Sammanfattning Syfte och frågeställningar: Syftet med denna studie var att a) undersöka om motionärer med Achilles tendinopati (AT) i mittportionen har nedsatt dorsalflexion i första metatarso-  falangealleden (MTP 1-leden) på affekterad sida jämfört med frisk b) undersöka om det finns sidoskillnader i naviculare position samt c) undersöka vilken metod - goniometermätning (GM) eller visuell estimation (VE) - som är att föredra vid mätning av dorsalflexionen i MTP 1-leden. Frågeställningarna var följande: Hur förhåller det sig med skillnaden för dorsalflexion i MTP 1-leden då affekterad sida jämförs med frisk hos motionärer med AT? Hur förhåller det sig med sidoskillnaden för fotvalvets höjd ? Hur förhåller det sig med sidoskillnaden för den vertikala rörligheten i mellanfoten? Hur förhåller det sig med mätvärdet för dorsalflexion i MTP 1-leden då affekterad sida jämförs med frisk vid användandet av respektive mätmetod (GM och VE)? Hur förhåller det sig med den samtidiga validiteten mellan VE och GM vid mätning av dorsalflexionen i MTP 1-leden? Metod: 28 patienter med unilateral AT (medelålder 39 år, symtomtid median 12 veckor), rekryterades konsekutivt. Patienterna diagnosticerades kliniskt, nedre extremitet screenades för rörelseinskränkningar i sagittalplanet, naviculares höjd (NH) mättes i två positioner och naviculare drop (ND) beräknades. MTP 1-leden fotograferades tre gånger i standardiserad mätposition och dorsalflexionen mättes med GM på fotografierna som randomiserats. Fotografierna med det högsta mätvärdet för respektive fots dorsalflexion i MTP 1-leden användes randomiserat för VE som utfördes med protokoll för standardisering. Resultat: Motionärer med AT uppvisade signifikant lägre medelvärde (p=0,015) för dorsalflexionen i MTP 1-leden på affekterad sida jämfört med frisk. Ingen signifikant sidoskillnad på medelvärdena för fotvalvets höjd (NH) eller på medelvärdena för vertikal rörlighet i mellanfoten (ND) förelåg. GM uppvisade signifikant högre medelvärde (p=0,0009) för dorsalflexion i MTP 1-leden jämfört med VE. Oavsett mätmetod (GM och VE), visade resultatet även ett signifikant (p= 0,047) högre medelvärde för dorsalflexionen i MTP 1-leden på frisk sida jämfört med affekterad. Pearson korrelation test visade r= 0,90 på frisk respektive r=0,86 på affekterad sida då metoderna VE och GM undersöktes för samvarians. Konklusion: Motionärer med unilateral AT har nedsatt dorsalflexion i MTP 1-leden på den affekterade sidan jämfört med friska. Inga sidoskillnader verkar finnas beträffande naviculare position. GM är att föredra framför VE vid klinisk mätning av dorsalflexion i MTP 1-leden, eftersom rörligheten underestimerades vid VE. / Abstract   Aim: The aim of this study was to a) investigate if recreational athletes diagnosed with midportion Achilles tendinopathy (AT) have restricted dorsiflexion in the 1st metatarsophalangeal (MTP) joint on affected side, compared to non-affected, b) investigate whether there are side side differences in naviculare position and also c) investigate which method - goniometric measurement (GM) or visual estimation (VE) - is preferable in measurement for dorsiflexion in the 1st MTP joint. The questions were: Is there a difference for dorsiflexion in the 1st MTP joint when comparing the affected side with the unaffected? Is there a side difference for the height of the medial longitudinal arch? Is there a side difference for the size of midtarsal vertical movement? Are there differences between the values of dorsiflexion in the 1st MTP joint using the respective method (GM and VE) when comparing the affected side to the unaffected? Does the method VE exhibit concurrent validity with the method GM in measuring dorsiflexion for the 1st MTP joint? Method: 28 patients with unilateral AT (mean age 39 years, weeks of symptoms median =12) were consecutively recruted. The patients were diagnosed clinically, the lower extremity was screened for restrictions in the sagittal plane, naviculare height (NH) was measured in two positions and navicular drop (ND) was calculated. The 1st MTP joint was photographed three times in a standardized position, and the dorsiflexion was measured by GM in the photos, which were randomized. The highest value measured for dorsiflexion in the 1st MTP joint for each foot was used for VE, and a protocol was used to standardize. Results: There was a significantly restricted dorsiflexion (p=0.015) in the 1st MTP joint on the affected side for recreational athletes with AT. There was no significance between the height of the longitudinal arch (NH) or the size of midtarsal vertical movement (ND) when comparing the affected side to the unaffected. Using GM there was a significantly higher mean (p= 0.0009) for dorsiflexion in the 1st MTP joint compared to VE. The mean was also significantly higher for dorsiflexion in the 1st MTP joint, using GM as well as VE, on the unaffected side, compared to the affected. When the methods VE and GM were examined for covariance, Pearson's correlation test showed r = 0.90 to the unaffected side and r = 0.86 to the affected side. Conclusions: Recreational athletes with unilateral AT have a restriction of dorsiflexion in the 1st MTP joint on the affected side compared to the unaffected. There were no side differences found between naviculare position. GM is to be chosen over VE for clinical measurements of dorsiflexion in the 1st MTP joint, since VE underestimated the range of motion.

