No description available.

Det råder stor bostadsbrist i många av Sveriges kommuner och fram till 2025 skulle 700 000 bostäder behöva byggas (Boverket, 2016). Förtätning är en av de främsta strategierna inom dagens stadsbyggande då det strävas efter att städer inte ska breda ut sig. Miljonprogramsområdena från 1960- och 1970-talet byggdes med funktionalistiska idéer om luftiga och öppna bostadsområden, vilket gör att områdena är intressanta för förtätning, men vilka värden och svagheter behöver belysas vid förtätning och utveckling? Detta examensarbete har skrivits för Södertälje kommun som vill förtäta stadsdelen Geneta som byggdes under miljonprogrammet. En fallstudie gjordes i Geneta och rapporten syftar till att belysa värden och svagheter i den fysiska strukturen som bör beaktas vid förtätning. För att ta reda på vad som är viktigt att belysas gjordes en litteraturstudie om de dåtida och dagens stadsbyggnadsideal. Genom referensstudier i tre andra kommuner studerades hur förtätning och utveckling sker i miljonprogramsområden på andra håll i Sverige. Med hjälp av litteraturstudien och referensstudierna arbetades en översiktlig strukturplan fram för Geneta. Även platsbesök tillsammans med intervjuer med boende och fastighetsägare utgjorde en viktig del av underlaget.  Miljonprogramsområdena byggdes efter de funktionalistiska stadsbyggnadsidealen som ville komma ifrån de trånga traditionella stadsstrukturerna. Istället skulle öppna strukturer med bostadsmiljöer som hade god tillgång till ljus, luft och natur byggas. Då bilism växte under 1950-talet fick bilen en alltmer central betydelse i stadsbyggandet, därför ansågs trafiksäkra miljöer viktiga och bilpendling mellan bostadsområden och arbetsplatser som självklar. Sedan miljonprogramsområdena byggdes har stadsbyggnadsidealen förändrats avsevärt och idag anses det finnas svagheter med den fysiska strukturen. Barriärer behöver brytas, det enformiga bostadsutbudet behöver kompletteras och den vikande centrumhandeln behöver få ett större kundunderlag. Enligt dagens stadsbyggnadsideal vill man återgå till den traditionella kvartersstaden, städer ska byggas tätare med blandade funktioner och ha en stadsmässig karaktär som skapar liv och rörelse. Vid förtätning bör värdefulla platser som grönområden och gårdsmiljöer beaktas. Förtätning ses som positivt om det kan bryta barriärer och skapa tryggare miljöer, men det är även viktigt att förändringar bidrar till mervärde för stadsdelarna i helhet.  Geneta har många av de typiska funktionalistiska karaktärsdragen. Likt många andra miljonprogramsområden så ligger stadsdelen som en enklav omgärdat av trafikerade leder. Det kan upplevas som isolerat trots att det endast är ungefär 4 km till Södertälje centrum, men med förbättrade stråk både inom stadsdelen och till närliggande stadsdelar kan kopplingar förbättras. Det är tveksamt om det stadsmässiga byggandet med butikslokaler på bottenvåningar skulle fungerar i Geneta då Geneta centrum behöver förstärkas samtidigt som det finns konkurrerande handel. Det begränsade bostadsutbudet behöver kompletteras och det finns mycket potential att utveckla utemiljöerna som är i behov av upprustning. Det finns många fina gårdsmiljöer i Geneta som är barnvänliga. Grönskan och grönområdena ses som en fin kvalité, men de kan även skapa barriärer. Genom förtätning kan bostadsområdena byggas ihop och skapa en mer sammanhållen stadsdel.

