Inom skadeståndsrätten finns det huvudsakligen tre olika skadetyper: personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Ren förmögenhetsskada är en ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- och sakskada, enligt 1:2 SkL. Enligt huvudregeln 2:2 SkL ska en brottslig gärning ha gjorts, för att skadeståndsersättning för ren förmögenhetsskada ska utgå. Huvudregeln stämmer dock inte överens med hur HD har dömt i flera rättsfall, och flera skadeståndsersättningar har utgått när någon brottslig gärning inte har ägt rum. Uppsatsen tydliggör vid vilka tillfällen samt vilka faktorer som har varit avgörande, för att skadeståndsersättning för ren förmögenhetsskada har utgått. Det tas fram genom ett antal rättsfall som redogörs i uppsatsen. Det gemensamma för alla rättsfall, har varit att HD gått ifrån huvudregeln samt att det har varit utomobligatoriska förhållanden. Vidare behandlas huruvida köpare och en besiktningsmans förhållande ska tolkas, när de inte har haft ett avtalsförhållande. Besiktningsmannens ansvar och möjligheten till att friskriva sig från ansvar kommer att undersökas. Uppsatsen tydliggör vilka rekvisit som är viktiga gällande skadeståndsersättning för ren förmögenhetsskada vid utomobligatoriska förhållanden. Det ges även ett förslag på hur dagens 2:2 SkL skulle kunna revideras.

No description available.

Skadeståndslagen reglerar det utomobligatoriska skadeståndsansvaret medan inomkon-traktuella skadestånd styrs av kontrakt. I skadeståndslagen återfinns två huvudtyper av skada, ideell skada och ekonomisk skada. Ekonomisk skada omfattar i sin tur person-, sak- och förmögenhetsskada. Ren förmögenhetsskada finns definierat i 1 kap. 2 § ska-deståndslagen och är sådan skada som uppkommer utan samband med person- eller sak-skada. I uppsatsen behandlas ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska fall. Detta om-råde är stort och har avgränsats till att omfatta situationer som ligger på gränsen till kon-traktsansvar.Att lagparagrafen 2 kap. 2 § skadeståndslagen ger upphov till problem är klart. Paragra-fen har erhållit en spärrande funktion vad gäller skadeståndsansvar för de rena förmö-genhetsskador som är utomobligatoriska och som inte har föranletts av en brottslig gär-ning eller då stöd finns i speciallag. I varken lagtext eller motiv finns ledning till vem som är berättigad skadestånd vilket leder till en diskussion angående vem som är berät-tigad skadestånd och i vilka situationer. Den positiva huvudprincipen i 2 kap. 2 § ska-deståndslagen stadgar att ersättning för ren förmögenhetsskada utgår då skadan vållats genom brott. Trots att uttalandet i förarbetena håller dörren öppen för en utveckling av ansvaret i praxis har paragrafen använts restriktivt. På senare år har dock en utvidgning av ansvaret gått att skönja.De starkaste argumenten till den restriktiva tillämpningen av 2 kap. 2 § skadeståndlagen och argument mot en alltför stor utvidgning av ansvaret är den rättspositivism som finns i Sverige, ”floodgate argument” och konkurrentargumentet. I rättspositivistisk anda har HD varit restriktiva med att utveckla rättsprinciper i praxis och visat försiktighet när an-svar väl utdömts. ”Floodgate” argumentet är det klassiska argumentet för spärregler som syftar till att det utan en spärr skulle utlösas en oöverskådlig våg av skadeståndsan-språk. En spärregel begränsar den ersättningsberättigade skadekretsen. Vidare är det i vissa fall lämpligt och motiverat att rena förmögenhetsskador förekommer, exempelvis konkurrenter emellan. Argumenten mot ett utvidgat ansvar måste vägas mot när det är önskvärt.De presenterade rättsfallen är exempel på när ansvaret enligt 2 kap. 2 § skadeståndsla-gen har varit ifrågasatt. Rättsfallen rör alla utomobligatoriska situationer. De situationer som behandlats mest ingående är fall då annan än medkontrahent har lidit skada till följd av vilseledande information samt otillbörligt ingripande i avtalsförhållande. I fal-len har HD godtagit resonemangen om ansvar vid tillämpning av 2 kap. 2 § ska-deståndslagen även i fall där skadan inte föranletts av brott eller då stöd i speciallag finns. HD har dock på olika sätt begränsat ansvaret.Någon gemensam utvecklingslinje för ansvar vid ren förmögenhetsskada är svår att ur-skilja då situationerna där skadestånd har utgått är olika. Vid skador till följd av vilsele-dande information torde det stå klart att ansvarsgrunden är den befogade tilliten. I andra situationer är det svårt att se en enhetlig utveckling. Att 2 kap. 2 § skadeståndslagen har benämnts spärregel kan te sig befogat då den använts som en sådan, vilket dock aldrig har varit syftet. Lagrummet begränsar skadeståndsansvaret för rena förmögenhetsskador men är inte en ogenomtränglig spärr.