Bakgrund: Tendinopati är ett samlingsbegrepp och en klinisk diagnos för ett patologiskt tillstånd i en muskelsena. Tillståndet är vanligen direkt kopplad till någon form av repetitiv rörelse eller överbelastning och besvären samt rehabiliteringen är ofta långvarig, omfattande och frustrerande. Isolerad excentrisk styrketräning har länge ansetts som den primära träningsinterventionen vid tendinopati men det råder fortfarande oklarhet över hur olika isolerade träningsupplägg står sig mot varandra. Syfte: Syftet med studien var att utvärdera om excentrisk träning i jämförelse med koncentrisk eller isometrisk träning har bättre effekt avseende smärta och funktion vid behandling av tendinopatier. Metod: En systematisk litteratursökning genomfördes i databaserna Pubmed, SCOPUS, PEDro, Web of Science, Cochrane och SportDiscus samt i de inkluderade artiklarnas referenslistor. Resultat: Totalt inkluderades nio artiklar i denna litteraturöversikt.  I samtliga artiklar var minst två av interventionerna excentrisk jämfört med koncentrisk träning vid tendinopati. Ingen av de inkluderade artiklarna behandlade isometrisk träning som en jämförande separat intervention. I sex av nio studier gjorde både den excentriska och den koncentriska interventionsgruppen förbättringar utifrån utfallsmåtten smärta och funktion, men ingen statistisk signifikant skillnad mellan grupperna kunde påvisas. I en studie varierade graden av förbättring inom både den excentriska och den koncentriska gruppen utan statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna. I två av nio studier uppmätte den excentriska interventionsgruppen ett signifikant bättre resultat än den koncentriska. Konklusion: Denna litteraturöversikt indikerar att excentrisk träning inte har tillräckligt med vetenskapligt underlag för att kunna anses vara mer effektivt i jämförelse med koncentrisk träning. Det saknas jämförande forskningsunderlag mellan excentrisk och isometrisk träning.

Bakgrund: Hopparknä eller patellar tendinopati vilket är den kliniska benämningen är en överbelastningsskada på patellarssenan. Denna typ av överbelastningsskada uppstår på grund av repetitiva spänningar på senan. Utifrån tidigare studier så har man sett att engagerade fysioterapeuter som utför regelbunden uppföljning har stor betydelse för att rehabiliteringen blir utförd. Det är även viktigt med en personcentrerad behandling där det sker ett samspel mellan patient och terapeut. Andra studier visar att personer med långvarig muskeloskeletal smärta lär sig nya strategier för att hantera smärta vilket senare har resulterat i en förbättrad självbild. Syfte: Syftet med studien var att undersöka vilka upplevelser personer med patellar tendinopati har fått erfara av fysioterapeutisk behandling. Metod: En kvalitativ intervjustudie utfördes där totalt två basketspelare inkluderades. Data analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre huvudkategorier, upplevelser av fysioterapeuternas bemötande, anpassningens betydelse under en rehabiliteringsprocess och värdet av att ta hand om kroppen för att nå sina mål men vägen dit är inte alltid rak. Dessa huvudkategorier presenteras med tillhörande underkategorier. Konklusion: En bra fysioterapeut ska finnas tillgänglig, visa engagemang och utföra regelbundna uppföljningar vilket deltagarna hade både bra och mindre bra upplevelser av. Under rehabiliteringen har deltagarna fått en stor förståelse för att ta hand om kroppen redan innan problem uppstår och förtroendet för fysioterapeuter är stort men påverkas negativt då patienter inte prioriteras.

