Bakgrund: En ökad trend i extremsporter har bidragit till konceptet skyrace. Utförslöpning har påvisat större belastning på höft-, fot- och knäled, vilket ökar risken för skador. Tidigare studier har granskat lutningar på maximum -12° men i skyrace förekommer lutningar på -30° till -40°. En viktig del av löparens utrustning är skorna då det är kontaktytan gentemot underlaget. Syfte: Syftet med studien var att undersöka dels fotens tryckkraft gentemot underlaget och dels rörelseomfång i fot, knä, höft och ländrygg vid utförslöpning i olika lutningsvinklar med två olika löpskor. Metod: Testet utfördes på en sex meter lång ramp där deltagare sprang utför i olika lutningsvinklar från 0° till maximalt -43°. Deltagarna använde sig av två par löparskor. Fotens tryckkraft mättes med innerskosulor. Rörelseomfång i fot-, knä-, och höftled samt ländrygg mättes med IMU. Data för tryckkraft analyserades från två pilotstudier. Rörelseomfång testades enbart i pilotstudie 2. Resultat: Resultatet från trycksulorna visade minskad belastning som följer brantare löpning i 0° till -43°. Skon, Inov8, visade mer tryckkraft i samtliga lutningar jämfört med Salomonskon. Rörelseomfång i fotled minskade vid brantare lutning medan rörelseomfång i ländrygg ökade. Höftled hade störst rörelseomfång vid lutning -12° till -26°. Knäleden visade liten skillnad mellan lutningarna. Inov8 gav mer rörelseomfång i majoriteten av alla leder och lutningar. Konklusion: Resultaten tyder på minskad tryckkraft vid brantare lutning. Rörelseomfånget ökade i lumbalen medan den minskade i fotleden. Inov8 visade generellt ökad tryckkraft och rörelseomfång jämfört med Salomonskon. Skillnader mellan skor kan bero på olika sula, häldropp och passform, mer studier behövs.

Bakgrund: Flugkastning är en idrott som har vuxit fram ur fritidsfiske och är en av två discipliner inom Svenska Castingförbundet. Smärta i övre extremiteter och columna är vanligt förekommande hos flugkastare men idag finns det ingen forskning som undersökt biomekaniska riskfaktorer för skada i flugkastning. Syfte: Undersöka och jämföra rörelseomfång och vinkelhastighet som riskfaktorer för skada i övre extremitet och columna hos medelgoda respektive elitkastare samt mellan grenarna Trout Distance och Trout Accuracy.  Metod: Tre elitkastare och tre medelgoda kastare utförde tio kast var i Trout Distance och 16 kast var i Trout Accuracy. IMU-systemet MyoMotion användes vid rörelsemätningarna för 3-dimensionell rörelseanalys i helkroppsmodell. Ledrörelser och vinkelhastighet analyserades för columna och övre extremiteter. Medelvärden av respektive kastares maxvärden för varje kast i respektive gren sammanställdes deskriptivt för det sista bakkastet respektive leveranskastet. Resultat: I Trout Distance var elitkastarna och de medelgoda kastarna vid sina ytterlägen i thorakalen samt lumbalen och för kastarmen i handled och axelled. Dessutom var elitkastarna vid sina ytterlägen i armbågen för linhanden. I Trout Accuracy var de medelgoda kastarna i sina ytterlägen för handled medan elitkastarna ej uppnådde några ytterlägen. Ytterligare uppnådde elitkastarna generellt högre vinkelhastigheter i bak- och leveranskastet i kastarmen jämfört med de medelgoda kastarna i samtliga leder i Trout Distance. Vid Trout Accuracy uppnådde samtliga medelgoda kastare högre vinkelhastigheter i alla leder i kastarmen samt columna i bakkastet. Konklusion: Generellt sätt uppnåddes fler ytterlägen och högre hastigheter för elitkastarna jämfört med de medelgoda kastarna och likaså i Trout Distance jämfört med Trout Accuracy.

