Aims This study examines the effects of surgery for chronic low back pain (CLBP) as well as fear avoidance, disability and levels of rated physical activity in patients treated in 2011. An additional aim was to assess patient’s experience of physiotherapy in primary care following the surgery as well the effect of physiotherapy on above mentioned outcome measures. Method A cross-sectional study design was used and a stratified random sample from 189 patients who were treated surgically in a hospital setting. This resulted in a sample of 112 respondents, half of whom where female. Ages ranged between 25-78 years. Questionnaires were sent by mail and data from 79 patients was collected. Non-parametric statistics were used. Outcome measures used were Tampa Scale for Kinesiophobia, Roland Morris Disability Questionnaire and the physical activity scale. Results More than one in four patients reported high levels of kinesiophobia, more than one in three experienced disability and less than a third were physically active. Patients with total disc replacement had better outcome than patients with lumbar fusion. A higher degree of kinesiophobia correlated significantly to experiencing more disability (rs=0.53, p<0.001) and being less physically active (rs=-0.48, p<0.001), and there were significant negative correlations between disability and levels of rated physical activity (rs=-0.37, p<0.001). Rehabilitation in primary care did not affect the results significantly. Conclusions The results of this study hint that the fear avoidance model is relevant in patients treated surgically for chronic low back pain. Physiotherapists and other health care professionals should screen for these beliefs and try to target them. This may assist patients to pursue health promoting activities and activities in daily life. / Syfte och frågeställningar Denna studie undersöker effekterna av kirurgi för kronisk ländryggssmärta liksom kinesiofobi, funktionsnedsättning och skattade fysiska aktivitetsnivåer hos patienter som behandlats under 2011. Ett annat syfte var att utvärdera patienternas upplevelser av sjukgymnastik i primärvård samt effekten av sjukgymnastik på ovannämnda utfallsmått postoperativt. Metod Tvärnsittsstudie med stratifierat randomiserat urval från 189 patienter som behandlats kirurgiskt i sjukhusmiljö. Detta resulterade i 112 respondenter, varav hälften var kvinnor. Åldrarna sträckte sig från 25-78 år. Enkäter från 79 patienter kunde analyseras. Icke-parametrisk statistik användes för analys. De utfallsmått som användes var Tampaskalan för kinsiofobi, Roland Morris funktionsnedsättningsskala och en skala för fysisk aktivitet. Resultat Mer än en fjärdedel av alla patienter rapporterade höga nivåer av kinesiofobi, mer än en tredjedel upplevde funktionsnedsättning och mindre än en tredjedel skattade sig som fysiskt aktiva. Patienter som opererats med diskprotes hade bättre resultat än patienter som opererats med steloperation. En högre grad av kinesiofobi korrelerade signifikant med att uppleva en större funktionsnedsättning (rs=0.53, p<0.001)  och lägre skattad fysisk aktivitet (rs=-0.48, p<0.001). Det fanns även en signifikant negativ correlation mellan funktionsnedsättning och skattad fysisk aktivitet (rs=-0.37, p<0.001). Rehabilitering i primärvård påverka inte resultatet signifikant. Slutsats Resultaten i denna studie pekar mot att rädsla-undvikande-modellen är relevant hos patienter som behandlats kirurgiskt för kronisk ländryggssmärta. Sjukgymnaster och annan häslo- och sjukvårdspersonal bör undersöka om dessa tankar finns hos denna patientgrupp och behandla dem. Detta för att underlätta för patienter att delta i aktiviteter för förbättrad hälsa och aktivitet i dagliga livet.

