Judo är en kampsort där snabba riktningsförändringar, explosiva tekniker och koordination är viktiga framgångsfaktorer. Traditionell judoträning syftar inte till att träna specifika förmågor, utan mer att skapa en helhet där kroppens muskler samarbetar optimalt för att genomföra komplexa tekniker. Explosivitet är en viktig fysiologisk egenskap för att lyckas inom judo, för att vinna över sin motståndare krävs snabba och starka tekniker. Plyometrisk och explosiv styrketräning är metoder som har vetenskapligt stöd och används för att förbättra explosivitet och vertikal hoppförmåga. Vilken av dessa två träningsmetoder som är effektivast för judokas är outforskat. Syftet med denna interventionsstudie var att under en fem veckors interventionsperiod undersöka dessa två träningsmetoder och dess effekter för judokas. Deltagarna delades in i två grupper, en grupp utförde tre plyometriska övningar två gånger i veckan och den andra gruppen utförde tre styrketräningsövningar med explosivt utförande vid två tillfällen i veckan. Studien visade på en ökning i vertikal hoppförmåga för båda grupperna där plyometrigruppen ökade 6,5cm sammanlagt och gruppen som tränade explosiv styrketräning ökade 13cm. Den grupp som tränade explosivt visade på en större förbättring i den vertikala hoppförmågan men förändringen var inte signifikant (p=0,058), skiljt från plyometrigruppen som fick ett signifikant resultat (p= 0,041). Spänst och vertikal hoppförmåga baseras på kombinationen av maximal styrka och snabbhet, explosiv styrketräning är på grund av det effektiv för båda dessa. Även om p-värdet för den explosiva gruppen inte var signifikant var det så pass nära att jag vågar utgå ifrån att den träningen skulle kunna ha en god effekt. Att båda metoderna är effektiva är det ingen tvekan om, dock var differensen mellan grupperna inte signifikant (p=0,19) så inga slutsatser kan dras kring om den ena metoden är mer effektiv än den andra. Resultatet är inte enbart intressant för judokas utan även andra sporter där spänst är viktigt, framförallt för individer som tävlar, det kan bidra till ett bra träningsupplägg under försäsong eller inför tävling. Intressanta studier för framtiden skulle vara att ha fler deltagare, använda fler variabler så som längd, ålder och istället för ett Sargeant Jump Test, utnyttja datateknik för att få mer exakta testvärden.

No description available.

Bakgrund: Statisk stretching har visat sig ha en positiv effekt på rörlighet, styrka och spänst när stretching utförts med hög mängd och intensitet. Stretching under kortare perioder innehållande mindre mängd är inte lika välstuderat. Att undersöka effekten av en mindre mängd statisk stretching skulle kunna vara användbart för fysioterapeuter. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka vad unilateral statisk stretching av vadmuskulaturen har för effekter på maximal isometrisk styrka i plantarflexion, rörlighet i dorsalflexion och spänst. Metod: Fyra deltagare inkluderades och fick stretcha ett av sina ben över en tre veckors period i 10 minuter dagligen, benet valdes slumpmässigt. Före och efter interventionen mättes unilateral isometrisk styrka och rörlighet i deltagarnas vadmuskulatur samt spänst på ett ben. Resultat: Deltagarnas isometriska styrka minskade för interventionsbenet i medianvärde (-3,0%), medan kontrollbenets styrka ökade (6,9%). Spänsten för deltagarnas interventionsben ökade (5,9%) och kontrollbenets spänst minskade (-0,7%). En ökning i rörlighet kunde ses för interventionsbenet (21,2%) medan ingen ändring sågs för kontrollbenet (0%). Konklusion: Intensiv statisk av plantarflexorerna utförd över en treveckorsperiod gav en tydlig ökning av rörlighet i dorsalflexion medan inga tydliga effekter på styrka eller spänst kunde ses på gruppnivå. Fler studier inom området behövs där mängden, intensiteten och frekvensen av statisk stretching som krävs för att utveckla dessa kvaliteter utreds med fler och en större spridning av deltagare, för att få ett mer signifikant resultat.