Bakgrund: I många idrotter såsom innebandy används vanligen statisk stretching (SS) som en del av uppvärmningen i tron om att öka prestation trots att statisk stretching har visat sig ha negativ inverkan på aktiviteter som involverar styrka, power, sprint och agility. Syfte: Syftet med föreliggande studie var att undersöka om olika stretchmetoder SS, dynamisk stretching (DS) och ingen stretching (IS) som en del av uppvärmningen påverkade agility och/eller rörelseomfång (ROM) i hamstring hos manliga innebandyspelare i superelitligan och om en eventuell effekt varade upp till 10 min in i testtillfället. Metod: Vid tre testtillfällen testades de olika stretchmetoderna (SS, DS och IS) efter avslutad uppvärmning. Alla tre stretchmetoderna utfördes vid varje testtillfälle efter randomiserad ordning på tre olika grupper. Agility och rörlighet testades med T-test (s) och passive straight leg raise test (o) vid 0 min, 5 min och 10 min efter avslutad stretching. Totalt 9 testpersoner slutförde studien. Resultat: Vid både 0 min och 5 min efter avslutad stretching noterades bäst tid på T-test (s) efter DS (10,20 ± 0,98 samt 9,92 ± 0,49). Vid 10 min noterades bäst tid efter IS (9,68 ± 0,16). Ingen statistisk signifikant skillnad fanns mellan de olika stretchmetoderna och T-test vid varken 0 min (p = 0,93), 5 min (p = 0,90) eller 10 min (p = 0,29). Vid både 0 min och 5 min efter avslutad stretching gav SS det högsta medelvärdet (o) för ROM (73,56 ± 5,79 samt 71,67 ± 7,12). Vid 10 min gav DS det högsta medelvärdet (73,44 ± 8,75). Ingen statistisk signifikant skillnad fanns heller mellan de olika stretchmetoderna och ROM vid varken 0 min (p = 0,92), 5 min (p = 0,94) eller 10 min (p = 0,71). Slutsats: Resultaten i denna studie saknar statistisk signifikans men visar på en svag trend att SS skulle kunna försämra agility samtidigt som den ökar ROM i hamstring och att prestationsförsämringarna gradvis stagnerar. Emellertid gav både DS och IS likvärdiga eller bättre resultat på T-test i förhållande till SS och med det i åtanke rekommenderas för utförande av SS att förlägga den vid separata tillfällen eller i anslutning med avslutad aktivitet. / Background: In many sports such as floor ball static stretching (SS) is commonly used as part of the warm up to increase performance even though SS has shown to have a negative impact on activities involving strength, power, sprint and agility. Purpose: The purpose of this study was to investigate if different stretching methods SS, dynamic stretching (DS) and no stretching (IS) as a part of the warm up affected agility and/or flexibility (ROM) of the hamstring in male elite floor ball players and if the possible effect lasted up to 10 minutes in the test occasion. Methods: At three different days the different stretching methods (SS, DS and IS) were tested after warm up. The three stretching methods were performed at every test occasion in a randomized order on three different test groups. Agility and flexibility were tested with T-test (s) and passive straight leg raise (o) at 0 min, 5 min and 10 min after warm up. A total of 9 subjects completed the study. Results: At both 0 min and 5 min after completed stretching the best time on T-test (s) was performed after DS (10,20 ± 0,98 and 9,92 ± 0,49). At 10 min the best time was performed after IS (9,68 ± 0,16). No significant difference between the different stretching methods and T-test was found at neither 0 min (p = 0,93), 5 min (p = 0,90) nor 10 min (p = 0,29). At both 0 min and 5 min after completed stretching the highest values on ROM (o) was measured after SS (73,56 ± 5,79 and 71,67 ± 7,12). At 10 min highest value was measured after DS (73,44 ± 8,75 ). No significant difference between the different stretching methods and ROM was found at neither 0 min 0 min (p = 0,92), 5 min (p = 0,94) nor 10 min (p = 0,71). Conclusion: The results of this study lack significance but show a weak trend that SS possibly could impair agility but increase flexibility in hamstring and that the performance impairment gradually stagnates. However both DS and IS gave equal or better results on T-test in comparison to SS and with that in mind SS should be performed at a separate occasion or adjacent to the end of the activity.