Bakgrund: Balansförmågan är komplex och bygger på att flera förmågor samspelar väl för att vara fungerande. Smärta, rörelserädsla och tilltro till egen förmåga är variabler som enligt studier har en inverkan på en individs funktionsförmåga. Hur dessa variabler påverkar utfallet i ett balanstest, är fortfarande ett område med kunskapsluckor. Syfte: Undersöka eventuella samband mellan smärta, rörelserädsla, tilltro till egen förmåga och balans hos en grupp personer med muskuloskeletal smärta från columna vertebralis. Metod: Studien var en observationsstudie med korrelerande design. Studiegruppen bestod av 18 personer, 9 män och 9 kvinnor med medelåldern 32 år. Där samtliga hade muskuloskeletal smärta härledd från columna vertebralis och valdes ut via ett bekvämlighetsurval. Självskattad smärta, rörelserädsla och tilltro till egen förmåga studerades var för sig, i förhållande till uppmätt balans. Data samlades in genom Numerical Rating Scale-självskattningsformulär, Tampa Scale of Kinesiophobia och Mini-BESTest, varpå Spearman ́s rangkorrelationskoefficient applicerades för att analysera samband. Resultat: Inga signifikanta samband kunde påvisas mellan självskattad smärta och uppmätt balans, självskattad rörelserädsla och uppmätt balans respektive tilltro till egen förmåga (självskattad balans) och uppmätt balans. Konklusion: I den undersökta gruppen kunde inga samband påvisas mellan smärta, rörelserädsla, tilltro till egen förmåga och balans. / Background: Balance capacity is a complex notion. It relies upon several abilities interacting well with each other in order to be functioning. Pain, kinesiophobia and Self-Efficacy are factors that according to studies do have an impact on the individual ́s functional capacity. Although within the area of how such variables specifically affects a balance test there are still gaps of knowledge. Objective: Examine possible correlations between pain, kinesiophobia, Self-Efficacy and balance in a population of people with musculoskeletal pain from columna vertebralis. Methods: The study was one of correlating design. The study group consisted of 18 people, 9 men and 9 women with an average age of 32 years. All of them had musculoskeletal pain from columna vertebralis and were selected through a convenience sample. Self-assessed pain, kinesiophobia, Self- Efficacy were studied separately relative to measured balance. Data was collected through Numerical Rating Scale-self assesment questionaires, Tampa Scale of Kinesiophobia and Mini- BESTest, whereon Spearman's rank correlation was applied in order to analyse correlations. Results: No significant correlations were found between self-assessed pain and measured balance, self-assessed kinesiophobia and measured balance or Self-Efficacy (self-assessed balance) and measured balance. Conclusion: In the studied group no significant correlations between pain, balance and kinesiophobia could be detected.

Studiedesign: Deskriptiv laborativ studie Introduktion: En främre korsbandsskada är en vanlig men allvarlig skada inom idrotten. Trots en läkt skada kan individen uppvisa förändringar i form av fysiska faktorer såsom förändrat rörelsemönster, eller psykologiska faktorer såsom ökad rädsla för återskada. Personer som drabbats av en främre korsbandskada har setts uppvisa en asymmetri mellan det skadade och det friska benet genom en ökad avlastning i det skadade benet. Den traditionella rehabilitering avser en individ som återställd när denne klarar en uppsättning standardiserade fysiska tester för knät. Studier har dock visat på att även psykologiska faktorer har en betydande roll vid förändrat rörelsemönster och återgång till sport. Syfte: Undersöka psykologiska faktorers relation till avlastning i knäleden under idrottslika hopptest med och utan sekundära kognitiva uppgifter för personer med en främre korsbandsskada. Ett sekundärt syfte var att undersöka skillnader i avlastning mellan de två hopptesterna. Metod: Tio kvinnliga idrottsaktiva idrottare som tidigare opererats för en främre korsbandsskada utförde drop-jump test med och utan sekundära kognitiva uppgifter. Avlastning i knäleden mättes genom asymmetri i maximalt knäflexionsmoment under de första 100 ms av landningen mellan respektive ben. Testerna utfördes i ett rörelseanalyslaboratorium där åtta rörelsekameror och två kraftplattor användes. Enkäten Anterior Cruciate Ligament Return to Sport after Injury (ACL-RSI) användes för att kartlägga psykologiska faktorer såsom känslor, förtroende och riskbedömning. Pearson’s korrelationskoeficcient