Background: Adherence to diabetes care is an issue of concern at Bishop Lavis Community Health Centre (BLCHC) as it results in so many diabetes patients ending up with complications that could have been avoided. Aim: To explore the reasons for people with diabetes in the Bishop Lavis area being non-adherent to diabetes care. Method: A qualitative study was undertaken. Three focus groups were held and seven in-depth interviews were conducted. The framework method was used to analyze the data. Findings: The main findings in this study was consistent with many of previous studies done on adherence, i.e. patient barriers, disease and drug regime barriers and doctor-patient relationship barriers.11 However, in this poverty-stricken area these participants also face other constraints that influence their compliance behaviour. These include 1.over-burdened public healthcare facilities, 2.insufficient education, 3.poor support structures, 4.infrastructure which is not wheelchair-friendly, 5.unsafe communities, 6.low income and unemployment. Conclusion: Non-adherence is a topic that has been widely researched over the last couple of years and it appears that the reasons are mostly consistent. However, in poverty-stricken areas it seems as if over-burdened public health services and social problems are the main reasons that need to be addressed. It is thus with great anticipation that we await the NHI plan of the government that will be rolled out as from 2012 to see whether it will better the health care services to the poor.

Bakgrund: E-hälsa kan förväntas bli en större del av hälso- och sjukvården i takt med ökad digitaliseringen. Inom diabetesvården är patienten i fokus och patientdelaktighet lyfts som en av de mest centrala delarna för att kunna bedriva god och personcentrerad vård.  Syfte: Att undersöka patientens upplevelse av delaktighet vid e-hälsa inom diabetesvården.  Metod: Systematisk litteraturöversikt bestående av nio kvalitativa artiklar. Sökningarna genomfördes i databaserna CINAHL och PubMed. Analys av data är genomförd utifrån metod beskriven av Evans.  Resultat: Tre kategorier som påverkade patientens upplevelse av delaktighet återfanns; tillgänglighet, interaktion samt empowerment. Två underkategorier presenteras utifrån interaktion; interaktion mellan patienter samt interaktion mellan patient och vårdgivare.  Slutsats: Upplevelsen av delaktighet är beroende på interaktion, empowerment och tillgänglighet som tillsammans bidrar till att patientens position stärks vilket sammantaget leder till ökad delaktighet för den egna diabetesvården. / Background: E-health can be expected to become a larger part of health care as digitalization increases. In diabetes care, the patient is in focus and patient participation is highlighted as one of the most central parts of being able to conduct good and person-centered care. Aim: Examine the patient’s experience of participation within diabetes care through e-health. Method: Systematic literature review consisting of nine qualitative articles. The searches were performed in CINAHL and PubMed. Analysis of data are based on a method described by Evans.  Results: Three categories that affected the patient's experience of participation were found; availability, interaction, and empowerment. Two subcategories are presented based on interaction: interaction between patients and interaction between patient and caregiver. Conclusion: The experience of participation dependes upon interaction, empowerment, and availability that together contribute to strengthening the patient’s position. Altogether this leads to increased patient participation.

No description available.