Syfte &amp; Frågeställning: Syftet är att studera hur manipulering av ROM påverkar två olika träningsprogram med samma mängd träningsvolym (sets x reps x vikt x tid). Syftet är specifikt att studera hur ROM kan påverka ansträngningsgraden, prestationen i form av kraftutveckling under återhämtningsperioden, men även en uppskattning på träningsvärk av dessa två träningsprogram och på så sätt estimera betydelsen av ROM.  Frågeställningar: I ett träningsupplägg i en benspark med fullt respektive partiellt ROM. Påverkas kraftutvecklingen i en statisk knäböj, upplevd ansträngning under bensparken samt graden av träningsvärk från baslinje, 24 och 48 timmar senare trots likvärdig träningsvolym.? Metod: Detta är en kvantitativ experimentell studie som sex personer deltog i. Effekten av två olika träningsprogram, ett för vardera ben, undersöktes genom att mäta kraftutveckling genom statisk knäböj före träningsprogrammet (vid baslinje) och 24 timmar efter träningsprogrammet. Ett ben genomförde fullt ROM medan det andra benet genomförde partiellt ROM. Under träningspasset angav deltagarna graden av muskulär ansträngning med hjälp av en subjektiv ansträngningsskala efter set 4 och set 8. Innan styrketräningen genomförde deltagarna en knäböj med ett ben under vilken graden av muskulär värk angavs vid baslinjen, samt efter 24 och 48 timmar från baslinjen. Resultat: Resultatet visar inte på någon signifikant skillnad mellan fullt och partiellt ROM vad gäller kraftutvecklingen i en statisk knäböj vid jämförelsen mellan baslinje och 24 timmar senare. En signifikant skillnad kunde ses vid ansträngningsgraden vid genomförandet i bensparken mellan fullt ROM 17,75±0,88 och partiellt ROM 14,00±1,26 efter 8 set (P &lt;0.05). Vid självupplevd smärtskattning resulterades en signifikant skillnad efter 24 och 48 timmar efter styrketestet mellan fullt ROM 30,8±21,3 och partiellt ROM 20,5±14. Slutsats: Resultatet från träningen visar att fullt ROM är mer ansträngande, orsakar mer träningsvärk samt tenderar till att sänka kraftutveckling i benmuskulaturen vid återhämtningen jämfört med träning med partiellt ROM. / <p>Ämneslärarprogrammet, Specialidrott</p>

Bakgrund: Statisk stretching har visat sig ha en positiv effekt på rörlighet, styrka och spänst när stretching utförts med hög mängd och intensitet. Stretching under kortare perioder innehållande mindre mängd är inte lika välstuderat. Att undersöka effekten av en mindre mängd statisk stretching skulle kunna vara användbart för fysioterapeuter. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka vad unilateral statisk stretching av vadmuskulaturen har för effekter på maximal isometrisk styrka i plantarflexion, rörlighet i dorsalflexion och spänst. Metod: Fyra deltagare inkluderades och fick stretcha ett av sina ben över en tre veckors period i 10 minuter dagligen, benet valdes slumpmässigt. Före och efter interventionen mättes unilateral isometrisk styrka och rörlighet i deltagarnas vadmuskulatur samt spänst på ett ben. Resultat: Deltagarnas isometriska styrka minskade för interventionsbenet i medianvärde (-3,0%), medan kontrollbenets styrka ökade (6,9%). Spänsten för deltagarnas interventionsben ökade (5,9%) och kontrollbenets spänst minskade (-0,7%). En ökning i rörlighet kunde ses för interventionsbenet (21,2%) medan ingen ändring sågs för kontrollbenet (0%). Konklusion: Intensiv statisk av plantarflexorerna utförd över en treveckorsperiod gav en tydlig ökning av rörlighet i dorsalflexion medan inga tydliga effekter på styrka eller spänst kunde ses på gruppnivå. Fler studier inom området behövs där mängden, intensiteten och frekvensen av statisk stretching som krävs för att utveckla dessa kvaliteter utreds med fler och en större spridning av deltagare, för att få ett mer signifikant resultat.

Bakgrund: Frusen skuldra är ett långvarigt sjukdomsförlopp som ger upphov tillrörelseinskränkning och smärta i axelleden. Orsaken är en inflammation i ledkapseln som ledertill förtjockning och stramhet i denna kapsel. Både kortisoninjektioner och fysioterapeutiskainterventioner är ofta rekommenderade och har i tidigare studier visat sig vara effektiva mot dettatillstånd. Ett sätt att effektivisera vården och skapa ett bättre omhändertagande av patienter meddenna diagnos, kan vara att låta fler fysioterapeuter få ansvaret att sätta kortisoninjektioner somtillägg för den nuvarande behandlingen. Syfte: Syftet med studien var att sammanställa tidigareforskning och dess utfall av kortisoninjektioner kombinerat med träningsprogram hos patientermed frusen skuldra. Metod: Artiklar söktes i fyra databaser som var följande, PubMed, AMED,CINAHL och SportDiscus. MESH-termer eller fritextsökning anpassades efter databaserna.Inklusionskriterier sattes för att anpassa sökningen efter syftet. Totalt inkluderades 20 artiklar idenna litteraturöversikt. Resultat: 18 av 20 artiklar visade att kortisoninjektion kombinerad medträningsprogram gav signifikant förbättringar gällande smärta och 19 av 20 artiklar gavsignifikant förbättringar gällande rörelseomfång. Denna förbättring skedde oavsett hurträningsupplägget såg ut, vilken typ av injektionsteknik, dosering eller lokalisation avkortisoninjektioner som användes. Flera studier tyder på att kortisoninjektioner fick snabbareresultat jämfört med kontrollgrupperna dock påvisade flera inkluderade studier att förbättringarnainte skiljde sig åt vid studiernas slut. Konklusion: Kortisoninjektioner i kombination medträningsupplägg har visat sig ge goda resultat gällande smärtminskning och rörelseomfång påkort sikt. Långsiktigt skiljer det sig inte åt mot andra interventioner. Detta kan bero på att frusenskuldra är en självläkande process.