<p>Skadeståndslagen reglerar det utomobligatoriska skadeståndsansvaret medan inomkon-traktuella skadestånd styrs av kontrakt. I skadeståndslagen återfinns två huvudtyper av skada, ideell skada och ekonomisk skada. Ekonomisk skada omfattar i sin tur person-, sak- och förmögenhetsskada. Ren förmögenhetsskada finns definierat i 1 kap. 2 § ska-deståndslagen och är sådan skada som uppkommer utan samband med person- eller sak-skada. I uppsatsen behandlas ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska fall. Detta om-råde är stort och har avgränsats till att omfatta situationer som ligger på gränsen till kon-traktsansvar.Att lagparagrafen 2 kap. 2 § skadeståndslagen ger upphov till problem är klart. Paragra-fen har erhållit en spärrande funktion vad gäller skadeståndsansvar för de rena förmö-genhetsskador som är utomobligatoriska och som inte har föranletts av en brottslig gär-ning eller då stöd finns i speciallag. I varken lagtext eller motiv finns ledning till vem som är berättigad skadestånd vilket leder till en diskussion angående vem som är berät-tigad skadestånd och i vilka situationer. Den positiva huvudprincipen i 2 kap. 2 § ska-deståndslagen stadgar att ersättning för ren förmögenhetsskada utgår då skadan vållats genom brott. Trots att uttalandet i förarbetena håller dörren öppen för en utveckling av ansvaret i praxis har paragrafen använts restriktivt. På senare år har dock en utvidgning av ansvaret gått att skönja.De starkaste argumenten till den restriktiva tillämpningen av 2 kap. 2 § skadeståndlagen och argument mot en alltför stor utvidgning av ansvaret är den rättspositivism som finns i Sverige, ”floodgate argument” och konkurrentargumentet. I rättspositivistisk anda har HD varit restriktiva med att utveckla rättsprinciper i praxis och visat försiktighet när an-svar väl utdömts. ”Floodgate” argumentet är det klassiska argumentet för spärregler som syftar till att det utan en spärr skulle utlösas en oöverskådlig våg av skadeståndsan-språk. En spärregel begränsar den ersättningsberättigade skadekretsen. Vidare är det i vissa fall lämpligt och motiverat att rena förmögenhetsskador förekommer, exempelvis konkurrenter emellan. Argumenten mot ett utvidgat ansvar måste vägas mot när det är önskvärt.De presenterade rättsfallen är exempel på när ansvaret enligt 2 kap. 2 § skadeståndsla-gen har varit ifrågasatt. Rättsfallen rör alla utomobligatoriska situationer. De situationer som behandlats mest ingående är fall då annan än medkontrahent har lidit skada till följd av vilseledande information samt otillbörligt ingripande i avtalsförhållande. I fal-len har HD godtagit resonemangen om ansvar vid tillämpning av 2 kap. 2 § ska-deståndslagen även i fall där skadan inte föranletts av brott eller då stöd i speciallag finns. HD har dock på olika sätt begränsat ansvaret.Någon gemensam utvecklingslinje för ansvar vid ren förmögenhetsskada är svår att ur-skilja då situationerna där skadestånd har utgått är olika. Vid skador till följd av vilsele-dande information torde det stå klart att ansvarsgrunden är den befogade tilliten. I andra situationer är det svårt att se en enhetlig utveckling. Att 2 kap. 2 § skadeståndslagen har benämnts spärregel kan te sig befogat då den använts som en sådan, vilket dock aldrig har varit syftet. Lagrummet begränsar skadeståndsansvaret för rena förmögenhetsskador men är inte en ogenomtränglig spärr.</p>