Cukrinis diabetas (CD) yra valdoma liga, kuriai būtina ne tik tinkama ir atitinkanti gydymo standartus medikų teikiama diabeto priežiūra, bet ir sergančiųjų šia liga savipriežiūra. Darbo tikslas. Įvertinti ir palyginti Kauno miesto ir rajono pirminės sveikatos priežiūros centrų pacientų, sergančių CD, požiūrį į diabeto priežiūrą. Uždaviniai: 1) įvertinti ir palyginti Kauno miesto ir rajono pirminės sveikatos priežiūros centrų (PSPC) pacientų, sergančių CD, demografines socialines, gyvensenos ir CD charakteristikas; 2) įvertinti ir palyginti Kauno miesto ir rajono PSPC sergančių CD, požiūrį į savipriežiūrą bei CD priežiūros prieinamumą; 3) įvertinti Kauno miesto ir rajono PSPC pacientų, sergančių CD, pasitenkinimą cukrinio diabeto priežiūra. Tyrimo metodika. Tirti suaugę Kauno miesto privataus PSPC (n=104) ir Kauno rajono privataus PSPC pacientai (n=151), sergantys CD. Anoniminė anketinė apklausa vyko nuo 2009-10-05 iki 2010-02-10, naudojant tyrėjų sudarytą klausimyną. Duomenys analizuojami standartiniais statistiniais metodais (SPSS 13,0), skaičiuojant vidurkius, vertinant požymių priklausomybę pagal Pirsono (χ2) kriterijų, veiksnių pasireiškimo palyginimui skaičiuota šansų santykiai, veiksnių įtakai nustatyti atlikta logistinė regresija. Rezultatai. Miesto sergančiųjų CD tarpe, lyginant su rajono, buvo keturis kartus daugiau neturinčių jokių diabeto komplikacijų, bet du kartus dažniau besigydančių dėl CD problemų ligoninėje, taip pat daugiau įgijusių aukštesnį išsilavinimą... [toliau žr. visą tekstą] / Diabetes mellitus (DM) is a manageable disease, but it requires suitable and adequate care according treatment standards as well as self-management of the disease. The aim of the study: To assess and compare the attitudes towards diabetes care of patients with DM of Primary Health Care Centres in Kaunas city and Kaunas rural area. The objectives of the study: 1) to assess and compare demographic, social, lifestyle and disease characteristics of patients with DM of Primary Health Care Centres in Kaunas city and rural area; 2) to assess and compare the attitudes towards self-management of DM and medical care accessibility of Primary Health Care Centres in Kaunas city and rural area; 3) to assess and compare satisfaction with diabetes care of patients of Primary Health Care Centres in Kaunas city and rural area. Methods: Adult patients with DM from Kaunas city Primary Health Care centre (n =104) and from Kaunas rural area Primary Health Care centre (n=151), were involved in the survey. Anonymous questionnaire survey was carried out since 2009-10-05 until 2010-02-10 using the questionnaire developed by researchers. Statistical analysis package (SPSS 13,0) was used to analyse the data. Dependence of symptoms was researched by the use of Pirson test (χ²). Odds ratio was computed for comparison of factor manifestation. Logistic regression was performed in order to determine the influence of factors. The results: Among the patients with DM in the city, comparing to the rural area... [to full text]

Diabetes är en kronisk sjukdom och en av de vanligaste icke smittsamma sjukdomarna i världen. I samband med att sjukdomen blir vanligare, blir också barnmorskans möten med kvinnor som lider av sjukdomen fler och god kompetens inom området är nödvändig. Att leva med diabetes innebär en stor omställning framför allt vid sjukdomsdebuten och vid förändringar som präglas av ändrade levnadsvanor och ökat ansvarstagande. För att kunna minska graviditets komplikationer, bör den gravida kvinnan sträva efter att hålla sina blodsocker inom normal nivå (Diabetesportalen). Gravida kvinnor med typ 1- diabetes från Uppsala län skrivs tidigt över till specialmöd-ravårdsmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Dessa kvinnor genomgår samtliga av sina graviditetskontroller på specialmödravårdsmottagninen. Mottagningen erbjuder samlad expertis i form av barnmorskor, diabetessköterskor, specialistläkare inom diabetes samt obstetriker som tillsammans utformar en behandlingsplan där hänsyn tas till kvinnans sjukdom och graviditetens utveckling. Syftet med studien var att kartlägga vården i samband med graviditet och barnafödande för kvinnor med diabetes. Metod: En journalgranskning utfördes av vården vid Specialistmödravårds mottagning i Uppsala under år 2014 efter ett utarbetat protokoll. Resultat: De 27 kvinnorna med diabetes typ 1 och typ 2 hade en ökad risk för komplikationer under graviditet och barnafödande. De komplikationerna som beskrevs i journalerna var spontan abort, missbildningar, intrauterin fosterdöd och skulderdystoci. Av de 20 kvinnorna som fullbordade sin graviditet, födde fem kvinnor vaginalt och övriga 15 kvinnor födde med sectio och akut sectio. I de granskade journalerna observerades en fördröjd amningsstart och en kortare amningsduration.  Av de 20 kvinnorna som födde barn hade två kvinnor inte initierat amningen alls, sju ammade delvis och resten initierade amningen först efter två dagar.  Vid efterkontrollen hade 55 % av kvinnorna etablerat exklusiv amning, medan 20 % ammade fortfarande delvis och 25 % av kvinnorna hade slutat amma. Slutsats: Journalgranskningen pekar på att det finns förbättringsområden inom vården av gravida och födande kvinnor med diabetes. Förslag på rutiner som kan utvecklas är amningsförberedelse, hud mot hud vård och ökat stöd vid amningsstarten för de kvinnor som önskar amma. Barnmorskan har en viktig roll att minska oro, ha förståelse för kvinnans situation för att kunna ge en individuellt anpassad vård.

