Studiens syfte var att identifiera kompetenser hos anställda verksamma inom IT-supportbranschen samt undersöka om det finns ett samband mellan empatisk disposition och utveckling av yrkeskompetensen hos dessa. Anställda personalchefer samt IT-chefer besvarade frågor kring vilka kompetenser som krävs för att utföra ett bra jobb som IT-supporttekniker. IT-supportteknikerna fick senare besvara en enkät baserad på Interpersonal Reactivity Index för att mäta deras empatiska disposition samt uppskatta hur hög kompetens de hade. Bivariat analys gjordes med hjälp av SPSS. Resultaten visade att den empatiska dispositionen är måttligt betydande för IT-supporttekniker i deras dagliga arbete trots att deras yrke utgår från att hjälpa andra. Det finns samband mellan vissa yrkeskompetenser och perspektivtagande (kognitiv komponent av empati). Slutsatserna som dras är de respondenter som skattar sig högst inom de två ematiindexen (perspektivtagande och fantasi) är mer benägna att hjälpa andra än de som skattar sig lågt. Empati är viktigt att uppmärksamma inom de yrken då fokuset är att hjälpa människor.

Studiens syfte var att undersöka om förutsättningar för empati i form av personlig disposition och aktuell situation samverkar med empatiska processer för att ge ett emotionellt utfall.Blivande behandlare (n=90) och specialpedagoger / speciallärare (n=50) fick se filmer och besvara frågeformulär baserade på IRI och MACL. Stiganalys gjordes med hjälp av SEM i SPSS/AMOS. Resultaten visade att empatisk disposition och empatiska processer tillsammans predicerar medkänsla. Affektiva och kognitiva empatiprocesser visade sig samverka. I en vardaglig behandlings- situation tycks situationsfaktorer ge det största bidraget till utfallet.Slutsatserna som dras är att det inte enbart handlar om att en enskild person är mer eller mindre empatisk utan om vad som händer under påverkan av den aktuella kontexten. Det är också viktigt att använda pedagogiska metoder som inte enbart använder kognitiva processer utan även integrerar icke-verbala och emotionella komponenter om man vill påverka empatiska processer.Mer forskning behövs om hur grupp- och situationsfaktorer påverkar empati.

No description available.

Abstract Idag är det ca 30 % av befolkningen som upplever någon form av psykisk ohälsa, många söker vård via primärvården där de hänvisas till Hälsocentraler som erbjuder KBT behandling för psykisk ohälsa. De flesta söker för diagnoser som depression och ångesttillstånd. Eftersom det kan vara långa köer för individuell terapi erbjuds KBT behandling i grupp som ett alternativ till enskild terapi. Denna studie är en utvärdering av en KBT behandling i grupp inom Primärvården vid en Hälsocentral i norra Sverige. Sex deltagare har intervjuats efter avslutad gruppbehandling. Materialet i studien har genomgått en kvalitativ innehållsanalys. Teman som framkom i studien är psykologisk flexibilitet, perspektivtagande, smågruppsprocesser, beteendeförändringar och tilltro till den egna förmågan. Resultatet visar på att samtliga deltagare är positiva till den behandling i gruppform som de erbjudits. De hade dock önskat fler gruppträffar. Samtliga gav uttryck för att de via metoder och tekniker som mindfulness, kognitiv defusion och perspektivtagande bättre kunde hantera sin tillvaro. De upplevde förbättrad psykisk hälsa och beskrev förändrade beteenden som lett till insikter om och tilltro till den egna förmågan. Deltagarna uttryckte att de på egen hand ville använda sig av de nya färdigheterna och implementera dem i sina vardagliga liv. Ingen av deltagarna i studien upplevde sig vara i behov av någon ny eller fortsatt behandling efter KBT gruppens avslutning.