Bakgrund: Fotboll är väldens största sport med cirka 240 miljoner utövare i över 200 länder. För en fotbollsspelare är spänst ocksåav största vikt för att kunna hävda sig påplanen. Enligt tidigare studier finns det ett samband mellan att ha individerna med en god spänst även var snabba och hade en bra acceleration. Studier gjorda på elitspelare visar att försvarare och anfallare har bättre spänst än mittfältare. Denna studie har tidigare kartlagt syreupptagningsförmågan (Vo2 max) hos ett herrlag i division 5 lag och vill därför undersöka sambandet mellan spänst och acceleration/snabbhet hos samma studiepopulation. Det är av intresse att undersöka förhållandet mellan spänst och acceleration/snabbhet samt att undersöka skillnader mellan positioner på ett herrlag som spelar i division 5 i Sverige eftersom mycket av den tidigare forskningen visar resultat från professionella eller ungdomar. Syfte: Syftet med studien är att undersöka om det finns samband mellan spänst och snabbhet/acceleration samt om det skiljer sig mellan defensiva och offensiva positioner?Metod: Med hjälp av ett Counter Movement Jump (CMJ) test och 30 meter sprint test undersökte sambandet mellan spänst och acceleration/snabbhet på20 manliga fotbollsspelare i division 5.Resultat: Resultatet av studien visar på en signifikant korrelation mellan spänst och snabbhet, att offensiva besitter en bättre spänst/snabbhet.Diskussion: Resultaten är i linje med tidigare forskning som visar samband mellan spänst och acceleration/snabbhet. Dock visar resultatet från denna studie ingen signifikant skillnad mellan spänst och acceleration vilket kan bero på att studien använde sig av tidtagarur istället för fotoceller som är ett mer tillförlitligt instrument. Studien fann signifikanta skillnader i spänst och snabbhet mellan de defensiva och offensiva positionerna där de offensiva hade bäst resultat. För framtida forskning vore det intressant med en större kartläggning över alla divisioner för att kunna finna generaliserbara resultat och även göra tester på liknande idrotter.

Abstract Introduction In order to evaluate aerobic, power and strength abilities coaches typically has performed all the physical tests at the same testing session. Today there is a lack of instruments tested for reliability in that kind of setting. Aim The purpose of this study was to investigate intra-session reliability for countermovement jump (CMJ) and Isometric Midthigh Pull (IMTP) after a fatiguing cycle-ergometer VO2-maxtest. Method: A quantitative, descriptive, cross-sectional study design where 25 Swedish elite athletes, 11 women (age 26.9 ± 8.3 year, weight 63.3 ± 7.4 kg, length 169.8 ± 7.4 cm and BMI 21.9 ± 1.4) and 14 men (age 23.4 ± 2.9 year, weight 77.9 ± 12.4 kg, length 179.0 ± 8.3 cm and BMI 24.2 ± 2.0), from different sports were recruited through a stratified comfort selection from the initial survey study within the project: Relative Energy Deficit in Swedish Athletes (the REI-project). The study-participants performed physical testing in one test session, the test-protocol consisted of a incremental VO2-max cycle-ergometer test to fatigue followed by 3 attempts CMJ and 3 attempts IMTP. Results The relative reliability was excellent for both CMJ and IMTP (Intraclass correlation (ICC) 0,948 and 0,983 respectively), not surprisingly due to the heterogeneous population.  The absolute reliability was excellent as well (percentage of typical Error (TE%) 5,84 and 4,02, percentage of coefficient of variation (CV%) 6,81 and 7,63 respectively). Conclusion The CMJ and IMTP are intra-session reliable in measuring jump hight and isometric strength in a state of fatigue. / Abstrakt Introduktion I syfte att utvärdera såväl aerob kapacitet, spänst och styrka utför tränare ofta dessa fysiska tester vid ett och samma testtillfälle. Idag saknas det testinstrument som reliabilitetstestats i en sådan kontext.Syfte Avsikten med denna studie var att undersöka intra-session reliabiliteten i Countermovement Jump (CMJ) och Isometriskt Mid Thigh Pull (IMTP) utförda efter ett utmattande cykelergometertest för VO2-max. Metod En kvantitativ, deskriptiv, tvärsnittsstudie valdes där 25 svenska elitidrottare, 11 kvinnor (ålder 26.9 ± 8.3 år, vikt 63.3 ± 7.4 kg, längd 169.8 ± 7.4 cm and BMI 21.9 ± 1.4) och 14 män (ålder 23.4 ± 2.9 år, vikt 77.9 ± 12.4 kg, längd 179.0 ± 8.3 cm and BMI 24.2 ± 2.0), inom olika idrotter rekryterades genom ett stratifierat bekvämlighetsurval från projektet Relativ energibrist i svensk idrott (REI-projektet) initiala enkätstudie. Forskningspersonerna utförde fysiska tester vid ett tillfälle, testprotokollet bestod av ett stegrat VO2-max cykelergometertest till utmattning följt av 3 maximala försök CMJ och 3 maximala försök IMTP. Resultat Relativ reliabilitet visades utmärkt för både CMJ och IMTP (intraclass correlation (ICC) 0,948 respektive 0,983), vilket inte var förvånande med tanke på den heterogena populationen. Absolut reliabilitet visades även den vara utmärkt (typfel uttryckt i procent (TE%) 5,84 respektive 4,02 och variationskoefficient uttryckt i procent (CV%) 6,81 respektive 7,63). Slutsats CMJ och IMTP är reliabla testinstrument, intra-session, för mätning av hopphöjd och isometrisk styrka i ett utmattat tillstånd. / Projekt: Relativ energibrist i svensk idrott (REI-projektet)