Individual growth curve (IGC) modeling evaluated longitudinal trajectories of glycemic control and diabetes care of youth with Type 1 Diabetes (T1D) over three years. IGC modeling allowed comparison of confounded sociodemographic predictors of disease outcomes that included ethnicity, SES, parent marital status, family structure, as well as disease duration, to determine the relative impact of these factors in the evolution of HbA1c and diabetes care throughout adolescence. At baseline, participants recruited from two pediatric endocrinology clinics included 198 youth, ages 9-15 (M age = 12.65, 77% Caucasian, 74% lived with married biological parents, M SES = 45.70) with average HbA1c of 8.43% and reported diabetes care behaviors consistent with ADA recommendations. Glycemic control did not deteriorate significantly, but IGC modeling detected a trend of a steady decline in HbA1c of .01% each year. Youth with married biological parents had HbA1c levels approximately 1.23% lower than youth with alternative parent marital status throughout adolescence, t = 4.03, p < .001, although an age by marital status interaction, t = -2.34, p < .05, indicated the impact of parent marital status on HbA1c decreased at age 17. Analyses revealed significant annual declines in blood glucose monitoring frequency, t = -7.61, p < .001, eating frequency, t = -9.04, p < .001, and exercise frequency, t = -7.87, p < .001. Alternatively, the consumption of carbohydrates and fats remained relatively stable throughout adolescence. Consideration of sociodemographic predictors and disease duration further clarified trajectories of disease care behaviors. Throughout adolescence, African American youth reported lower blood glucose monitoring frequency than Caucasian youth. Youth with lower SES exercised less frequently and demonstrated poorer dietary consumption than youth with higher SES. Youth from families with alternative parent marital status ate and exercised less frequently compared to youth from married biological families. However, youth from single-parent homes exercised more frequently than those from two-parent homes. Longer disease duration related to declines in blood glucose monitoring frequency, yet better dietary consumption. Results may inform development of interventions for youth at risk of poor glycemic control and diabetes management across ethnicity, SES, and parent marital status groups.

Background: Type 2-diabetes is a growing public health problem that cause suffering for people living with the disease and it is expensive for the Swedish healthcare system. The diabetes specialist nurse is often the person who stands for the continuity in the diabetes care and therefore has a big inpact on the outcome. The aim of this study was to describe the diabetes nurse’s experience of nursing care for adults with type 2-diabetes in primary care. The used method is qualitative. Eight diabetes nurses were interviewed with semi structured interviews and the content was analysed with qualitative content analysis. The result showed obstacles, dilemmas and possibilities experienced in diabetes care. Conclusion: There is a winning in knowing about obstacles, dilemmas and possibilities that can be experienced by diabetes specialist nurses in order to maintain a good diabetes care. The experienced obstacles and dilemmas needs to be continuously studied in order to keep evolving the diabetes care.

