Självmedkänsla ett relativt nytt begrepp och anses vara en viktig faktor för psykisk hälsa och för ett hälsosamt beteende och kan tänkas utgöra ett skydd mot empatitrötthet och utbrändhet. Människor i vård- och omsorgsyrken anses utsatta och man talar mycket om vikten att vårda sig själv. Självmedkänsla är en förmåga man kan ”öva upp” vilket gör det ytterligare intressant. Syftet med denna studie var att undersöka självmedkänsla hos vårdpersonal inom psykiatrisk öppenvård och att få mer kunskap om hur behandlare hanterar misslyckanden och svårigheter. Studien har haft både en kvantitativ och en kvalitativ ansats. En enkät (42 svarande) baserad på en översättning av Self-compassion Scale, som mäter självmedkänsla och tre intervjuer har bearbetats. I resultatet framkommer att det med avseende på självmedkänsla var fördelaktigt att vara man, äldre, att ha antigen kort eller lång erfarenhet i yrket eller att ha steg ett-utbildning. Det framkom i den kvalitativa analysen en rad copingstrategier som individer använder sig av för att hantera misslyckande. Dessa sorterades in under följande teman: att hämta kraft från andra, att hämta kraft inifrån, att ta hand om sig samt att luta sig mot sina livserfarenheter. Självmedkänsla är inte ett självgående lokomotiv utan behöver bränsle, från andra, inifrån individen själv och från livserfarenheterna.

Att arbeta som sjuksköterska på en psykiatrisk akutmottagning innebär ansvar att ta beslut i komplexa situationer samt ställer stora krav. För att underlätta bedömning av patientens vårdbehov och minska risken för subjektiva bedömningar genomfördes ett utvecklingsarbete genom införande av triageringsverktyget och beslutsunderlaget RETTS-Psy vid en psykiatrisk akutmottagning i Västsverige. Syftet med pilotstudien var att ur ett omvårdnadsperspektiv belysa sjuksköterskans erfarenhet av införandet och arbetet med RETTS-Psy. Studien genomfördes utifrån en kvalitativ ansats via semistrukturerade intervjuer med fyra strategiskt utvalda sjuksköterskor. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys och fyra teman kunde urskiljas. Resultatet visade sjuksköterskans erfarenhet av att arbetssättet och akutjournalen tydliggjort patientens vårdbehov och då underlättat i prioriteringsarbetet samt bidragit till ökad patientsäkerhet. Att patienten blir bedömd efter snar ankomst erfors ha bidragit till bättre överblick, men även att sjuksköterskan upplevde en begränsning i omvårdnadssamtal och dokumentation. Valet av kvalitativ ansats som analysmetod ansågs passande då den insamlade datan svarade på pilotstudiens syfte som var att undersöka sjuksköterskans erfarenhet. Vidare forskning inom akutpsykiatrisk omvårdnad vore önskvärt likaså forskning om patientens upplevelse av omvårdnad och triagering på en psykiatrisk akutmottagning.

Hot och våld är vanligt förekommande inom psykiatrisk vård och ger upphov till ett stort antal sjukskrivningar varje år. Samtidigt saknas det idag en vedertagen definition av begreppen hot och våld. Hot och/eller våld är en utmaning i dagens psykiatri som kräver att specialistsjuksköterskan har tillräckliga kunskaper. Studiens syfte är att undersöka psykiatrisjuksköterskors uppfattningar av att möta hotfulla och våldsamma patienter inom psykiatrisk vård. Nio stycken intervjuer genomfördes med specialistsjuksköterskor vid två psykiatriska enheter i västra Sverige. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Tre kategorier togs fram ur resultatet från intervjuerna. Att riskera att möta hot och våld med underkategorierna att vara förberedd, hot och våld är svårdefinierbart, arbetsgruppen påverkar samt att ligga steget före. Resurser med underkategorierna att arbeta tillsammans och inte bara samtidigt, att vara kompetent, att känna sig trygg samt regler som ett stöd. Hinder med underkategorierna resursbrist, rätt person på rätt plats, handling före tanke, att vara rädd samt att vara olika. I resultatet framkommer att samarbetet och det gemensamma förhållningssättet i arbetsgruppen visar sig ha en tydlig koppling till förekomsten av hot och våld. Det framkommer att personal erbjuds träning i fysiska tekniker, dock efterfrågas utbildning i bemötande och verbala tekniker. Sjuksköterskorna upplever att det finns för lite kunskap kring bemötande och hantering av hot och våld måste lyftas i verksamheten. Det finns arbetsmodeller att tillgå, ett exempel på en sådan är Bergenmodellen. Specialistsjuksköterskan behöver verktyg att arbeta med hot och våld, detta är en kvalificerad uppgift som kräver en vårdvetenskaplig insikt i hur sjuksköterskan skapar ett positivt möte i en hotfull och/eller våldsam situation.