Sammanfattning: Introduktion: Gluteal tendinopati (GT) är en vanligt förekommande orsak till smärta på utsidan av höften. Smärtan provoceras vid gång, sittande, trappgång och sidliggande. GT har negativ inverkan på individens livskvalité och drabbar oftast kvinnor över 40 år. Tre tidigare studier har studerats träningseffekten vid GT men ingen har undersökt effekten av ett individuellt träningprogram.  Syfte: Syftet var att undersöka om utbildning och individanpassad träning enligt principer för träning vid gluteala tendinopatier har inverkan på smärta och höftfunktion hos personer med Gluteal tendinopati. Metod: En SSED studie med multipel baslinje design inkluderande åtta deltagare. Interventionen bestod av sex träffar med undervisning och individuell träning omfattande isometrisk träning, rörelsekontroll, styrketräning och plyometrisk träning. Primära utfallsmått var antal steg/dag, smärta på kvällen och vid aktivitet mätt med numeric rating scale (NRS). Sekundära utfallsmått var Victorian Instute of Sport Assessment–gluteal tendinopathy (VISA–G) samt förmågan att hålla bäckenet horisontellt stående på ett ben.  Resultat: Fem deltagare ökade antalet steg/dag. Sex deltagare skattade lägre smärta på kvällen och två av fem hade lägre smärta vid aktivitet. Sju deltagare skattade förbättrad höftfunktion med VISA–G. Alla kunde hålla bäckenet horisontellt stående på ett ben. Slutsats: Undervisning och individanpassad träning omfattande isometrisk träning, rörelsekontroll, styrketräning och plyometrisk träning påverkar inte höftfunktion mätt i antal steg/dag och smärta vid aktivitet men har effekt på smärta och självskattad höftfunktion hos personer med GT. Vidare studier behövs för att fastställa vilket träningskvalité som är effektivast vid GT.

Tendinopathies are painful tendon conditions of presumably multifactorial genesis. In tendinosis, as in Achilles tendinosis, there is apart from pain also morphological changes which are described as degenerative with no signs of inflammation. The exact mechanisms behind these conditions are still, to a large extent, unknown. Pain, being the foremost impairing symptom, leads us to the hypothesis that nerves are deeply involved in the symptoms and processes of Achilles tendinosis. Locally produced nerve signal substances may also be involved in the processes. Knowledge of the innervation patterns within the tendon and knowledge on a possible local nerve signal substance production are therefore of utmost importance. There is a lack of information on these aspects. The specific aims of this thesis were 1) to investigate the innervation patterns regarding general, sensory, cholinergic and sympathetic innervations, and 2) to examine for the possible occurrence of a production of nerve signal substances and a presence of receptors related to these in the tendon cells, the tenocytes. Painfree normal and tendinosis Achilles tendons were examined. Immunohistochemistry, using antibodies against the general nerve marker PGP9.5, the synthesizing enzymes for acetylcholine (choline acetyltransferase; ChAT), and catecholamines (tyrosine hydroxylase; TH), the vesicular acetylcholine transporter (VAChT), neuropeptide Y (NPY), substance P and calcitonin gene-related peptide, was applied. Immunohistochemistry was also used for the delineation of muscarinic (M2R), adrenergic (α1-AR) and NPY-ergic (Y1 and Y2) receptors. To detect mRNA for TH and ChAT, in situ hybridization was used. In normal Achilles tendons, as well as in the tendinosis tendons, there was a very scanty innervation within the tendon tissue proper, the main general, sensory and sympathetic innervations being found in the paratendinous loose connective tissue. Interestingly, the tenocytes showed immunoreactions for ChAT, VAChT, TH, M2R, α1-AR and Y1R. The reactions were clearly more observable in tendons of tendinosis patients than in those of controls. The tenocytes of tendinosis patients also displayed mRNA reactions for ChAT and TH. Nevertheless, all tenocytes in the tendinosis specimens did not show these reactions. Immunoreactions for α1-AR, M2R and Y1R were also seen for blood vessel walls. The present thesis shows that there is a very limited innervation within tendon tissue proper, whilst there is a substantial innervation in the paratendinous loose connective tissue. It also gives evidence for an occurrence of production of catecholamines and acetylcholine in tenocytes, especially for tendinosis tendons. Furthermore, that ACh, catecholamines and NPY can have effects on