Background: Type 2 diabetes is a serious disease that is increasing globally. The focus of diabetes care has been to prevent diabetes related complications and thereby reduce mortality. An older population, the disease progression and decreased ability to perform self-management activities increases the risk for complications. Group education and patient-centred care are recommended to improve self-management through increased patient empowerment. Despite these recommendations, professionals have been reluctant to adopt these methods referring to lack of knowledge, time and tools to deliver patient-centred care in diabetes. Focusing on the patient’s illness integration process has in the literature been suggested to improve self-management and metabolic balance. Aim: The overall aim of the thesis was to describe the experiences of illness integration, self-management and support in type 2 diabetes and to evaluate the metabolic effects of a nurse-led patient-centred model for self-management support. Methods: The study setting was primary health care in Västerbotten County, Sweden. In total, 21 diabetes nurses (Study I) and 257 patients (Studies II-IV) participated in the four studies (Study II, n=44; Study III, n= 18; Study IV, n= 195). Data consisted of focus group interviews (Study I), individual semi-structured interviews (Studies II-III) and laboratory measurements (Study IV). Methods for analyses were qualitative content analysis (Studies I-III) and statistics (Study IV). Results: Study I revealed that diabetes nurses found the ideal diabetes care complex to achieve. Conflicting paradigms, power relations and departmentalisation of work were described. Study II describes a process whereby illness integration and self-management in type 2 diabetes develop simultaneously. When a turning-point occurs, people view self-management as both necessary and feasible. In study III, turning points in self-management are illuminated. Turning-point transitions include existential and emotional aspects that increase inner motivation and power for lifestyle change. Study IV evaluates the effects of a nurse-led intervention in which haemoglobin A1c (HbA1c) was significantly decreased at 12 months’ follow-up. Group intervention and individual intervention were both effective compared to traditional diabetes care. Conclusions: There is a potential for improvement of type 2 diabetes care. Increased patient-centredness is important to support patients towards illness integration and self-management. Focusing on the patients’ illness experiences, including the existential and emotional aspects of having and managing type 2 diabetes, in counselling can lead to improved self-management and glycaemic control. Patients’ experiences of illness are central to their inner motives for change, and patient-centred self-management support and patient education preferably emanate from this perspective. / Bakgrund: Typ 2 diabetes är en allvarlig sjukdom som ökar globalt. Fokus i diabetesvården har varit att förebygga diabetesrelaterade komplikationer och därmed minska dödligheten. En åldrande befolkning, progression av sjukdomen samt en begränsad förmåga att utföra egenvårdsaktiviteter ökar risken för komplikationer. Grupputbildning och patientcentrerad vård rekommenderas för att förbättra egenvården genom ökad empowerment. Trots dessa rekommendationer har läkare och sjuksköterskor rapporterats vara tveksamma till dessa metoder och hänvisat till bristande kunskap, tidsbrist och avsaknad av verktyg. Att fokusera på patienters sjukdomsintegrationsprocess har i litteraturen föreslagits förbättra såväl egenvård som metabol balans. Syfte: Avhandlingens övergripande syfte var att beskriva erfarenheter av sjukdomsintegration, sjukdomshantering och support vid typ 2 diabetes samt att utvärdera effekter av en sjuksköterskeledd patientcentrerad modell för egenvårdssupport. Metod: Studierna genomfördes inom primärvården i Västerbottens läns landsting. Totalt deltog 21 diabetessjuksköterskor (Studie I) och 257 patienter (Studie II-IV), i de fyra studierna (Studie II, n=44; Studie III, n= 18; Studie IV, n= 195). Data bestod av fokusgruppsintervjuer (Studie I), individuella halvstrukturerade intervjuer (Studie II-III) och laboratoriemätningar (Studie IV). Analysmetoderna var kvalitativ innehållsanalys (Studie I-III) och statistik (Studie IV). Resultat: Studie I visade att en ideal diabetesvård är svår att uppnå enligt diabetessjuksköterskorna. Paradigmkrockar, maktrelationer och splittrade arbetsuppgifter beskrevs. Studie II beskriver en modell där sjukdomsintegration och sjukdomshantering utvecklas samtidigt. När en ”turning point” nåddes såg patienterna sjukdomshanteringen som både nödvändig och möjlig att genomföra. I studie III belystes ”turning points” och som omfattar både existentiella och emotionella aspekter som kan öka inre motivation och egenkraft att utföra livsstilsförändringar. Studie IV utvärderade 12-månaderseffekterna av en sjuksköterskeledd intervention och HbA1c sänktes signifikant. Gruppintervention och individuell intervention visades vara effektiva metoder i jämförelse med traditionell diabetesvård. Slutsatser: Det finns en förbättringspotential inom diabetesvården och ökad patientcentrering är viktig för att stödja patienter att integrera sjukdom och egenvård i livet. Att i diabetesvården fokusera på patienters sjukdomsupplevelser inklusive de existentiella och emotionella aspekterna av att leva med och hantera en sjukdom kan innebära förbättrad sjukdomshantering och metabol balans. Patienters sjukdomsupplevelser är centrala för deras inre motiv till förändring och patientcentrerad egenvårdssupport och patientutbildning bör utgå från detta perspektiv.