Den specialistutbildade sjuksköterskan inom psykiatri innehar en specialistkompetens som skapar förutsättningar och möjligheter att kunna stödja och vårda personer med psykisk ohälsa. Syftet med studien är att ta reda på psykiatrisjuksköterskans upplevelse av hur specialistkompetensen tas tillvara på arbetsplatsen. Kvalitativ metod valdes då psykiatrisjuksköterskans upplevelser skulle undersökas. Åtta stycken psykiatrisjuksköterskor har intervjuats. Datainsamlingen har sedan analyserats utifrån en induktiv kvalitativ innehållsanalys. Ur analysen kunde tre kategorier urskiljas: chefens roll i tillvaratagandet av psykiatrisjuksköterskans kompetens, psykiatrisjuksköterskans status och psykiatrisjuksköterskans yrkesroll samt sex tillhörande subkategorier. Resultatet visar att det finns en skillnad mellan hur psykiatrisjuksköterskan upplever att specialistkompetensen tas tillvara på sluten- kontra öppenvården. Psykiatrisjuksköterskan på slutenvården upplevde i högre grad att gränserna mellan yrkesrollerna var mer flytande och det fanns ett ointresse från chefen att ta tillvara på specialistkompetensen. Psykiatrisjuksköterskan på öppenvården upplevde att deras chefer oftare innehade kunskap kring specialistkompetensen samt att det fanns en önskan och en möjlighet att ta tillvara på den. Vidare upplevde psykiatrisjuksköterskan att specialistkompetensen anses ha lägre status än andra specialistutbildningar. Psykiatrisjuksköterskans specialistkompetens kan bidra till en hållbar utveckling genom att påverka den psykiska ohälsan i samhället. Detta kan leda till en minskad stigmatisering av personer som lider av psykiska sjukdomar och förbättrade långsiktiga ekonomiska och sociala förutsättningar i samhället. I resultatdiskussionen belyser författarna samtliga tre kategorier som framkommit i resultatet samt vikten av en förbättring av samhällets syn på psykisk ohälsa. Denna syn kan i dagsläget stigmatisera de som drabbas samt ha en negativ påverkan på de som väljer att arbeta inom psykiatrin.

Bakgrund: Enligt den personcentrerade vården skall patienten ses som en person med resurser och kunskaper som är viktiga att lyfta fram. Patienten skall vara delaktig och ses som en partner och inte som en passiv mottagare av vård. Studier visar att en personcentrerad vård har positiva effekter för både patienter och hälso- och sjukvårdspersonal men trots det råder inget enhetligt samförstånd om begreppets innebörd vilket tenderar att göra den praktiska tillämpningen av personcentrerad vård motsägelsefull. Syfte: Syftet med föreliggande studie var att utforska sjuksköterskors erfarenheter utav personcentrerad vård inom psykiatrisk vård. Metod: Föreliggande studie är en empirisk studie. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer med åtta sjuksköterskor verksamma inom psykiatrisk vård. Intervjuerna analyserades med en deduktiv och induktiv ansats. Resultat: Resultatet av analysen presenteras under de fyra kategorier som ingår i McCormack och McCance ramverk för personcentrerad vård. Förutsättningar, miljö, personcentrerade processer och utfall. Sammantaget genererade kategorierna åtta underkategorier. Kunskaper om och inställning till personcentrerad vård, Förmågor, Hinder, Möjliggörare, Att utforma sätt att samarbeta, Att lyssna till patienten, Strukturerade aktiviteter och Vinster. Diskussion: Resultatet diskuterades utifrån McCormack och McCance ramverk för personcentrerad vård och annan relevant vetenskaplig litteratur. Den teoretiska referensramen visade sig väldigt användbar i studien och det var enkelt att sätta samman resultatet med de fyra kategorierna i ramverket