these, as well as on blood vessels, via the receptors observed. The observations suggest that Achilles tendon tissue, whilst containing a very scarce innervation, exhibits autocrine/paracrine cholinergic/catecholaminergic/NPY-ergic effects that are upregulated in tendinosis. These findings are of great importance as the results of such effects may mimic processes that are known to occur in tendinosis. That includes effects related to proliferation and angiogenesis, and blood vessel and collagen regulating effects. In conclusion, within the Achilles tendon there is a very scarce innervation, whilst there appears to be a marked local production of nerve signal substances in Achilles tendinosis, namely in the tenocytes, the cells also harbouring receptors for these substances. The observations give a new insight into how the tendon tissue of the Achilles tendon is influenced by signal substances and may give options for new treatments of Achilles tendinosis.

Sammanfattning Syfte och frågeställningar: Syftet med studien var att utvärdera förändringar över tid vid excentrisk träning av quadriceps i en ny dosering i kombination med träning av höft- och bålmuskulatur under 12 veckor vid patellar tendinopti med avseende på a) smärta, b) skattning av symtom, funktion och förmåga att delta i idrott, c) funktionellt hopptest samt c) vävnadsförändringar i patellarsenan. Metod: Studien var en pilotstudie utan kontrollgrupp. Tolv personer som kliniskt diagnostiserats med patellar tendinopati samt hade ultraljudsverifierad tendinos i patellarsenan deltog frivilligt i studien (2 kvinnor och 10 män; medelålder 29,2 år, besvärsduration > tre månader). För att utvärdera träningsinterventionen användes visuell analog skala (VAS) för smärta i vila och under aktivitet, frågeformuläret Victorian Institute of Sport Assessment score (VISA-P) för skattning av symtom, funktion och förmåga att delta i idrott, funktionellt hopptest, one-leg hop for distance (OLH). Undersökning av patellarsenan gjordes med ultraljud och färgdoppler. Utvärdering genomfördes före och efter tolv veckors träningsintervention. Träningsprogrammet innehöll excentrisk träning av quadriceps (bromsande knäböjning på ett ben) stående på en kil inklusive stretch av quadriceps i kombination med träning av höft- och bålmuskulaturen som utfördes tre gånger i veckan under 12 veckor. Signifikansnivå p < 0.05 användes i studien och en tendens inkluderades mellan 0.05 < p < 0.1 Resultat: Efter träningsperioden sågs en signifikant minskning av smärta i vila (VAS från 64 till 11,5) och under aktivitet (från 80 till 21 på VAS skalan) samt en ökad funktion och förmåga att delta i idrott sågs på VISA-P (från 44 till 71,5). En signifikant förbättrings sågs också på funktionellt hopptest på ett ben med en ökad hopplängd (från 103 till 132 cm) efter träningsinterventionen. Ingen signifikant skillnad kunde ses gällande vävnadsförändringar i patellarsenan. Det fanns däremot en tendens (p=.083) till förbättring av senstrukturen i patellarsenan efter träningsinterventionen. Slutsats: Efter tolv veckors intervention sågs en signifikant förbättring med avseende på smärta och funktion vid patellar tendinopati. Dessa resultat bör följas upp för att utvärdera långsiktiga förändringar av träningsinterventionen. Resultaten från denna pilotstudie kan ligga till grund för en kommande randomiserad kontrollerad interventionsstudie. / Abstract Aim: The aim of this study was to evaluate changes over time during eccentric quadriceps training with a previously unstudied exercise dosage in combination with hip and core exercises for a period of 12 weeks in patients with patellar tendinopathy. The outcome measures were: pain, self-evaluated symptoms, functions and ability to participate in sport, functional jumptest and patellar tendon tissue changes. Method: This was an uncontrolled pilot study. Twelve patients diagnosed with patellar tendinopathy using clinical testing and ultrasound imaging participated in the study voluntarily (2 female and 10 men, mean age 29.2 years, duration of symptoms > 3 months). To evaluate the intervention a visual analogue scale (VAS) was used to measure pain at rest and during activity. The Victorian Institute of Sport Assessment score (VISA-P) was used to evaluate self-assessed symptoms, function and ability to participate in sport. One-leg hop test for distance (OLH) was used as a functional test. Changes in the patellar tendon were examined using ultrasound imaging and colour doppler. Measurements took place at baseline and