Landskapsarkitekter i Stockholm, samlades augusti 2015 på en skolgård i Årsta för att protestera mot vad de upplevde som en allt sämre möjlighet att bidra till kvalitativa miljöer. Mer specifikt protesterade de mot att kraven på vinst prioriterades över kvaliteten på de miljöer som byggdes, med effekten att bostadsgårdar, och förskolegårdar blir allt mindre och som de såg det, otillräckliga. I en doktorsavhandling från 2008 konstaterades det att arkitektens praktiska roll saknar plats för kunskapsåterföring av brukares synpunkter på färdigställda projekt. En sådan uppföljning utförs sällan och arkitektkontor saknar vetenskapliga metoder för att systematiskt utvärdera slutanvändares upplevelser och användning av dessa miljöer. En utvidgad kunskapsgrund kan användas för att stärka rollen samt fungera som underlag för arkitekterna i förhandlingar med byggherrar och entreprenörer där de kan påvisa tydliga argument för att upprätthålla goda kvaliteter. Den här rapporten undersöker hur rollen som arkitekt, planarkitekt och landskapsarkitekt kan utvecklas till att vara en mer kunskapsåterförande, detta genom att dra lärdom om hur brukare upplever och använder sig av färdiga miljöer och öka kunskapen kring detta inför framtida projekt. Arbetet syftar till att undersöka vilka vetenskapliga metoder som mest effektivt kan kartlägga hur brukare upplever och använder sig av de färdigställa miljöerna. Det har gjorts genom en fallstudie där tre stycken bostadsgårdar i Stockholmsområdet undersöktes genom metoderna platsobservation, enkät och intervju, med syftet att generera data vilken ska besvara hur de upplevs och används. Men också för att utforska hur en mer kunskapsåterförande eller återkopplande arkitekturpraktik skulle kunna se ut. Urvalet av fallen i form av tre olika bostadsgårdar belägna i Stockholmsregionen, gjordes i samråd med handledare från White Arkitekter efter förslag från kontorets landskapsarkitekter. För att bättre förstå tankar bakom utformningen av bostadsgårdarna utfördes även fyra intervjuer med totalt fem stycken landskapsarkitekter som alla var inblandade i utformningen. Platsobservationer utfördes vid sex tillfällen under fallstudiens gång för att dokumentera användningen av gården. En enkät utformades med ambitionen att samla in främst kvantitativ data från de boende i kvarteren gällande deras användning, upplevelser och åsikter om gården. Intervjuer valdes som metod för att på ett mer djupgående vis än i enkätundersökningen ta reda på hur de boende upplever och använder bostadsgården. Empirin samlad genom metoderna visar på att användarna av gårdarna är barn och familjer men på alla gårdar finns en uttryckt önskan och ett behov av att funktioner och ytor skapas för vuxna att koppla av och hitta plats för att sätta sig ned och fika, äta eller grilla ute på gårdarna. Möbleringen uppfattades som okej till bristfällig och bord och stolar var det som flest saknade i alla fallen. Boende i alla tre fallstudier svarade att gårdsmiljön upplevs som trygg men i två av fallen fanns indikationer på att belysningen särskilt kvällstid uppfattades som bristfällig. Grönskan däremot ansåg boende var okej till tillfredsställande på gårdarna. Sammanfattningsvis kunde ingen av de tre metoderna, platsobservation, enkät och intervju, direkt avfärdas som en olämplig metod för kunskapsåterföring av brukares användning och upplevelser av färdigställda miljöer. De har alla tre karaktärsdrag och kvaliteter som i grunden är oersättliga. De har också alla tre svagheter när det gäller vilken sorts data de kan samla in och hur väl den datan står sig på egen hand. Samtliga tre metoder bör användas i kombination för kunskapsåterföring om det är möjligt. I analysen kunde det konstateras att metoderna bör anpassas för att vara realistiskt genomförbara ur en konsults perspektiv, då tidsåtgången för genomförandet av metoderna är av största vikt. En standardisering av samtliga metoder är en förutsättning för det och aspekter som platsobservationer med kortare varaktighet, enkätundersökning utan skrivsvar samt genskjutsintervjuer istället för djupintervjuer är lösningar som möjliggör detta. Som avslutning presenteras ett förslag utformat med tanken att systematiskt användas efter färdigställda projekt, ett arbetssätt som kan inkluderas i projektbudgetar genom kontraktskrivningen mellan entreprenör och arkitekter. / Landscape architects in Stockholm, gathered in August 