användes för att analysera samband mellan ACL-RSI och asymmetri i knäflexionsmoment och presenterades i spridningsdiagram. Parat T-test tillämpades vid jämförelse av avlastning i knäleden mellan de båda hopptesterna. Resultat: Inga signifikanta samband påvisades mellan asymmetri i knäflexionsmoment och ACL-RSI varken i hopptest utan eller i hopptest med tillägg av kognitiv uppgift (Pearson’s R=-0.210-0.502, p=0.168-0.652). Inga tydliga skillnader observerades i knäflexionsmoment mellan benen vid hopptest utan kognitiv uppgift (p=0.103). Däremot visades ett lägre knäflexionsmoment i skadat ben relativt oskadat ben vid hopptest med tillägg av kognitiv uppgift (p=0.024). Inga tydliga skillnader observerades i asymmetri i knäflexionsmoment mellan hopp utan o ch hopp med tillägg av kognitiv uppgift (p=0.176). Konklusion: Studiens resultat indikerar på ett minskat knäflexionsmoment i det skadade benet jämfört med det oskadade. Detta gäller främst i hopptestet med sekundära kognitiva uppgifter. Ingen slutsats om psykologiska faktorers påverkan på avlastning i knäleden kan dras på grund av låg signifikans. Den låga deltagarantalet gör att detta arbete kan ses som en pilotstudie, varpå den kan bidra till hypotesgenerering vid framtida forskning. Framtida studier bör även inkludera ett större antal deltagare samt även de individer som ej återgått till sport.

Bakgrund: Ospecifik ländryggssmärta är en av de vanligaste orsakerna till att man söker hjälp inom primärvården. För långvarig, ospecifik ländryggssmärta är träning ett förstahandsval och fokus har under det senaste årtiondet legat på bålstabiliserande träning. Psykosociala faktorer som self-efficacy och rörelserädsla kan vara viktiga att beakta vid behandlingen då de spelar en roll i hur ländryggssmärtan utvecklas. Syfte: Att undersöka hur skattad smärta, self-efficacy och rörelserädsla samt funktionsnivå förändrades hos enskilda patienter med långvarig, ospecifik ländryggssmärta under och efter en intervention i grupp med bålstabiliserande träning. Metod: Designen var en A-B-A single-subject design (SSED). Smärtnivå, self-efficacy och rörelserädsla mättes med självskattningsformulär en gång per vecka under fas A-B-A och funktionsnivå före och efter avslutad intervention. Interventionen pågick under åtta veckor, en gång per vecka. Data presenterades visuellt och analys gjordes även av statistisk (2-SD band metod) och klinisk signifikans. Resultat: Analysen visade att skattad smärta, self-efficacy, rörelserädsla och funktionsnivå förändrades i positiv riktning hos flera patienter. Statistisk och klinisk signifikans varierade. Slutsats: Graderad bålstabiliserande träning i grupp under handledning av sjukgymnast verkar för flera av deltagarna ha en positiv effekt på såväl smärtnivå, self-efficacy, rörelserädsla som funktionsnivå. Eftersom SSED har en begränsad generaliserbarhet bör resultaten replikeras i ytterligare studier. / Background: Non-specific low back pain is one of the most common reasons for seeking help in primary care. For chronic, non-specific low back pain exercise rehabilitation is a first choice and focus in the last decade has been on motor control exercises. Psychosocial factors such as self-efficacy and fear of movement may be important to consider in the treatment as they play a role in how low back pain develops. Aim: To investigate how rated pain, self-efficacy and fear of movement as well as level of function changed in individual patients with chronic, nonspecific low back pain during and after an intervention group with motor control exercises. Method: The design was an A-B-A single-subject design (SSED). Pain level, self-efficacy and fear of movement were measured by self-assessment questionnaires once a week during phase A-B-A and level of function before and after the intervention. The intervention lasted for eight weeks, once a week. Data were presented visually and analysis was done to prove statistical (2-SD band method) and clinical significance. Results: The analysis showed that rated pain, self-efficacy, fear of movement and level of function changed in a positive direction for several of the patients. Statistical and clinical significance varied. Conclusion: Graded motor control exercises in a group under the supervision of a physiotherapist seem to have a positive effect for several of the participants with regards to level of pain, self-efficacy, fear of movement as well as level of function. Since SSED has a limited generalizability, results should be replicated in further studies.