at 12 weeks. The exercise program contained eccentric quadriceps training (drop-squat on one leg) standing on a decline board, quadriceps stretching in combination with hip and core exercises performed 3 times per week for twelve weeks. P-value was set at < 0.05 and a tendency was included between 0.05 < p < 0.1 Results: At 12 weeks a significant reduction of pain was observed at rest (from 64 to 11.5) and during activity (from 80 to 21) as well as improved VISA-P scores (from 44 to 71.5). A significant improvement was observed on the functional hop test (from 103 to 132 cm). No significant changes in the patellar tendon were observed with ultrasound imaging. Although there was a tendency towards structural improvement of the patellar tendon (p=.083) after 12 weeks of intervention. Conclusion: After twelve weeks of intervention a significant improvement was observed with respect to pain and function. It would be of interest to examine long-term changes of this combined training program. These results may be used as a foundation for a future randomised controlled intervention study.

Olika träningsprogram används vid rehabilitering av Akillestendinopati och skiljer sig åt avseende frekvens, intensitet, typ av träning och hur patienter skall förhålla sig till smärta när de tränar. Vilken nivå av smärta som är mest effektiv vid träning är ej tidigare utforskat. Syftet med denna litteraturöversikt är därför att jämföra träningsprogram som skall utföras med smärta med program som tillåter viss smärta samt med program som skall utföras smärtfritt vid rehabilitering av Akillestendinopati i senans mellanportion. Litteraturöversikten utfördes systematiskt och följde riktlinjerna enligt PRISMA. Studier från PubMed och Web of Science inkluderades. Endast studiedeltagare med Akillestendinopati i senans mellanportion som utförde träningsterapi som behandling och utvärderades med VISA-A inkluderades. Risk för bias bedömdes enligt Rob 2 tool för RCT-studier och ROBINS-1 tool för CCT-studier. En narrativ syntes användes som analysmetod och evidensgraderingen utfördes med GRADE. Åtta studier inkluderades i litteraturöversikten och samtliga av dessa innehöll träningsprogram som skulle utföras med smärta. Två studier involverade träningsprogram som tillät viss typ av smärta och ingen studie involverade träning som skulle utföras smärtfritt. Träningsterapi oavsett typ av träningsprogram visade sig vara associerat med förbättrade VISA-A värden och det går ej att avgöra vilken av dessa träningsprogram som är mest effektiv. Den här litteraturöversikten pekar mot att träning med smärta, som gäller vid Alfredsons standardprogram från 1998, är effektivt och har bäst evidens av de träningsprogram som presenteras i litteraturöversikten. Fler högkvalitativa interventionsstudier behövs för att öka evidensen för att träna utan krav på smärta vid Akillestendinopati i mellanportionen. / Different loading programs are used when rehabilitating Achilles tendinopathy varying regarding frequency, intensity, type of training and how to approach pain. The level of pain which is most effective in training, when rehabilitating Achilles tendinopathy, has not yet been explored. Therefore, the purpose of this review is to compare loading programs when inducing pain is a criterion with loading programs allowing some pain and with loading programs inducing no pain when rehabilitating midportion Achilles tendinopathy. The review was conducted systematically and followed the guidelines presented by PRISMA. Studies from PubMed and Web of Science were included. Only participants with midportion Achilles tendinopathy that rehabilitated with a loading program and were evaluated with VISA-A were included. Risk of bias was evaluated with the Rob 2 tool for RCT-studies and with ROBINS-1 tool for CCT-studies. A narrative synthesis was conducted, and the level of evidence was set with GRADE. Eight studies were included and all of them involved training with pain. Two studies included loading programs that allowed some pain and no study included training without pain. All loading programs included are associated with improved VISA-A scores and none are more superior than the others. This review shows that training with pain, as in Alfredsons eccentric loading program from 1998, is effective and has the best level of evidence of the different loading programs presented in this review. More high-quality studies are needed to increase the evidence for training when pain is not a criterion in midportion Achilles tendinopathy.