Sammanfattning:  Introduktion: Hamstringsskada är en av de vanligast förekommande skadorna inom fotboll, med betydande konsekvenser för individen. Hamstringsskador har visat sig svåra att rehabilitera. En riskfaktor bland många andra är nedsatt rörlighet i hamstrings. Studier har också visat att det finns samband mellan skador i nedre extremitet, däribland hamstringsskador, och nedsatt funktion i gluteus maximus (GM). Det finns teorier om att belastningen på hamstrings kan minska genom ökad användning av GM och att detta i förlängningen kan leda till minskad styvhet i hamstrings. Syfte: Att undersöka om träning av GM kunde påverka relativ styvhet i hamstrings mätt vid passivt rakt benlyft (PSLR) till dess att medrörelse i bäckenet uppstod, hos manliga fotbollsspelare, jämfört med en kontrollgrupp.  Metod: En prospektiv interventionsstudie med kontrollgrupp där interventionsgruppen under åtta veckor utförde övningar för att öka aktivitet och styrka i GM. Kontrollgruppen utförde bålövningar under samma tidsperiod. Utfall mättes i PSLR med EasyAngle goniometer före och efter intervention. En ANCOVA utfördes för att jämföra utfall mellan grupperna med baslinjemätningen som kovariat.  Resultat: I interventionsgruppen (n=14) ökade medelvärdet med 10° mellan mättillfällena. I kontrollgruppen (n=18) ökade medelvärdet med 2.9°. ANCOVAn visade en statistiskt signifikant skillnad (p &lt;0.002) i den relativa styvheten i hamstrings mellan interventions- och kontrollgrupp efter avslutad intervention. Slutsats: Resultaten indikerar att träning av GM tycks kunna påverka relativ styvhet i hamstrings, även om resultatet ska tolkas med försiktighet utifrån studiens upplägg och storlek. Fler studier med interventioner som studerar effekter av träning av hamstrings synergister behövs.

Stretching som uppvärmningsrutin inför idrottsaktiviteter anses ha både skadeförebyggande och prestationshöjande effekter. Studier antyder att statisk stretching kan ha negativ inverkan på prestationen, särskilt explosiva aktiviteter som hopp och sprintlöpning. Syftet med studien var att undersöka effekten av statisk stretching (SS) respektive dynamisk (DR) rörlighets-uppvärmningsprotokoll på prestationen vid sprintlöpning över 200 meter samt inverkan av muskellängd/rörelseomfång på eventuella effekter. Elva träningsvana löpare, 20-35 år, sju män och fyra kvinnor genomförde vid två tillfällen maximal 200-meterslöpning. Löpningarna föregicks vid ena tillfället av SS och det andra av DR i en randomiserad ordning. Tiden mättes med ett portabelt fotocellsystem. Deltagarna utgjorde sina egna kontroller och skillnaden i löptid mellan SS och DR analyserades parvis (Wilcoxon signed rank test). Korrelation mellan löptid och deltagarnas ROM i nedre extremiteten, mätt med goniometer analyserades (Kendall’s Tau B). Tendens till snabbare löptider visades efter DR (1,01%, p=0,077) jämfört med SS. Skillnader, dock ej signifikanta var störst första 100 meter (2,78%) och omvänt avslutande 100 meter(-0,40%). Ett samband antyddes mellan hur snabba löparna var och effekten av SS-DR (Tau B=0,382), där resultaten för männen, som generellt var snabbare visade signifikant samband (Tau B=0,905, p=0,003). Inga samband återfanns mellan ROM/muskellängd och prestation. Signifikant samband sågs dock mellan duration vid stretching och löptid (Tau B=0,48-0,56, p=0,021-0,042). Studien fann i linje med tidigare forskning tendenser till snabbare löptider vid DR jämfört med SS. Eventuella effekter av stretching kan vara små men av betydelse för snabba löpare på distanser upp till 200 meter. Fortsatt forskning på området bör inkludera homogena grupper där slumpmässiga effekter på prestationen minimeras. Utifrån resultaten föreslås att DR inkluderas i uppvärmningen framför SS.