2015 on a schoolyard in Årsta to protest against what they experienced as an increasing challenge to create environments with good quality. They protested more specifically against the fact that profit is prioritized over quality in the built environment and that the effect is that residential yards and schoolyards are increasingly getting reduced in size and in their view becoming insufficient. Research has shown that the role of the architect rarely includes knowledge transfer regarding the users views on completed projects. Such follow-ups are rarely being made and the architectural firms are lacking methods to systematically evaluate the end-users experience and usage of these environments. A broadened knowledge base could be used to strengthen the role and further work as a basis for architects in negotiations with developers, where they can present clear arguments for maintaining certain good qualities. This report will investigate how the role of the architect, urban planner and landscape architect can be developed to include knowledge transfer. This can be made by learning how users experience and use completed environments and increase the awareness of this for future projects. The report aims to investigate which scientific methods that most efficiently can map how users experience and use these completed projects. This has been made through a case study where three residential yards in the Stockholm area were examined through the methods: site observation, survey and interviews. The purpose was to generate data which would answer how the yards was experienced and used, but also to research how a more reentrant practice of architects could look like with more knowledge transfer. The selection of the cases of three different residential yards where made in consultation with the supervisors from White Architects, selecting from proposals made by the landscape architects from White. Four interviews were held with five landscape architects responsible for the design of the residential yards in order to better understand the thoughts behind the design. Site observations were made on six occasions with the purpose of documenting the usage of the three cases. A survey was designed with the ambition to mainly collect quantitative data from the residents regarding their usage, experiences and views on the yards. Interviews were chosen with the purpose of reaching more in-depth and qualitative data regarding the residents sage and experiences of the yard. The collected data of all three methods showed that the yards were mainly used by kids and families. But on all yards there was a wish for more functions and space where adults can relax and find a place for drinking a cup of coffee, to eat or barbeque on the yard. The furnishing of the yard were experiences as inadequate and a common denominator was that the residents were missing tables and chairs in all the cases. In all vases the residents responded that they feel safe, but in two of the cases there was indicators showing that the lighting of the yard during night time was inadequate. The greenery ranged from okey to satisfying in the three different yards. In summary, none of the three methods, site observation, survey or interview, could be dismissed as an inappropriate method for knowledge transfer of users usage and experience of completed environments. All three methods have characteristics and qualities that are virtually irreplaceable. All three also has weaknesses regarding what kind of data they can produce and how well that data can stand on its own. The methods should for greatest effect be used in combination if possible when performing knowledge transfer. It was however stated in the analysis that the methods should be customized in order to be realistic to perform by a consultant. The time that the methods will take to perform will have a big impact on whether they can by systematically implemented by architects. A standardization of all methods is a basis for time efficiency and can further be achieved by having shorter site observations, surveys without writing as well as short unplanned interviews made in combination with the observations. In the discussion a proposal is presented with the purpose of being used systematically after complete projects, a proposed way of working that can be included in the budget for projects by contracts between the developer and the architects.

