Diabetes är en kronisk sjukdom och en av de vanligaste icke smittsamma sjukdomarna i världen. I samband med att sjukdomen blir vanligare, blir också barnmorskans möten med kvinnor som lider av sjukdomen fler och god kompetens inom området är nödvändig. Att leva med diabetes innebär en stor omställning framför allt vid sjukdomsdebuten och vid förändringar som präglas av ändrade levnadsvanor och ökat ansvarstagande. För att kunna minska graviditets komplikationer, bör den gravida kvinnan sträva efter att hålla sina blodsocker inom normal nivå (Diabetesportalen). Gravida kvinnor med typ 1- diabetes från Uppsala län skrivs tidigt över till specialmöd-ravårdsmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Dessa kvinnor genomgår samtliga av sina graviditetskontroller på specialmödravårdsmottagninen. Mottagningen erbjuder samlad expertis i form av barnmorskor, diabetessköterskor, specialistläkare inom diabetes samt obstetriker som tillsammans utformar en behandlingsplan där hänsyn tas till kvinnans sjukdom och graviditetens utveckling. Syftet med studien var att kartlägga vården i samband med graviditet och barnafödande för kvinnor med diabetes. Metod: En journalgranskning utfördes av vården vid Specialistmödravårds mottagning i Uppsala under år 2014 efter ett utarbetat protokoll. Resultat: De 27 kvinnorna med diabetes typ 1 och typ 2 hade en ökad risk för komplikationer under graviditet och barnafödande. De komplikationerna som beskrevs i journalerna var spontan abort, missbildningar, intrauterin fosterdöd och skulderdystoci. Av de 20 kvinnorna som fullbordade sin graviditet, födde fem kvinnor vaginalt och övriga 15 kvinnor födde med sectio och akut sectio. I de granskade journalerna observerades en fördröjd amningsstart och en kortare amningsduration.  Av de 20 kvinnorna som födde barn hade två kvinnor inte initierat amningen alls, sju ammade delvis och resten initierade amningen först efter två dagar.  Vid efterkontrollen hade 55 % av kvinnorna etablerat exklusiv amning, medan 20 % ammade fortfarande delvis och 25 % av kvinnorna hade slutat amma. Slutsats: Journalgranskningen pekar på att det finns förbättringsområden inom vården av gravida och födande kvinnor med diabetes. Förslag på rutiner som kan utvecklas är amningsförberedelse, hud mot hud vård och ökat stöd vid amningsstarten för de kvinnor som önskar amma. Barnmorskan har en viktig roll att minska oro, ha förståelse för kvinnans situation för att kunna ge en individuellt anpassad vård.

Bakgrund: Diabetes Mellitus typ 2 är en kronisk sjukdom där antalet drabbade ökar varje år. Sjukdomen innebär livslång behandling och det krävs kontinuerligt engagemang från den som lever med sjukdomen. Det ställs höga krav på att dessa personer ska kunna sköta sin vård självständigt. För att ha den möjligheten krävs en kunskap om sjukdomen men även basal förståelse hur kost, motion, stress och infektioner påverkar kroppen. Med hjälp av förändrad livsstil, såsom hälsosam kost, regelbunden motion och avhållsamhet från tobak kan komplikationer från sjukdomen lindras och fördröjas. Genom att låta patienten vara delaktig i behandlingen och få lyfta fram egna omvårdnadsmål kan patienten få ökad kontroll över sjukdomen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vad som påverkar patientens följsamhet till egenvård och livsstilsförändringar vid Diabetes Mellitus typ 2. Metod: En allmän litteraturöversikt där 16 artiklar av antingen kvalitativ eller kvantitativ design har inkluderats i resultatet. Databaserna PubMed och CINAHL användes för att söka artiklar. Artiklarna har kvalitetsgranskats och en integrerad analys genomfördes för att sammanställa resultatet. Resultat: Tre huvudkategorier framkom där utbildning, patientens attityd och ålder visade sig ha påverkat följsamheten antingen positivt eller negativt. Slutsats: Det framkom att sjuksköterskans professionella ansvar var betydande på så sätt att ett personcentrerat förhållningssätt kunde främja följsamheten. Detta skapade ökat förtroende och tillit som i sin tur ökade följsamheten till egenvård. Därför är det viktigt som hälso- och sjukvårdspersonal att arbeta med ett personcentrerat förhållningssätt.