Detta är en kvalitativ och beskrivande studie kring hur elever uppfattar att arbeta med historiska källor. Studien beskriver även hur förutsättningarna för och uppfattningarna om en god historieundervisning i skolan har förändrats och hur dagens förutsättningar ser ut. Metoden med vilket denna studie gör detta är genom att intervjua en fokusgrupp med sex elever och med kvalitativa analyser av 23 elevsvar från ett skriftligt kunskapstest. Dessutom genomfördes en enkät med 40 elever i år 8 och texter och styrdokument analyserade utifrån ett sociokulturellt perspektiv.   Internationell och nationell forskning visar att en förutsättning för att eleverna ska nå historisk empati, är att de får arbeta med och ha tillgång till rikligt med historiska källor och att de får möjlighet att öva i perspektivtagande. Studien visar på att eleverna uppfattar samtal och diskussion kring källor som en viktig stödstruktur för ett historiskt lärande. Däremot upplevde de mindre nytta med att läraren föreläser om källorna. Att ha en referensram att placera källan i samt att ha en tydlig frågeställning uppfattade eleverna också som viktigt. Den undersökta elevgruppen hade svårt att visa sin förmåga till källanvändning vid kunskapstestet, men en djupare analys av testets konstruktion visade att testet hade vissa oklarheter. Eleverna uttryckte källanvändning som betydelsefullt i avsikt att utveckla kunskap om det förflutna och för att förstå olika aktörers handlingsval. Även att utveckla källkritiska färdigheter ansågs som viktigt. En metakognitiv analys kring betydelsen av att arbeta med källor kan stärka elevernas förmågor att använda källor.

Skolinspektionen har i en rapport påvisat att lärare inte i tillräcklig utsträckning undervisar i linje med skolans demokratiseringsuppdrag. Rapporten framhåller behovet av att lärare besitter den kunskap och kompetens som krävs för att bedriva sådan undervisning. Ett sätt för historielärare att verka i linje med demokratiuppdraget är genom historisk empati. Det finns dock få studier som undersöker huruvida blivande lärare använder historisk empati kopplat till demokratifostran. Denna studie syftar till att få syn på hur historisk empati tar sig uttryck i lärarstudenters resonemang om sin undervisning, och i så fall på vilket sätt lärarstudenter använder historisk empati för att bedriva demokratifostran genom sin historieundervisning. Studiens utgångspunkt är en definition av historisk empati som innefattar både kognitiva och affektiva aspekter,  där den affektiva aspekten bidrar till utvecklandet av demokratiskt tänkande. Undersökningsmetoden som användes var semistrukturerade intervjuer, både individuellt och i grupp. Informanterna var ämneslärarstudenter, inriktade mot årskurs 7-9 eller gymnasiet med förstaämnet historia. Inför intervjuerna fick informanterna ta del av källmaterial bestående av kärleksbrev från 1840-talet. Under intervjuerna skulle informanterna resonera kring hur de skulle vilja använda sig av materialet i sin undervisning.  Resultaten av studien visade att informanterna genomgående använde såväl kognitiva som affektiva aspekter av historisk empati i sina resonemang kring undervisning, utan att referera explicit till begreppet. Den affektiva aspekten framhölls i syfte att intressera och motivera eleverna samt göra innehållet i undervisningen relevant och meningsfullt. Den kognitiva aspekten ansågs bidra till utvecklandet av ämnesrelaterade kunskaper och förmågor. En av fyra informanter lyfte att den affektiva aspekten dessutom kan hjälpa elever utveckla förmågan att verka i ett pluralistiskt samhälle, alltså som ett verktyg för demokratifostran. Majoriteten av informanterna var mer fokuserade på utveckling av ämneskunskaper, och gjorde ingen koppling till skolans övergripande mål och syften eller skolans värdegrund.

