No description available.

Abstract Idag är det ca 30 % av befolkningen som upplever någon form av psykisk ohälsa, många söker vård via primärvården där de hänvisas till Hälsocentraler som erbjuder KBT behandling för psykisk ohälsa. De flesta söker för diagnoser som depression och ångesttillstånd. Eftersom det kan vara långa köer för individuell terapi erbjuds KBT behandling i grupp som ett alternativ till enskild terapi. Denna studie är en utvärdering av en KBT behandling i grupp inom Primärvården vid en Hälsocentral i norra Sverige. Sex deltagare har intervjuats efter avslutad gruppbehandling. Materialet i studien har genomgått en kvalitativ innehållsanalys. Teman som framkom i studien är psykologisk flexibilitet, perspektivtagande, smågruppsprocesser, beteendeförändringar och tilltro till den egna förmågan. Resultatet visar på att samtliga deltagare är positiva till den behandling i gruppform som de erbjudits. De hade dock önskat fler gruppträffar. Samtliga gav uttryck för att de via metoder och tekniker som mindfulness, kognitiv defusion och perspektivtagande bättre kunde hantera sin tillvaro. De upplevde förbättrad psykisk hälsa och beskrev förändrade beteenden som lett till insikter om och tilltro till den egna förmågan. Deltagarna uttryckte att de på egen hand ville använda sig av de nya färdigheterna och implementera dem i sina vardagliga liv. Ingen av deltagarna i studien upplevde sig vara i behov av någon ny eller fortsatt behandling efter KBT gruppens avslutning.

The aim of the study was to examine the knowledge and experience women, who participants in the project Steget vidare, have to health, quality of life and empowerment and how long-term sickness absence has affected these components. A further aim of this study was to examine whether and if so, how the project's rehabilitative efforts targeted to health may be related to increased opportunities to return to work. The methods for generating data were qualitative interviews based on seven long-term sick individuals who participated in the project Steget vidares health group. The result indicates that the interviewees have a clear picture of what health and quality of life are, while the concept of empowerment is not as obvious. Further, long-term sickness seemed to affect the individual’s health, quality of life and empowerment in various ways, usually in a negative sense. Before their participation in the project, several of the interviewees experienced being caught in an area of nowhere between different social agencies. However, the result indicates that since they started in the project they have received a more individual approach tailored to their specific situation. Due to the result, the social interaction between the health group participators has contributed to an improved life situation for several of them which have strengthened their potential to become competitive on the labor market. Finally, we can conclude that despite of the interviewees’ positive experiences of the project and the process which it includes it is difficult to locate and explain how and to what extent health interventions contribute to participants’ ability to return to work.

Background: Physical activity (PA) can impact chronic pain positively but it can be affected by both facilitating and hindering, e.g. motivation and self-efficacy (S-E).  Aim: Through self-rated causal networks the study explored which factors adults with chronic pain rated as facilitating for PA, their PA level and which types of physical activities they engaged in. Relationships were investigated between S-E and PA and whether the causal networks differed between participants who met the recommendations for PA or not.   Method: A comparative, correlating and descriptive pilot-study with a cross-sectional design was used and conducted via online questionnaires using Perceived Causal Networks. Results: There were two common items, Conditions and Thoughts about pain, that significantly facilitated the engagement in both intended exercise and everyday exercise. As everyday exercise the respondents mostly engaged in walks, household- and gardening chores and stair climbing. For intended exercise they mostly did walks, home exercise and swimming/water gymnastics. The majority of respondents (52%) had a self-rated PA-level that corresponded to a “higher level”. No difference emerged when comparing facilitating factors between those who met the recommendations for PA and those who didn´t. There were moderate correlations between S-E and activity minutes (r=0.443, p=0.002) as well as S-E and intended exercise (r=0.418, p=0.003). There was no statistically significant correlation between S-E and everyday PA (r=0.257, p=0.078).  Conclusion: Although there was a correlation between S-E and activity minutes and physical exercise, further research is required on the subject in order to increase knowledge about facilitating factors for PA in people with chronic pain. / Bakgrund: Träning kan ha en positiv påverkan på långvarig smärta. Att utföra fysisk aktivitet (FA)påverkas av både underlättande och försvårande faktorer där bland annat motivation och tilltro till den egna förmågan avseende fysisk aktivitet kan ha en viktig roll. Syfte: Genom självskattade orsaksnätverk utforskade studien vilka faktorer vuxna personer medlångvarig smärta skattade som underlättande för att utöva FA, deras aktivitetsnivå samt vilkatyper av fysiska aktiviteter de ägnade sig åt. Eventuella samband mellan tilltro till den egnaförmågan att vara fysiskt aktiv och FA samt om orsaksnätverken skiljde sig åt beroende påom en uppfyllde respektive inte uppfyllde rekommendationerna för FA utforskades. Metod: En jämförande, korrelerande och deskriptiv pilotstudie med tvärsnittsdesign användes ochgenomfördes via strukturerade frågeformulär online med hjälp av Perceived CausalNetworks. Resultat: Enligt genomsnittsnätverket förekom två gemensamma faktorer, Förutsättningar och Tankeom träning, som var betydligt underlättade för såväl utförandet av planerad FA somvardagsmotion. Som Vardagsmotion ägnade sig deltagarna framför allt åt; promenader,hushålls- och trädgårdssysslor samt trappgång. Som Planerad FA utfördes främst;promenader, hemträning och simning/vattengymnastik. Majoriteten av respondenterna (52%)hade en självskattad fysisk aktivitetsnivå som motsvarade en “högre nivå”. Det framkomingen statistiskt säkerställd skillnad avseende skattningen av underlättande faktorer mellan desom uppnådde respektive inte uppnådde rekommendationerna för FA. Sambandet var måttligtstarkt mellan tilltro till den egna förmågan avseende fysisk aktivitet och aktivitetsminuter(r=0.443, p=0.002) och mellan tilltro till den egna förmågan avseende fysisk aktivitet ochfysisk träning (r=0.418, p=0.003). Mellan tilltro till den egna förmågan avseende fysiskaktivitet och vardagsmotion fanns inget statistiskt samband (r=0.257, p=0.078). Slutsats: Trots att det verkar finnas ett samband mellan tilltro till den egna förmågan avseende fysiskaktivitet och aktivitetsminuter respektive fysisk träning krävs vidare forskning kring ämnetför att öka kunskapen om vad som kan underlätta utförandet av FA hos personer medlångvarig smärta.