pisa-resultatet får eleverna representera skolkrisen, som på längre sikt ses som ett hot mot Sveriges framtid.