No description available.

I Sverige försöker varje år 9000 personer att ta sitt liv utan att lyckas. En person som vaknar upp efter ett självmordsförsök kan ofta uppleva emotionell smärta och skamkänslor, i tillägg till de ursprungliga problem som resulterade i självmordsförsöket. Mötet med vården upplevs ofta som svårt för dessa patienter, men sjuksköterskans bemötande kan ha stor betydelse för patientens psykiska välmående. För sjuksköterskan kan mötet ge upphov till djupare existentiella funderingar, vilka kan skapa både positiva och negativa attityder gentemot patienten. Patienter som har försökt att begå självmord vårdas inte sällan på en intensivvårdsavdelning i den första kritiska fasen. Därför är intensivvårdssjuksköterskan ofta den första person som patienten möter vid uppvaknandet, men det finns i nuläget inte mycket forskning på hur intensivvårdssjuksköterskan upplever mötet. Därför valdes det i detta examensarbete att söka kunskap om hur intensivvårdssjuksköterskor upplever det att vårda patienter som har försökt att ta sitt liv. Undersökningen genomfördes som en kvalitativ intervjustudie med fenomenologisk ansats. Sex enskilda intervjuer genomfördes, vilka sedan analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att intensivvårdssjuksköterskor kan känna både närhet och distans i relationen till denna grupp av patienter och kan även uppleva mötet som utmanande. De kan känna en personlig otillräcklighet och de upplever ofta att patienterna inte får tillräcklig psykiatrisk hjälp på intensivvårdsavdelningen eller i resten av vårdkedjan. Vidare kan vårdandet beröra intensivvårdssjuksköterskan på ett djupare plan genom att väcka tankar kring den egna livssituationen, samt skapa en ambivalens kring livsuppehållande åtgärder och överlevnad.

Bakgrund: Femton procent av alla möten inom vården upplevs som besvärliga av vårdpersonal. Besvärliga möten inom vården har stora följdverkningar, inte bara för patienten utan även för vårdpersonalen. De “besvärliga” patienterna riskerar att få sämre vård och bemötas med mindre respekt än övriga patienter. Besvärliga patienter är inte någon väl definierad patientgrupp utan karaktäriseras av en mängd olika egenskaper och symptom. Det finns en kritik mot användandet av begreppet besvärlig patient då det riskerar att fungera stigmatiserande och diskriminerande. Syfte: Beskriva vilka strategier vårdpersonal har för att bemöta den “besvärliga patienten”. Metod: Uppsatsen är en litteraturöversikt av elva vetenskapliga artiklar. Artiklarna analyserades med avseende på likheter och skillnader i resultatet. Resultat: Fem kategorier framkom: Bygga relation, Kontakt och kommunikation, Närhet och distans, Stöd och support samt Undvikande och kontroll. Huvudfynden speglar de strategier som vårdpersonal använder i mötet med den “besvärliga” patienten. Där återfinns både strategier som främjar en god patientkontakt och strategier som i förlängningen leder till negativa konsekvenser för både patient och personal. Slutsats: Strategier vårdpersonal använder i mötet med patienter som upplevs som besvärliga handlar till stor del om att uppnå en fungerande kommunikation och en god relation. I detta ligger strategier som betonar att lyssna, ge tid samt uppträda empatiskt, respektfullt och ärligt. Det finns också strategier som kontrollerar patienten eller begränsar patientens personliga frihet. Klinisk betydelse: Kunskap om vilka strategier som finns ger vårdpersonalen viktiga verktyg i den kliniska vardagen i mötet med den så kallade besvärliga patienten. I slutändan kan detta leda till en ökad patientsäkerhet och en vård av högre kvalitet för en sårbar och utsatt patientgrupp, samt en förbättrad arbetsmiljö för vårdpersonalen. / Background: Fifteen percent of all encounters in hospitals or health care facilities are perceived by health care staff as difficult. Difficult encounters have wide range of consequences for both the patient and health care professionals. A “difficult” patient is more likely to receive inadequate treatment and be treated with less respect. What constitutes a difficult patient is not well-defned, and they may be characterized by a broad range of personal and behavioural characteristics as well as symptoms. There are critical arguments against the verbal use of the difficult patient concept, as it may have a stigmatizing and discriminating effect on such a patient. Aim: Describe the strategies used by health care professionals when dealing with the “difficult patient”. Methods: The study is a literature review, in which the results of eleven scientific journal articles are compared and contrasted. Results: The main results reflect the strategies health care staff use when dealing with the “difficult” patient. From the litterature, five strategic categories have emerged. These categories include: Build relationship, Contact and communication, Closeness and distance, Help and support and Avoidance and control. These include both strategies that promote a good relation with the patient and strategies that lead to negative consequences for both patients and health care professionals. Conclusions: Strategies used by health care professionals when caring for patients perceived as difficult focus on achieving effective communication and a good relationship. These strategies emphasize listening, giving time and acting with empathy, respect and honesty. There are also strategies that control the patient or restrict the patient’s personal freedom. Relevance to clinical practice: This thesis presents an overview of which strategies exist for dealing with so called difficult patients, knowledge of which is vital for health care professionals working in clinical practice. This can lead to improved patient safety and health care of higher quality for a vulnerable and exposed group of patients, as well as a better working environment for the health care staff.