Introduktion: God rörlighet i armbågsleden är viktig för att kunna utföra dagliga aktiviteter eller vid idrottsutövande. Det är därför viktigt med reliabla och standardiserade mätmetoder för att kunna utvärdera ledrörligheten. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka inter- och intrabedömarreliabilitet för vinkelmätning av armbågsleden med den elektroniska goniometern EasyAngle. Metod: Standardiserade mätmetoder togs fram. Mätningar av aktiv och passiv rörlighet i armbågen utfördes av 3 stycken terapeuter med varierande erfarenhet av ledmätning. Mätningar för flexion, extension, pronation och supination utfördes i armbågsleden. Alla mätningar utfördes 2 gånger med ungefär 15 minuter emellan på 21 stycken testpersoner. Deltagare rekryterades genom bekvämlighetsurval. Exklusionskriterierna var: pågående skada i området, neurologisk sjukdom som kunde påverka rörligheten eller vara yngre än 20 år, och äldre än 69 år. Resultat: ICC-värdena för interbedömarreliabilitet varierade mellan 0.72-0.95. Enligt de referensvärden som studien använt så klassas de lägsta resultaten som goda, och de bästa resultaten som utmärkta. För intrabedömarreliabiliteten varierade ICC- värdena mellan 0.54-0.94 för terapeut 1, 0.65-0.94 för terapeut 2 och 0.47-0.94 för terapeut 3. Detta gör att dom lägsta resultaten gällande intrabedömarreliabiliteten kan anses som godtagbara och dom högsta som utmärkta. Konklusion: Inter- och intrabedömarreliabiliteten för mätverktyget EasyAngle vid mätning av armbågsled är enligt resultat i denna studie genomgående godtagbara till utmärkta. Då vår studie är den första i sitt slag för armbågsleden krävs vidare forskning med fler deltagare från olika studiepopulationer. Det krävs också fler studier som undersöker användbarheten av dom standardiserade mätmetoder för armbågen som tagits fram.

Bakgrund: I Sverige är den generella uppfattningen att det vid val av vardagssko är rekommenderat att välja en sportsko framför en canvas tennissko. Tidigare studier har jämfört hur olika skomodeller påverkar gången, men ingen har studerat skillnader mellan sportskor och canvas tennisskor. Syfte: Undersöka hur en sko med instabil läst och platt bindsula (canvas tennissko) samt en sko med en stadig läst, en sula med bra stötdämpning och avrullning (sportsko) påverkar den mediolaterala stabiliteten olika under stödfasen. Metod: Gånganalys på fem kvinnliga deltagare. Kinetisk och kinematisk data samlades in med hjälp av ett 3D-rörelseanalyssystem. Resultat: Rörelseomfånget skiljer sig mer mellan deltagare än skomodeller. Sportskor har ett försumbart lägre rörelseomfång än canvas tennisskor. Sportskor ger mer inverterad gång än Canvas tenniskor. Steglängden och stödfasen (stance time) skiljer inte mellan de två skomodellerna. Slutsats: Fotens rörelseomfång i frontalplanet skiljer sig inte mellan canvas tennisskor och sportskor under stödfasen, men sportskon har en mer inverterad rörelse. / Background: In Sweden it is a general perception that a sports shoe is a better choice than a canvas tennis shoe for everyday use. Previous studies have investigated how different shoe models affect the gait, but none have studied the differences between sport shoes and canvas tennis shoes. Aim: Investigate how a shoe with unstable last and a flat insole (canvas tennis shoe) and a shoe with steady last, a sole with good shock absorbing and roll off (sport shoe) affect the mediolateral stability differently during stance. Methods: Gait analysis on five female participants. Kinetic and kinematic data collected with3D-modionanalysis system. Results: The range of motion differs more between participants than between shoe models. The sport shoe have a negligible lower range of motion than the canvas tennis shoe. Walking in sport shoe shows a more inverted gait than gait in canvas tennis shoe. Step length and stance time are the same in both shoe models. Conclusion: The range of motion and motion pattern of the foot in the coronal plane does not differ between canvas tennis shoes and sport shoes during stance phase, but the sport shoe has a more inverted motion.