Bakgrund: Lateral epikondyalgi är en vanlig åkomma hos den allmänna befolkningen, ofta med långvarig smärta och funktionsnedsättning som följd. I dagsläget finns ingen konsensus om vilken behandling som är bäst vid epikondyalgi, men tejpning anses minska smärtan och underlätta rehabiliteringen. De senaste åren har ny forskning publicerats på tejpning vid epikondyalgi men få systematiska litteraturstudier finns. En sammanställning av den nya litteraturen på tejpning kan leda till tydligare riktlinjer för behandling vid epikondyalgi. Syfte: Systematiskt identifiera, granska och värdera evidensen gällnade tejpnings effekt på smärta vid epikondyalgi. Metod: Systematisk litteraturstudie. Sökningen genomfördes i databasen PubMed. Artiklarna granskades med PEDro-skalan samt GRADE från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). Resultat: Åtta artiklar inkluderades i studien, med totalt 279 deltagare. Studierna fick mellan fem och åtta poäng på PEDro-skalan. Evidensgradering enligt GRADE visade på begränsat underlag för kinesiotejp (KT) avseende smärta, men otillräckligt underlag identifierades för samma metod gällande pain-free grip strength (PFGS) och pressure pain threshold (PPT). Otillräckligt underlag identifierades även för diamanttejp och biomekanisk tejpning på smärta, PFGS och PPT. Det är överlag motstridiga resultat för om de olika tejpningsteknikerna förbättrar smärtan hos patienter med epikondyalgi. Konklusion: Evidensen för tejpning vid epikondyalgi är överlag lågt. Fler välutförda studier med liknande frågeställning och metod är av vikt för att möjliggöra förtydligande av evidensen och användningsområdet för de olika tejpningsteknikerna. / Background: Lateral epicondylalgia is a common injury, with a long period of pain and disability as symptoms. At present there is no consensus on which treatments are the best for epicondylalgia, but taping is considered to reduce pain and facilitate rehabilitation. In recent years, new research has been published on taping in epicondylalgia, but few systematic reviews are available. A compilation of the new literature on taping may lead to a clarification in the guidelines for treatment of epicondylalgia. Objective: Systematically identify, review, and examine evidence regarding the effects of taping on pain in individuals with epicondylalgia. Methods: Systematic review. The search was conducted in the database PubMed. The studies were assessed according to PEDro scale and GRADE from Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). Results: Eight articles were included in the study, with a total of 279 participants. The studies received between five and eight points on the PEDro scale. According to GRADE there were limited evidence for kinesiotape (KT) being able to reduce pain and insufficient evidence for KT having any effect on pain-free grip strength (PFGS) and pressure pain threshold (PPT). Insufficient evidence was also identified for diamond tape and biomechanical tape for pain, PFGS and PPT. Conclusion: The evidence for taping in epicondylalgia were in general low. Further well-conducted studies with similar issues and methods are important to clarify the evidence and the use of the different taping techniques.

