This thesis analyses four European writers, whose common denominator is that they have moved to Sweden from other European countries and chosen to write in Swedish: Caterina Pascual Söderbaum, Theodor Kallifatides, Gabriela Melinescu and Sigrid Combüchen. Focus lies on novels published by the authors in the 21st century. The thesis builds upon theories on memory by Pierre Nora and on imagined communities by Benedict Anderson, Chiara Bottici and Benoît Challand. In Imagined Communities, Anderson shows the effects of the emerging nation states on the modern novel in the 19th century. The hypothesis of this study is that the emergence of the European Union and the resulting European movement will affect narratives in a similar way, but on a European rather than national level. The main finding seems to confirm this, showing that an imagined European community takes shape in the studied novels, surpassing that of the nation state’s borders.  All writers focus on memories, but in two different ways: Kallifatides and Melinescu depict long memories, starting in ancient times and with a positive view on remembrance as a focus on what is in common for Europeans. Pascual Söderbaum and Combüchen, on the other hand, depict memories from the dark 20th century and the importance of forgetting and moving on in order to give future generations freedom. In most novels, however, there are examples of lieux de mémoire (sites of memory), with Nora’s terminology, expanding towards a common European identity, in spite of the plethora of myths and languages. / Den här uppsatsen analyserar fyra europeiska författare vars gemensamma nämnare är att de har flyttat till Sverige från andra europeiska länder och valt att skriva på svenska: Caterina Pascual Söderbaum, Theodor Kallifatides, Gabriela Melinescu och Sigrid Combüchen. I fokus är romaner som givits ut av författarna under 2000-talet. Uppsatsen bygger på teorier om minne av Pierre Nora och föreställda gemenskaper av Benedict Anderson, Chiara Bottici och Benoît Challand. I Imagined Communities visar Anderson vilken påverkan de framväxande nationalstaterna hade på den moderna romanen under artonhundratalet. Den här uppsatsens hypotes är att framväxten av EU och den europeiska rörlighet som EU resulterat i påverkar narrativen på ett liknande sätt, men på en europeisk snarare än nationell nivå. De viktigaste resultaten tycks i huvudsak bekräfta denna hypotes, och visar på hur en föreställd europeisk gemenskap tar form i de studerade romanerna, en gemenskap som överskrider nationalstatens gränser. Samtliga författare fokuserar på minnen, men på två vitt skilda sätt: Kallifatides och Melinescu skildrar långa minnen med början i antiken och en positiv syn på hågkomst som det som förenar européer. Pascual Söderbaum och Combüchen, å andra sidan, skildrar minnen av det mörka nittonhundratalet och vikten av att glömma bort och gå vidare för att ge framtida generationer frihet. I de flesta romaner finns det dock exempel på lieux de mémoire (minnesplatser), med Noras terminologi, som vidgar sig mot en gemensam europeisk identitet, trots den stora mångfalden av myter och språk.

Detta är en studie av åldrande och minne i Sigrid Combüchens trilogi Värme, Korta och långa kapitel samt En simtur i sundet. Det övergripande syftet med avhandlingen är att visa hur skönlitteratur kan bidra till forskningen om åldrande, och hur litteraturanalys som metod kan utveckla det forskningsfält som i huvudsak har ägnat sig åt frågeställningar om åldrande utifrån ett skönlitterärt material, det vill säga litteraturgerontologi. Syftet är även att problematisera hur man gör litteraturstudier om åldrande och synliggöra antaganden om åldrande i skönlitteratur. Litteraturgerontologer har i stor utsträckning intresserat sig för två företeelser i skönlitteratur: det ena är gestaltningar av äldre huvudpersoner och det andra är gestaltningar av ett liv i olika faser, vilka ofta har analyserats som antingen en positiv eller en negativ utveckling. Forskningsinriktningen har drivits så långt att det finns anledning att fråga sig om det finns ett slags ”kronologisk mall” för gestaltningar av åldrande. Den kronologiska mallen gör sig gällande på tre olika sätt. För det första har huvudpersonens ålder fått stor betydelse för om en roman ska komma ifråga i en litteraturanalys om åldrande. För det andra ska romanens struktur ge illusionen av att huvudpersonen ser tillbaka på sitt liv för att erfarenheter av att åldras ska synliggöras. Och till sist, gestaltningen av huvudperson och tidsmönster ska följa en utvecklingsordning som leder fram till resultatet åldrande. Analysen av huvudpersonen i Sigrid Combüchens romaner visar att denne inte kan göras till föremål för en viss tidsmässig mall. Gestaltningarna av Göran Sager-Larsson syftar inte till att framställa en individ vars liv liknar en verklig människas, utan Göran Sager-Larsson är framför allt ett tidsexempel som återkommer i tre romaner. Gestaltningarna av Göran Sager-Larsson i trilogin synliggör olika samtider och tidsuppfattningar, bland andra åldrande och minne. Analysen av Göran Sager-Larsson visar att analyser av åldrande inte nödvändigtvis måste kopplas till en viss ålder eller en viss fas i livet, utan är något som kan analyseras i skönlitteratur med huvudpersoner i olika åldrar. / This is a study of ageing and memory in Sigrid Combüchen’s trilogy Värme, Korta och långa kapitel and En simtur i sundet. The overarching aim of this dissertation is to show how the literary arts can contribute to the study of ageing, and how literary analysis as a method can contribute to the development of a field that primarily uses literary material to shed light on issues of ageing – that is to say, literary gerontology. A further aim is to problematize the process of literary study and make visible the assumptions about ageing that are present in literary works. The direction of the research has led to a point where it has become necessary to ask the question of whether there is a chronological pattern for the representation of ageing. This pattern is emergent in three ways: Firstly, the old age of the main character has become an important criterion for a novel to be considered for the study of ageing. Secondly, it is taken that the structure of the novel should present an illusion of reminiscence, in order to make the experience of ageing visible. Lastly, the representation of the main character and the presentation of time should appear cumulative and leads to a result we recognize as ageing. The analysis of the trilogy shows that the function of the main character, Göran Sager-Larsson, is a temporal one. The narration of Göran Sager-Larsson is not an attempt to imitate a flesh-and-blood individual. Rather, he is a temporal example, or to be precise, three such examples in the trilogy. As such, the different narrations of Göran Sager-Larsson make it possible for us to notice other understandings of time and the present, among others ageing and memory. Furthermore, the analysis of ageing need not be tied to specific ages or a specific life stage. The analysis of Göran Sager-Larsson shows that ageing in literature can be analyzed using protagonists of all ages.