Detta arbete är en läromedelsstudie med inriktning mot gymnasiet och syftar till att undersöka hur Sveriges nationella minoriteter framställs i läromedel i historia. De läromedel som undersökts är utgivna under både Lpf94 och GY11 och har analyserats utifrån dikotomiska par och semiotisk bildanalys. De delar av läromedlen som har analyserats är de som behandlar Sveriges historia eftersom målet är att se hur de nationella minoriteterna framställs i förhållande till Sverige. Resultatet visar att de nationella minoriteterna sällan eller aldrig lyfts i de läromedel som undersökts och att hur mycket som står om dem skiftar beroende på vilken minoritet vi talar om. Slutsatsen är att minoriteterna i stor utsträckning osynliggörs eller på andra sätt utelämnas ur historien. En orsak till detta kan vara att läroplanen inte lyfter de nationella minoriteterna i ämnesplanen för historia, detta kan då påverka urvalet av historia som läromedelsförfattare gör när de skriver läromedel. De gånger minoriteterna nämns i läromedlen är det i förhållande till majoritetssamhällets historia och inte i egenskap av en egen historia.

År 2019 förstärktes Sveriges skollag och därmed förskolans uppdrag med att främja Sveriges nationella minoriteters språk och kulturer i förskolan (Skolverket, 2018a). Trots förstärkningen i skollagen framgår det i tidigare forskning att det förekommer kunskapsbrister i skolan, därmed även i förskolans verksamhet, kring Sveriges nationella minoriteters språk och kulturer (Rodell Olgaç, 2020). Syftet med föreliggande studie är att undersöka om en del av svaret på kunskapsbristerna kan återspeglas i de diskurser som dominerar samhällsdebatten kring nationella minoriteters språk och kulturer i Sverige. En viktig plattform för skapandet och reflektionen av dessa diskurser är media (Fairclough, 1995). Studien har därför genomförts som en dokumentanalys, där fokuset har varit på mediediskurser som berör nationella minoriteters språk och kulturer. Analysen har sedan fortsatt med att undersöka på vilket sätt de framträdande mediediskurser potentiellt kan påverka förskolans pedagogiska verksamhet. Det insamlade materialet bestod av tidningsartiklar från tre av Sveriges största dagstidningar under år 2010- år 2022. För att identifiera och analysera mediediskurser har kritisk diskursanalys använts samt Faircloughs (1992; 2015) tredimensionella analysmodell. För att utforska hur dessa mediediskurser kan påverka förskolans pedagogiska verksamhet har även Nancy Frasers teori om social rättvisa tillämpats (Fraser, 2003; 2008; 2011). Resultaten av studien tyder på att mediematerialet som behandlar nationella minoriteter genomgående uttrycker bland annat en assimilerande och diskriminerande diskurs under hela den analyserade tidsperioden. En analys med utgångspunkt i Frasers (2003) teori om social rättvisa har resulterat i att dessa diskurser kan utgöra hinder för förskolans främjande av nationella minoriteters språk och kulturer. Den framträdande diskrimineringsdiskursen och assimileringsdiskursen kan i sin tur riskera att öka den kulturella dominansen på samhällelig nivå och förstärka en enspråkig norm där svenska språket och kulturen anses vara överordnat andra språk och kulturer, inklusive nationella minoriteters språk och kulturer. Dessa konsekvenser av diskurserna kan i sin tur riskera att negativt påverka förskolans pedagogiska arbete genom att politiska beslut om förskolans läroplansinnehåll inte prioriterar nationella minoriteters språk och kulturer samt att förskolans strävan mot en likvärdig förskola, där alla barn har rätt till sitt/sina språk, riskeras att motverkas. En slutsats som kan dras utifrån resultatet är att det är av stor vikt att förskolepersonal intar ett normkritiskt perspektiv för att bli medvetna om de normer och strukturer som hindrar främjandet av de nationella minoriteternas språk och kulturer i förskolan och på så sätt kunna arbeta för en mer socialt rättvis förskoleverksamhet.