Outcome measures have been developed in an acute hospital for specific patient groups (primarily cholecystectomy, diabetes, coronary angioplasty and knee replacements). For each condition a set of indicators was derived which ranged from clinical and laboratory measures to measures of general health status. All indicators attempt to show changes in patient health over time. It has been shown possible to collect the necessary data for such outcomes measures. The costs and methods of data collection varied between conditions. Patient completed questionnaires were found to be particularly useful and in inpatient studies have given high response rates (over 95%) for postal follow-ups and have been validated by interviews. The differing ability of the various indicators to show clinical changes has been demonstrated. In all specialties there was found to be generally high levels of association between different indicators. The information collected on patient outcomes was presented at meetings of the various clinical teams and the value of the information in promoting practical change was examined. It was concluded that different indicators have different value in such reviews and that three key characteristics are identified. The first concerns whether the measures reflect clinical or patient's perceptions of health. The second concerns the extent to which an indicator is a direct measure of health or a proxy (or process) measure. The third concerns the extent to which an observed outcome indicator can be linked to particular processes of care. The study has generated support from the clinicians and it is suggested has changed their views on how they judge their own performance. In some instances practical changes have resulted form the presence of the outcome information. The potential future roles for outcome measurement in the health service is discussed.

No description available.

Bakgrund: Rättigheterna för homosexuella personer har på senare år förbättrats, men inom vården förekommer fortfarande heteronormativa antaganden. Syfte: Belysa homosexuella personers upplevelser av mötet med vården. Metod: Allmän litteraturstudie. Nio vetenskapliga artiklar av kvalitativ karaktär analyserades. Resultat: Det framkom både positiva och negativa upplevelser i mötet med vården. Resultatet presenteras i de två huvudkategorierna ”Diskriminering och stigma” och ”Respekt”. Slutsats: För att fler ska få en positiv upplevelse i mötet med vården är det viktigt att som sjuksköterska vara öppen för olika familjekonstellationer och inte göra heteronormativa antaganden.

Patienter som vårdats på en intensivvårdsavdelning beskriver ofta att de under vistelsen upplevt smärta, vilket kan ge traumatiska minnen lång tid efter. Patienten är i regel ventilatorbehandlad och har en fluktuerande medvetandegrad eller är medvetslösa. Vid medvetslöshet har patienten inte förmåga att uttrycka sig verbalt utan andra sätt att tolka och bedöma smärta ska då användas. Syftet med denna studie var att belysa hur intensivvårdssjuksköterskan evidensbaserat bedömer smärta hos en medvetslös intensivvårdspatient. En deskriptiv kvalitativ studie genomfördes. Fokusgruppsintervju med tre intensivvårdssjuksköterskor utfördes på en intensivvårdsavdelning i Västra Sverige och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Intensivvårdssjuksköterskorna observerade och bedömde patientens ansikts-, kroppsliga- och fysiologiska uttryck. Teamet runt patienten och information av närstående ansågs viktiga vid smärtbedömning. Smärtanamnes och dokumentation var andra faktorer som gav förutsättning för bedömning. Avsaknad av bedömningsinstrument, tidspress och personalbrist utgjorde hinder för smärtbedömning. Bedömningen ansågs vara individuell beroende på erfarenhet, intuition, personlig tolkning och utvärdering efter smärtlindring. Implementering av smärtbedömningsinstrument kan leda till kontinuerlig och strukturerad bedömning.

No description available.

No description available.

No description available.