När en verksamhet hamnar på obestånd och inte finner en utväg från situationen erbjuder det svenska rättssystemet två alternativ för verksamhetens framtid. Ett beslut om konkurs fortskrider i att verksamheten läggs ner och en konkursförvaltare tillsätts för att fördela bolagets tillgångar mellan dess borgenärer. Ett beslut om konkurs kan vanligtvis inte återkallas utan är gällande till den dagen konkursförfarandet avslutas.Anses bolaget ha en möjlighet till lyckad framtida verksamhet kan bolaget beviljas förfarandet kallat företagsrekonstruktion. Bolaget blir tilldelat en rekonstruktör under en period, som med rätt kompetens ska hjälpa företaget att återigen bli framgångsrikt. Under förfarandet blir samtliga fordringskrav pausade för att ge ett företag en faktisk möjlighet att återhämta verksamheten utan vidare åtgärder mot uteblivna betalningar.Eftersom dessa två förfaranden sätter bolagets borgenärer i två helt olika situationer har vi ansett att det finns ett intresse i att valet av förfarande fattas på korrekta grunder. I denna uppsats har vi valt att utreda hur ovan nämnda förfaranden går till samt hur regleringar av skadestånd och aktiebolag påverkar dessa förfaranden. Analysen utreder huruvida det kan finnas någon grund för en borgenär att erhålla skadestånd, och i så fall från vem, för ett val av förfarande som skapat en större ekonomisk skada än nödvändigt.På grund av brist på rättspraxis inom vår problemformulering, har vi valt att skapa två hypotetiska situationer, vars rimlighet vitsordats av en anställd på Ackordcentralen. I den ena situationen har en organledamot till avsikt att skada borgenärerna och i den andra situationen inges en konkursansökan utan befogenhet. Slutsatsen i analysen är att en ytterligare grund för återtagande om konkursbeslut hade ökat gäldenärernas säkerhet i insolvensförfaranden. Till de brister vi funnit i rekonstruktionsförfarandet hittar vi ingen mer tillfredställande lösning än aktuell lagstiftning.

<p>Towards the end of the 1960s, the credit financed purchase was well established in Sweden. The Swedish households were able to purchase goods, which had been considered unnecessary, or even luxurious, in the past. On the other hand, effective means to handle the increasing amount of debt and potential debtors were introduced; credit rating was registered, trade with insecure claims increased and if debtors could not fulfil their obligations, the creditors often used harsh or undue methods. </p><p>By introducing Inkassolagen (1974:182), the legislator hoped to regulate the debt recovery process and ensure the fair treatment of debtors. The legislator also introduced liability for damages caused by a creditor in the collection process. Thus the debtor may claim damages when he or she has been exposed to an undue collection method, which has violated the debtor’s integrity or personal life. Compensation comprises economic and/or non-pecuniary loss that the debtor has suffered. From the beginning, it was noted that the liability rule was vague and imprecise, but the legislator was convinced that the rule would be clarified by the courts and regulations decided by datainspektionen, the supervising authority. </p><p>Collection methods are methods used to force the debtor to fulfil his or her obligation. Normally, the creditor puts pressure on, or threats, the debtor. This procedure can be regarded as an exception to the state’s monopoly on use of force, and therefore it is not hard to see the necessity of the regulation. It should be noted that certain collection methods can be made subject to criminal prosecution, e.g. fraud, slander or libel. </p><p>From an economical point of view, a well-functioning collection process is vital to an effective capital market. The obligation to repay a loan must not be forgotten; if debtors where not obliged to fulfil theirobligations, no one would be interested in making capital available for finance. But does this mean that creditors should be able to use any means available in the collection process? </p><p>Based upon the prerequisites mentioned above, this thesis comprises a traditional legal and an economical analysis of the liability rule in inkassolagen. It has been the author’s intention to separate the two different views as far as possible.</p>