Psykisk ohälsa är ett allt vanligare problem världen över. Målet med all sjukvård är att främja hälsa, fysisk som psykisk. Tidigare forskning visar att sjukvårdspersonal ofta brister i bemötandet inom psykiatrisk vård. I denna litteraturstudie belyses patienters upplevelser av bemötande från sjukvårdspersonal inom psykiatrisk slutenvård. Metoden som användes var en litteraturstudie av publicerade vetenskapliga artiklar där 12 artiklar valdes ut. Resultatet visar att patienter ofta upplever ensamhet inom de psykiatriska slutenvårdsavdelningarna. Patienterna upplever även att de blir sedda som sin diagnos snarare än människan de är bakom diagnosen. Många patienter talar även om vikten av att få en god relation till personalen på vårdavdelningen, och att förtroende för varandra uppstår. I diskussionen diskuteras valet av att skriva en litteraturstudie enligt Fribergs metod, inklusions-och exklusionskriterier, databaser samt avgränsningar. Resultatet av studien diskuteras också samt vikten av utbildning för sjukvårdspersonal, både inom psykiatrisk och somatisk vård. I diskussionen belyses hållbar utveckling och avslutas med kliniska implikationer samt slutsats.

Bakgrund: Sjuksköterskan har ett ansvar att vårda patienter på lika villkor och med ett lika värde, likväl har det kunnat påvisas att patienter med psykiatrisk sjukdom inte erhåller vård på samma premisser som patienter utan psykiatrisk sjukdom och därmed kan den vårdande relationen påverkas. Syfte: Studien undersökte de faktorer som kan påverka den vårdande relationen mellan patienter med psykiatrisk sjukdom och sjuksköterskan inom den somatiska vården. Metod: En litteraturstudie med innehållsanalys av fyra kvalitativa studier och sju kvantitativa studier Resultat: Tre faktorer framkom som påverkade den vårdande relationen mellan sjuksköterskan och patienten med psykiatrisk sjukdom. Dessa tre faktorer var; Attityd, erfarenhet och teoretisk kunskap. Sjuksköterskor beskrev hur brist på teoretisk kunskap och klinisk erfarenhet bidrog till negativa attityder som påverkade den vårdande relationen. Slutsats: För att skapa en god vårdande relation krävs det att sjuksköterskan ser bortom sina föreställningar och erhåller adekvat och kontinuerlig utbildning inom området psykiatri för att kunna vårda dessa patienter enligt vårdprofessionens värdegrund.

