Tidigare forskning påvisar en ökad frekvens av hot och våld riktat mot blåljuspersonal. Forskningen visar att över hälften av ambulanspersonalen har någon gång utsatts för hot och våld under arbetstid. Forskning som undersöker ambulanssjuksköterskans upplevelser av hot och våldssituationer är begränsad. Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelser av hot och våld, samt undersöka hur vårdandet påverkas av hot och våld i den prehospitala vårdmiljön. Studien är av kvalitativ design med ostrukturerade intervjuer. Tio intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes för att bearbeta och analysera materialet som resulterade i fyra generiska kategorier med två till fyra subkategorier vardera. Studien visar att ambulanssjuksköterskan upplever en rad olika känslor som otrygghet och ifrågasättande av den egna kompetensen vid hot och våldssituationer. Erfarenhet är en viktig aspekt i att kunna hantera plötslig förändrade vårdmiljöer. Patientmötet blir lidande vid hot och våld och det kollegiala stödet påtalas som en ytterst viktig aspekt i bearbetningsprocessen och i lärandet av hur dessa situationer kan hanteras. Ambulanssjuksköterskan efterfrågar utbildning för att kunna riskbedöma och hantera hot och våldsamma situationer prehospitalt. Ett utökat arbetsgivarstöd är önskvärt för att kunna bearbeta de emotionella och fysiska konsekvenserna i efterförloppet.

Våld i nära relation är vanligt förekommande inom alla socioekonomiska grupper i samhället och kostar individer och samhället mycket i form av lidande och pengar. Flera studier som gjorts inom ämnet har visat att somatisk och psykisk ohälsa är vanligare bland kvinnor och män som utsatts för våld. Inom den prehospitala vården möter ambulanssjuksköterskor patienter som upplevt våld i nära relation och det är viktigt att kunna bemöta och genomföra omvårdnad på ett adekvat sätt. Det skulle kunna besparas mycket individuellt lidande om personer som utsätts för våld i nära relation identifieras så tidigt som möjligt. Svensk sjuksköterskeförening skriver att ambulanssjuksköterskan ska “omhänderta och stärka känslan av säkerhet och trygghet genom visad medkänsla och skapa en miljö som är lugn och inger hopp... att identifiera och uppmärksamma en person som misstänks ha, alternativt har, utsatts för övergrepp eller annan typ av våld…”   Syftet med denna studie var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av den prehospitala omvårdnaden av patienter som har eller misstänks ha utsatts för våld i nära relation.   Studien är en kvalitativ intervjustudie. Åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades med hjälp av en frågeguide där de fick beskriva sin upplevelse av att vårda patienter som har eller misstänks ha utsatts för våld i nära relation. Alla intervjuer skedde i en storstad i mellansverige. En kvalitativ innehållsanalys användes sedan för att få en djupare förståelse av det studerade fenomenet.   Resultatet genererade fyra kategorier som ambulanssjuksköterskor upplevde påverkade omvårdnaden av personer som upplevt våld i nära relation; “Det unika i att möta våldsutsatta prehospitalt”, “Kärnan i mötet med den våldsutsatta”, “Utmaningar” samt “Ambulanssjuksköterskans behov av utbildning och verktyg”. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskor lade vikten på att känna av situationen och vinna förtroende från den drabbade. Utmaningar som de flesta upplevt var att den som utövat våldet ofta fanns kvar på platsen när ambulans anlände och i dessa fall var samarbete med instanser, såsom polis och socialtjänst, viktig. Utbildning och stöd från verksamheten upplevdes som bristfälligt och efterfrågades.   Studien ledde fram till slutsatsen att ambulanssjuksköterskor känner sig trygga i att vårda personer som utsatts för våld i nära relation trots att en del hinder kunde uppstå, men efterfrågade mer kunskap i ämnet samt rutiner från sin arbetsgivare.

Arbetet inom ambulanssjukvården kräver hög kompetens då kvalificerad sjukvård bedrivs. Ambulanssjuksköterskan ställs inför många utmaningar i sitt yrke. Däribland vårdandet av patienter med svår luftväg. Korrekt handläggning är avgörande för patientens överlevnad när luftvägen inte fungerar optimalt. Vilket kräver att ambulanssjuksköterskan har kompetens och erfarenhet. Forskning om ambulanssjuksköterskornas upplevelser av att vårda patienter med svår luftväg prehospitalt är sparsam. Ökad kunskap inom området kan bidra till utveckling inom verksamheten gällande utbildningsmöjligheter för ambulanssjuksköterskan. Examensarbetets syfte var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med svår luftväg prehospitalt. Metoden som användes var en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. De åtta intervjuerna som genomfördes analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskan upplever känslor som maktlöshet och stress när de ska vårda en patient med svår luftväg. Ambulanssjuksköterskorna upplever en avsaknad mängdträning vad det gäller att vårda patienter med svår luftväg. Hospitering och fortlöpande utbildning behövs för att upprätthålla samt utveckla sin kompetens. Slutsatsen är att osäkerhet och bristande kunskap finns hos ambulanssjuksköterskorna vid vårdandet av patienter med svår luftväg. För att säkerställa en känsla av trygghet bör arbetsgivaren fokusera på utveckling av kompetensen, regelbunden teoretisk och praktisk träning.

Elektrokardiogram (EKG) är ett vanligt förekommande hjälpmedel för diagnostik i ambulanssjukvården. Att kunna tolka EKG korrekt är av vikt för att säkerställa en säker vård för patienten. Tidigare forskning om ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att tolka EKG saknas. Syftet med studien är att beskriva ambulanssjuksköterskornas erfarenheter av att tolka EKG i samband med prehospital vård. Studien är av kvalitativ design med ostrukturerade intervjuer och induktiv ansats. Tolv intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera resultatet som resulterade i tre generiska kategorier med två till fyra subkategorier vardera. Studien visar att ambulanssjuksköterskorna erfar en personlig utveckling, ett organisatoriskt stöd och beaktar vårdmötet vid tolkning av EKG. Erfarenheten är att två olika dimensioner, den existentiella dimensionen och den strukturella dimensionen, påverkar ambulanssjuksköterskorna vid tolkning av EKG i samband med prehospital vård. Ett korrekt tolkat EKG kan ge patienten bättre förutsättningar för en god vård. Enligt ambulanssjuksköterskorna i studien tycks arbetslivserfarenhet ge mer kunskap inom EKG-tolkning, vilket skiljer sig från tidigare forskning. Kontinuerlig utbildning inom EKG-tolkning kan troligtvis behövas. / Electrocardiogram (ECG) is a common aid for diagnostic work up in ambulance care. To be able to interpret the ECG correctly it is important to ensure a safe care for the patient. Previous research regarding ambulance nurses’ experience of interpretating the ECG is lacking. The aim with the study was to describe ambulance nurses’ experiences of interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. The study is of qualitative design with unstructured interviews and an inductive approach. Twelve interviews with ambulance nurses were carried out. Qualitative content analysis was used to analyze the findings which resulted in three generic categories with two to four subcategories each. The study showed that the ambulance nurses experience a personal development, an organizational support and consider the care meeting when interpretating ECG. The experience is that two different dimensions, the existential dimension and the structural dimension, affect the ambulance nurses when interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. A correctly interpretated ECG can give the patient better conditions for a good care. According to the ambulance nurses in the study work experience seem to give more knowledge in ECG-interpretation, which differs from previous research. Continuous education in ECG-interpretation is probably required.