Bakgrund: Globalt ses en ökning av diabetes typ2, där livsstilsförändringar anses vara den främsta anledningen. I diabetesvården svarar i huvudsak sjuksköterskan för undervisning i diabetespatientens egenvård, vilken är viktig för behandlingen av patientens sjukdom. Metod: En allmän litteraturstudie genomfördes, där 19 vetenskapliga artiklar ligger till grund för resultatet. Syfte: Att belysa hur patienter med diabetes typ2 upplever diabetesvården. Resultat: I artiklarna beskrivs betydelsen av stöd och kunskap, möte med sjuksköterskan, upplevda besvikelser, vad patienterna efterfrågar och olika mål i diabetesvården. Patienterna efterfrågar kunnig vårdpersonal, som lyssnar på dem, tar deras kunskap på allvar och ser dem som individer. Gruppundervisning önskas av patienter, som vill kunna samtala om sina livserfarenheter och om hur det är att leva med diabetes. Besvikelser handlar om att patienter tycker personalen ofta saknar empati och inte ger tillräcklig och relevant information, som skulle kunna hjälpa dem bättre att hantera sin sjukdom. Det framkom, att sjuksköterskor och patienter kan ha olika mål, vilket kan skapa motstånd hos patienterna, när det gäller att själv medverka till bättre hälsa. Slutsats: Sjuksköterskor bör lyssna på patientens berättelse och mål kring sin sjukdom och förklara för patienten om vikten av att ändra livsstil. / Background: Globaly diabetes type2 is increasing, mainly because lifestyle changes. In diabetes care nurses mainly teach diabetes patients self care management, which is important for the treatment of their illness. Method: A general literature review with 19 scientific articles as a basis of the result. Aim: To illuminate patients with diabetes type2 experience diabetes care. Result: Articles describe the importance of support and knowledge, the meeting with the nurse, disappointments, what patients inquire for and different goals in diabetes care. The patients require a competent medical staff  prepared to listen, to take patients’ knowledge seriously and see them as individuals. Group education is wanted by patients to enable them to share life experiences and knowledge about living with diabetes. Disappointments are about patients feeling lack of empathy from the medical staff, and not receiving enough information to help them handle their diabetes better. Nurses and patients can have different goals, which may lead to the patients resisting to participate and improve their health by self care. Conclusions: Nurses needs to listen to what the patients are telling, to their goals about their illness and, by explaining, try to make them understand the importance of changing lifestyle.

Self-management programmes provide one form of education for people with diabetes. Evaluations of these programmes allow for a better understanding in regard to their impact and whether outcomes are met. Very little research has used qualitative methods to capture participants’ experiences of these programmes and their perception of psychological outcomes. This is the first qualitative evaluation of the Type 2 Diabetes Self-Management Programme in Whangarei. It has adopted an interpretative-phenomenological approach to explore participants’ experiences of the programme and participants’ perceptions in regard to their self-efficacy and quality of life after attending a course. A sample of 7 participants with diabetes provided data via interviews 4 weeks and 3 months after attending the course. The themes that emerged from the initial interview were separated into three evaluation components. In “6 weeks sounded very long but it was worth the time”, participants discussed enrolment, benefits of the course and suggestions for future participants. In “I know what I need to do and I’m confident to do it”, participants linked the gained knowledge from the course to improvements in their self-efficacy regarding self-management behaviours, education and control of own life. In “Life is good, diabetes is just another thing to handle”, participants reflected on the impact of living with diabetes and changes to their life. An overarching theme of settling into a comfortable routine emerged from the follow-up interview. Participants reflected positively on their course and research participation. The programme was perceived to be beneficial to participants, impacting positively on increasing knowledge, self-efficacy development, behaviour changes and quality of life. The participants maintained these benefits in the short-term. These results are discussed in terms of the need for further research to evaluate if benefits are maintained in the long-term, referral process to the programme, decision-making process in regard to enrolment and impact of a support person attending the programme. Practice implications for the programme are discussed in regard to incorporating a follow-up phone call to participants after they attended a course and offering follow-up sessions with the latest information on diabetes care.