Miljonprogramsområden karaktäriseras i många fall av en enformig bebyggelse, storabostadsgårdar, trafikseparering och mycket grönska. Dessa områden är i behov avupprustning, både invändigt men även i den offentliga miljön. Idag råder ett stadsmässigtideal inom stadsplanering. Det innebär att man vill eftersträva innerstadens kvaliteter ochstruktur med tät bebyggelse, levande bottenvåningar och urbana stråk. Ett argument fördetta är att det är hållbart, och därmed även socialt hållbart. Social hållbarhet är ett begrepp som saknar en entydig definition och måste därför anpassastill varje enskild situation. Inom stadsplanering är det därför svårt att hitta en modell försocialt hållbar stadsutveckling som går att applicera på stadens alla delar. En faktor i socialhållbar stadsutveckling är en trivsam utemiljö. Syftet med studien är att undersökamiljonprogrammets utemiljöer utifrån ett socialt hållbart perspektiv, både på lokal och på enstorskalig nivå. Arbetet undersöker även huruvida en stadsmässighet är lämpligt attapplicera på storskaliga miljonprogramsområden eller inte. Genom att göra en litteraturstudie om social hållbarhet och offentliga rum definieras ensocialt hållbar utemiljö. Vidare görs en fallstudie på Husbys utemiljöer, där analysen baseraspå ovan nämnda teori för att ta reda på vilken roll fysisk utformning har inom socialhållbarhet. Vidare diskuteras potentiella konsekvenser av Stockholms stads fokus på attskapa en stadsmässighet i Husby. Analysen visar att en socialt hållbar utemiljö möjliggör för en tillgänglig miljö, trygg miljöoch en miljö som skapar förutsättningar för utförande av aktiviteter. Detta betyder attstadsplanering kan med hjälp av sina verktyg skapa förutsättningar för att en miljö skakunna bli socialt hållbar, men huruvida den är social hållbar är upp till fler samhällsorgan änenbart stadsplanerare. Socialt hållbar stadsutveckling ur ett större perspektiv ställer ävenkrav på goda samband mellan stadens olika delar för ökad integration och gemenskap.Analysen pekar även på att stadsmässighet troligtvis inte är det enda sättet att skapa ensocialt hållbar stad. Istället kan en anpassning till varje områdes unika förutsättningar varamer lämpligt, där området kan kompletteras med kvaliteter som skulle förbättraboendemiljön för områdets invånare. Arbetets slutsats kan vara användbart för attproblematisera hur miljonprogramsområden ska hanteras i framtidens stadsutveckling. / The Million House Programme areas are characterized in many cases by a uniformsettlement, large housing estates, traffic separation and lots of greenery. These areas are inneed of renovations, both internally but also in the public environment. Today, an urbanideal prevails in urban planning. This means that one wants to strive for the qualities andstructure of the inner city with dense buildings, living ground floors and urban streets. Oneargument for this is that it is sustainable, and thus also socially sustainable. Social sustainability is a concept that lacks a clear definition and therefore must be adaptedto each individual situation. In urban planning, it is therefore difficult to find a model forsocially sustainable urban development that can be applied to all parts of a city. A factor insocially sustainable urban development is a congenial outdoor environment. The purpose ofthe study is to investigate the Million Homes Programme's outdoor environments from asocially sustainable perspective, both on a local and on a large-scale level. The work alsoexamines whether an urban approach is suitable to apply to large-scale Million HomesProgramme areas or not. By conducting a literature study on social sustainability and public spaces, a sociallysustainable outdoor environment is defined. Furthermore, a case study is made of Husby'soutdoor environments, where the analysis is based on the theory mentioned above to findout what role physical design of public spaces plays in social sustainability. Additionally, adiscussion is held about potential consequences of the City of Stockholm's focus on creatingan urban environment in Husby. The analysis shows that a socially sustainable outdoor environment is accessible, safe and anenvironment that enables the execution of activities. This means that urban planning can beused as a tool to create conditions for an environment to be socially sustainable, but it alsodemands that other sectors in the society are engaged in the work in order for it to besuccessful. Socially sustainable urban development from a larger perspective also requiresinterconnections between different parts of the city for increased integration andcommunity. The analysis also points out that urbanism is not the only way to create a sociallysustainable city. Instead, an adaptation to each area's unique conditions may be moreappropriate, where the area can be supplemented with qualities the area lacks and thatwould improve the living environment for the area's residents. The work's conclusion can beuseful for problematizing how Million Homes Programme areas should be handled in futureurban development.