Bakgrund  Över 50 miljoner människor världen över lever med epilepsi vilket gör det till en av världens vanligaste neurologiska sjukdomar. I Sverige lever cirka 81 000 personer med sjukdomen, däribland lika delar män som kvinnor. Varje år diagnostiseras ungefär 4 500 vuxna och 1 500 barn. Att ha epilepsi innebär ofta fysiska, men också psykologiska och sociala konsekvenser. Det finns fördomar och socialt stigma mot personer med epilepsi vilket kan påverka deras välmående. Hälsa och samspel mellan kvinnligt könshormon och epilepsin gör att kvinnor kan tänkas uppleva särskilt unika utmaningar. Syfte Syftet var att undersöka ungdomar och vuxnas upplevelser av att leva med epilepsi i vardagen. Metod  Studien är en icke-systematisk litteraturöversikt som baserades på 13 vetenskapliga kvalitativa originalartiklar. Databaserna Pubmed och Cinahl användes för datainsamling och datan bearbetades med integrerad analys av båda författare. Resultat  Bredden av resultatet visar på hur sjukdomen påverkar livets olika aspekter för personer med epilepsi, där anfallsoförutsägbarhet och de konsekvenser som den får, det ansvar som det innebär att själv hantera sin sjukdom, hur personen blir bemött i samhället och vilka möjligheter personen har i arbetslivet är centralt för den generella upplevelsen av hur det är att leva med epilepsi. Personer med epilepsi i låginkomstländer är särskilt utsatta för stigmatisering och utanförskap vilket får en multifaktoriell påverkan på deras välmående och förutsättningar i livet. Slutsats  Personer med epilepsi möter utmaningar vilket drabbar såväl den fysiska som mentala hälsan. Därtill förstärker okunskap och stigma i samhället svårigheterna för personer med epilepsi att ta sig fram i det dagliga livet. Det verkar också finnas skillnader i förutsättningar till hälsa för personer med epilepsi i låg- och höginkomstländer. Resultatet ger en ökad förståelse för hur det är att leva med epilepsi och hur personer med epilepsi behöver bli bemötta och stöttas från vården. / Background Over 50 million people worldwide live with epilepsy, making it one of the world's most common neurological diseases. In Sweden, approximately 81,000 people live with the disease, including an equal number of men and women. Each year approximately 4,500 adults and 1,500 children are diagnosed. Having epilepsy often involves physical, but also psychological and social consequences. There is prejudice and social stigma against people with epilepsy which can affect their well-being. Health and the interplay between female sex hormones and epilepsy means that women may experience particularly unique challenges. Aim The aim of this study was to examine the experience of adolescents and adults of living with epilepsy in everyday life. Method This study is a non-systematic literature review that was based on 13 original, qualitative scientific articles. The databases Pubmed and CINAHL were used for data collection and the data were processed with integrative analysis by both authors. Results The width of the results show how the disease affects the different aspects of life for people with epilepsy, where the unpredictability of seizures and the consequences it has, the responsibility it entails to manage one's own disease, how the person is treated in society and what opportunities the person has in working life are central to the general experience of what it is like to live with epilepsy. People with epilepsy in low-income countries are particularly exposed to stigmatization and social exclusion, which has a multifactorial impact on their well-being and conditions in life. Conclusions People with epilepsy face challenges which affect both physical and mental health. In addition, ignorance and stigma in society increase the difficulties for people with epilepsy to get by in daily life. There also seem to be differences in the health conditions for people with epilepsy in low- and high-income countries. The result provides an increased understanding of what it is like to live with epilepsy and how people with epilepsy need to be treated and supported by healthcare.

Individuals’ self-management styles are crucial for how they manage to live with illness. Commonly investigated factors include social support, self-efficacy, health beliefs, and demographics. There is a gap in the literature with regard to in-depth studies of how those factors actually influence an individual’s self-management.   The aim of this thesis was to investigate the underlying mechanisms of self-management from the perspective of individuals living with chronic illness.   Interviews were conducted with 47 individuals with various chronic illnesses, some of them repeatedly over two and a half years (a total of 107 interviews). The material was analysed with; constructive grounded theory, content analysis, phenomenography, and interpretive description.   The Self-management Support Model identified aspects that influenced participants’ self-management: economic and social situation, social support, views and perspectives on illness, attribution of responsibility, and ability to integrate self-management into an overall life situation. For example, individuals with a life-oriented or disease-oriented perspective on illness prioritized different aspects of self-management. People who attributed internal responsibility performed a more complex self-management regimen than individuals who attributed external responsibility. In conclusion, individuals who were creative and resourceful had a better chance of tailoring a self-management regimen that suited them well. People in more disadvantaged positions (e.g., financial strain, limited support, or severe intrusive illness) experienced difficulty in finding a method of self-management that fit their life situation.   These findings can inspire healthcare providers to initiate a reflective dialogue about self-management with their patients. / Exploring individuals’ conceptions as a way to understand self-management among people living with long term medical conditions