Towards the end of the 1960s, the credit financed purchase was well established in Sweden. The Swedish households were able to purchase goods, which had been considered unnecessary, or even luxurious, in the past. On the other hand, effective means to handle the increasing amount of debt and potential debtors were introduced; credit rating was registered, trade with insecure claims increased and if debtors could not fulfil their obligations, the creditors often used harsh or undue methods. By introducing Inkassolagen (1974:182), the legislator hoped to regulate the debt recovery process and ensure the fair treatment of debtors. The legislator also introduced liability for damages caused by a creditor in the collection process. Thus the debtor may claim damages when he or she has been exposed to an undue collection method, which has violated the debtor’s integrity or personal life. Compensation comprises economic and/or non-pecuniary loss that the debtor has suffered. From the beginning, it was noted that the liability rule was vague and imprecise, but the legislator was convinced that the rule would be clarified by the courts and regulations decided by datainspektionen, the supervising authority. Collection methods are methods used to force the debtor to fulfil his or her obligation. Normally, the creditor puts pressure on, or threats, the debtor. This procedure can be regarded as an exception to the state’s monopoly on use of force, and therefore it is not hard to see the necessity of the regulation. It should be noted that certain collection methods can be made subject to criminal prosecution, e.g. fraud, slander or libel. From an economical point of view, a well-functioning collection process is vital to an effective capital market. The obligation to repay a loan must not be forgotten; if debtors where not obliged to fulfil theirobligations, no one would be interested in making capital available for finance. But does this mean that creditors should be able to use any means available in the collection process? Based upon the prerequisites mentioned above, this thesis comprises a traditional legal and an economical analysis of the liability rule in inkassolagen. It has been the author’s intention to separate the two different views as far as possible.

Skadeståndslagen är den generella regleringen för skadestånd i utomobligatoriska förhållanden. I 2:2 SkL regleras det att ersättning för ren förmögenhetsskada enbart utgår om skadan vållats genom brott. Regleringen i skadeståndslagen avseende ren förmögenhetsskada har blivit ifrågasatt av många rättsvetenskapsmän. Praxis från Högsta domstolen utgör en utav de centrala rättskällorna och är därmed gällande rätt i Sverige. Genom att etablera nya förutsättning samt principer har Högsta domstolen undgått lagregleringen i SkL och ersättning har utdömts vid rena förmögenhetsskador trots att det inte förelegat något brott. Uppsatsen kommer bland annat att behandla två rättsfall av betydelse för rättsutvecklingen, vari Högsta domstolen har utdömt ersättning för ren förmögenhetsskada, trots att brott inte förelegat. Rättsutvecklingen på det skadeståndsrättsliga området har i praktiken inneburit att domstolarna kommit alltmer ifrån lagen vid sina bedömningar. Detta kan verka oförenligt med vad som faktiskt stadgas i lag, då lagen ställer upp ett brottsrekvisit för att ren förmögenhetsskada ska vara ersättningsgill. Rättsutveckling på området kan sägas gett upphov till ett nytt område inom skadeståndsrätten, med frågan huruvida rättsutvecklingen genom HD:s praxis ger anledning till en eventuell reform av den nuvarande skadeståndslagstiftningen.

No description available.

<p>Traditionellt sett har endast skadeståndsanspråk uppkomna p.g.a. person- eller sakskada täckts av en ansvarsförsäkring. Skadeståndsanspråk avseende s. k. ren förmögenhetsskada har således inte ersatts. Inte heller skadestånd p.g.a. köprättsliga fel har omfattats av skyddet i en ansvarförsäkring. I rättsfallet NJA 1996 s. 68, det så kallade Flygmotorfallet, blev definitionen av sakskadebegreppet inom försäkringsrätten av högsta betydelse. Skadan som behandlades i rättsfallet var en så kallad ingrediensskada och saken rörde huruvida skadeståndsskyldighet p.g.a. brister i en levererad produkt skall anses utgöra sakskada eller ren förmögenhetsskada. I sin dom bortsåg HD från det inom försäkringsrätten vedertagna och så viktiga rekvisitet, att en fysisk försämring av det skadade föremålet måste vara för handen för att sakskada skall anses föreligga och fäste istället vikt vid huruvida funktionen hos det skadade föremålet kraftigt hade försämrats eller helt gått förlorad. </p><p>Uppsatsens huvudsakliga syfte är att belysa de konsekvenser som Flygmotorfallets utvidgning av sakskadebegreppet har medfört för försäkringsrätten och för försäkringsbranschens parter. Uppsatsen avser även att svara på några av de frågor som uppkommit i samband med HD:s utvidgning av sakskadebegreppet och då särskilt i samband med ingrediensskada. Har försäkringsrätten och dess tillämpning påverkats? Har branschen tolkat domen på ett lämpligt sätt och därmed anpassat sig och sina försäkringsvillkor därefter, eller har branschen dragit felaktiga slutsatser?</p>