Bakgrund Vårdmiljön har en central betydelse för omvårdnad, vilken ska ge patienten förutsättningar för att anpassa sig, bekräfta dess behov samt ge sjuksköterskan resurser för att arbeta utifrån sin kompetens och etiska principer. I den psykiatriska tvångsvården kan det finnas begränsningar för detta och således för patientens grundläggande rätt att vårdas med värdighet, med respekt för människans lika värde. Detta riskerar att utsätta patienten för kränkningar i vårdmiljön. Syfte Att beskriva faktorer i vårdmiljön som kan påverka patientens upplevelse av värdighet inom psykiatrisk tvångsvård. Metod En litteraturöversikt har använts som metod för att bearbeta och sammanställa tidigare forskning, där 17 studier inkluderades från databaserna CINAHL och PubMed. Resultatet sammanfattades i en integrerad analys med deduktiv ansats och resulterade i två kategorier med underkategorier. Resultat Faktorer påverkade patientens upplevelse av värdighet i den 1) fysiska vårdmiljön och 2) psykosociala vårdmiljön. Faktorerna avsåg bland annat barriärer som avskärmade patienten från omgivningen, avdelningens utformning, samspel mellan patient och personal, brist på sammanhang och förekomst av kontroll, tvång samt diskriminerande handlingar. Slutsats Patienten var utsatt och underlägsen på avdelningen där de kunde uppleva sig vara kontrollerade och förvarade, utan att få sina behov bekräftade eller förutsättningar för att anpassa sig. I de fall sjuksköterskan och patienten fick förutsättningar för att skapa en relation kunde sjuksköterskan förmedla en känsla av trygghet och stöd vilket resulterade i att vårdmiljön kunde vara stärkande. Detta överskuggades dock av bristande delaktighet, bemötande och en kränkande vårdkultur.

Anorexia nervosa är ett folkhälsoproblem som leder till allvarliga konsekvenser för de drabbade. Det anses vara en psykisk sjukdom men resulterar ofta i fysiska symptom som undernäring och hjärtsvikt. I svåra fall bedöms personerna med anorexia nervosa vara i behov av psykiatrisk tvångsvård. Detta trots att det inte framgår tydligt i lagstiftning eller förarbeten att anorexia nervosa ger förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård. Denna studie har syftat till att undersöka förutsättningarna för att vårdas enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård för anorexia nervosa samt hur det skildras i domar där frågan avgjorts. Studien har genomförts genom tematisk analys av domar där frågan om psykiatrisk tvångsvård för kvinnor över 18 år med diagnosen anorexia nervosa avgjorts. De tematiska analyserna utfördes med teoretisk utgångspunkt i Foucaults begrepp om disciplin och vansinne samt Johannissons teori om kvinnosjuklighet och patientrollen. Resultatet av studien visade att de juridiska grunder som åberopas för att tvångsvårdas för anorexia nervosa är att personen har anorexia nervosa i en grad som bedöms vara en allvarlig psykisk störning samt motsätter sig psykiatrisk vård. Det har dock förekommit att personerna samtycker till antingen frivillig vård eller vård under tvång, men dessa samtycken har av rätterna inte bedömts tillförlitliga. Vidare visade analysen av domarna fyra teman vilka vi benämnde som samtycke, paternalism, sannolika konsekvenser samt motsägande uppfattningar. Den valda metoden har givit oss möjlighet att analysera konstruerandet av anorexia nervosa ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv samt hur professionella riskerar att reproducera rådande maktstrukturer. Studien har bidragit till ett mer nyanserat perspektiv på hur förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård för personer med anorexia nervosa kan förstås.

Samtalet är ett av dem främsta arbetsverktygen i den psykiatriska omvårdnaden. Kommunikationen är betydelsefull för att bjuda in och göra patienten delaktig i vården och skapar även tillit och trygghet. Om kommunikationen brister kan det medföra lidande. Vårdpersonalens förmåga att möta och kommunicera är en förutsättning för en personcentrad vård. Syftet med studien är att beskriva  och jämföra sjuksköterskor och skötares upplevelser av sin förmåga att möta och att samtala med patienter med psykisk ohälsa och deras anhöriga utifrån en personcentrerad vård. En mixad metod har använts där datamaterialet har samlats in genom frågeformulär. Data har analyserats både kvalitativt och kvantitativt. Resultatet visar att vårdpersonal skattar generellt hög förmåga i att möta och kommunicera med patienter med psykisk ohälsa. I resultatet framkommer svårigheter att fördela tid och planera vården med patienter och anhöriga efter gemensamma beslut. Information och kommunikation tenderar att bli generell och inte anpassad efter patienten. Betydelsen av vårdpersonalens empati i vården är framträdande men kan bli en källa till arbetsrelaterad ohälsa i form av empatitrötthet.