Syfte - Syftet med denna systematiska litteraturstudie var att sammanställa forskning som utvärderar effekten av excentrisk träning samt jämföra excentrisk träning med alternativ behandling på smärta och funktion vid kronisk patellar tendinopati. Frågeställningar 1. Vilken evidens finns idag för att excentrisk träning minskar smärta och förbättrar funktion hos personer med patellar tendinopati? 2. Vilken evidens finns idag för att excentrisk träning är mer effektiv gällande smärta och funktion jämfört med andra behandlingsstrategier hos personer med patellar tendinopati? Metod Sökning av litteratur gjordes i PubMed, Web of Science, Cinahl och AMED. 12 artiklar valdes ut för granskning enligt PEDro scale. Poängbedömningen omsattes till SBUs mall för bevisvärde för evidensgrad och sammanställdes i tabellform med rubrikerna syfte, urval, metod, statistik, resultat, slutsats och primära utfallsvariabler. Resultat Resultatet av denna litteraturstudie visar en indikation på att excentrisk träning minskar smärta och ökar funktion hos personer med patellar tendinopati. Jämfört med annan behandling är excentrisk träning lika effektivt som kirurgi, Heavy Slow Resistance och mer effektiv än kortisoninjektion vid långtidsuppföljning. En artikel hade högt bevisvärde och elva medelhögt. Slutsats Nuvarande forskning ger en indikation på att excentrisk träning ger en minskning av smärtan och ökad funktion hos personer med patellar tendinopati, dock kan man om möjligheten finns använda sig av andra behandlingsmetoder som visat sig ge samma effekt. För att säkerställa effekten gentemot andra behandlingsmetoder behövs fler studier med hög kvalité som jämför samma metoder. I dagsläget är det för få studier som faktiskt jämför samma saker vilket gör det svårare att med säkerhet säga att excentrisk träning är bättre än annan behandling. / Aim - The purpose of this systematic review was to compile research evaluating the effect of eccentric training and compared with alternative therapy, on pain and function in patients with chronic patellar tendinopathy. Method - Search of the literature was done in PubMed, Web of Science, Cinahl and AMED. 12 articles were selected for review using the PEDro scale. Points assessment were traded with SBU template probative value of evidence level and summarized in tabular form. Results - The results of this study showed that eccentric training reduces pain and increases function of patients with patellar tendinopathy. Compared to other treatments eccentric training is as effective as surgery, Heavy Slow Resistance and more effective than cortisone injection at long term follow-up. Also more effective than friction and ultrasound. One article had high quality and the rest medium quality. Conclusions -Current research provides an indication that eccentric exercise results in a decrease in pain and improved function in patients with patellar tendinopathy, however, the use of other therapies has proven to give the same effect and can be used if there is a possibility to. To ensure efficacy against other treatments more studies with high quality comparing the same methods are needed. In the current situation there are too few studies that actually compare the same things which make it difficult to say with certainty that eccentric training is better than any other treatment.

Syfte Syftet med denna studie var att undersöka om det finns någon skillnad i förekomsten av riskfaktorer för Patellar Tendinopati (PT) mellan volleybollspelande ungdomar med PT och utan PT. Metod Målpopulationen som valdes i studien var 59 elever på volleyboll Riksidrottsgymnasiet. Eleverna var mellan 15 och 19 år. Den elektroniska webbenkäten bestod av 43 frågor uppdelade i 3 huvudområden; icke-träningsrelaterade variabler, träningsrelaterade variabler, och psykologiska variabler användes. Oberoende T-test och Mann-Whitney U-test användes för analys av skillnaden mellan gruppen av individer drabbade av PT (PTG) och kontrollgrupp (KG). Resultat Av alla deltagare som svarat på enkäten led 40 % av PT. Resultatet från enkäten visar att det finns skillnader mellan PTG och KG för faktorerna; BMI (PTG=23,1 ± 1,5 jämfört med KG= 21,7 ± 2.1, P=0,01), vikt (PTG=78,81 ± 6,5, KG= 71,6 ± 10,7, P=0,01), brist på återhämtning och sömn (P=0,001), acceptansen av smärta som en del av elitidrott (P=0,006), samt deltagarnas inställning att träna trots smärta (P=0,006). Resultatet visar ingen skillnad mellan PT-gruppen och kontrollgruppen med avseende på träningsrelaterade variabler. Slutsats BMI, vikt, brist på sömn, acceptansen av smärta samt deltagarnas inställning att träna trots smärta är riskfaktorer som skiljer sig mellan volleybollspelande elever drabbade av PT och elever som inte är drabbade av PT.