Det finns mycket forskning om historisk empati. Enkelt uttryckt handlar detta begrepp om hur elever förklarar aktörers ageranden i det förflutna. För att lärare ska kunna konstruera uppgifter som utvecklar elevers historiska empati behövs dock mer kunskap om hur uppgifternas innehåll och utformning påverkar elevernas historiska empati. Den här studien syftar följaktligen till att undersöka hur gymnasieelever uttrycker historisk empati när de genomför två uppgifter i historisk empati. I studien intresserar jag mig för de kognitiva och de affektiva aspekterna av historisk empati samt hur tidsperioden påverkar elevernas historiska empati. Som undersökningsmetod användes fokusgrupper och think aloud genom att eleverna genomförde två uppgifter i historisk empati, en om sekelskiftet 1900 och en om 1700-talet. Elevernas samtal analyserades med hjälp av Endacott och Brooks konceptualisering av historisk empati. Resultatet visar att eleverna uttryckte historisk empati genom kontextualisering, affektiva kopplingar och perspektivtagande under båda uppgifterna. Det var vanligast att eleverna använde affektiva kopplingar för att förklara aktörers ageranden i det förflutna. Eleverna skiftade snabbt mellan aspekterna och det verkar som att eleverna tenderade att använda affektiva kopplingar när de inte lyckades kontextualisera. Förhållandet mellan de affektiva och de kognitiva aspekterna verkar dock vara mer komplext än så. Resultatet visar inget tydligt samband mellan historisk empati och den historiska tidsperioden, även om det verkade som att en av grupperna hade svårare att uttrycka historisk empati under den andra uppgiften som handlade om 1700-talet. Med hänsyn till den här studiens begränsningar behövs dock fler studier som undersöker förhållandet mellan de affektiva och de kognitiva aspekterna av historisk empati samt hur den historiska tidsperioden påverkar elevers historiska empati.

Abstract Perspective-taking is a part of different clinical interventions, with the purpose of promoting for example self-compassion or increasing tolerance to distress. The aim of the present experiment with healthy volunteers (N=40) was to investigate the effect of perspective-taking, specifically self-as-context, on self-compassion during a tolerance task. It was hypothesized that participants with higher levels of self-as-context would have higher levels of (1) self-compassion and (2) tolerance during a simple weight lifting task. Participants were randomly assigned to either an experimental group (n=20) or a control group (n=20). All participants completed four lifts, alternating using their dominant and non-dominant arm. During the latter two lifts, participants in the experimental condition were instructed to apply a self-as-context exercise while the participants in the control condition were instructed to apply a visualization exercise that was not related to the self. There was a positive correlation between self-as-context and self-compassion, but the results showed no significant group difference in self-compassion during the lifting task. The results showed no significant group difference in tolerance. Furthermore, there was no correlation between self-as-context and tolerance. The present study is the first to empirically show a relationship between self-as-context and self-compassion. The current results are promising and call for further controlled research on the relation between perspective taking and self-compassion and for the development and refinement of state measures of self-compassion and self-as-context. / Sammanfattning Perspektivtagande är en del av olika kliniska interventioner, med syfte att främja exempelvis självmedkänsla eller öka tolerans för obehag. Syftet med förevarande experiment som genomfördes med friska frivilliga deltagare (N=40), var att undersöka effekten av perspektivtagande, specifikt själv-som-kontext, på självmedkänsla under ett toleranstest. Det hypotiserades att deltagare med högre nivåer av själv-som-kontext skulle ha högre nivåer av (1) självmedkänsla och (2) tolerans under ett enkelt hantellyft. Deltagarna randomiserades till antingen en experimentgrupp (n=20) eller en kontrollgrupp (n=20). Alla deltagare genomförde fyra hantellyft, växelvis med sin dominanta respektive icke-dominanta arm. Under de senare två lyften instruerades deltagarna i experimentgruppen att tillämpa en själv-som-kontext-övning medan deltagarna i kontrollgruppen instruerades att tillämpa en visualiseringsövning som inte var själv-relaterad. Det fanns en positiv korrelation mellan själv-som-kontext och självmedkänsla, dock visade resultaten ingen signifikant gruppskillnad i självmedkänsla under lyften. Resultaten visade ingen signifikant gruppskillnad i tolerans. Vidare fanns det ingen korrelation mellan själv-som-kontext och tolerans. Förevarande studie är den första att empiriskt påvisa ett samband mellan själv-som-kontext och självmedkänsla. Förevarande resultat är lovande och uppmanar till ytterligare kontrollerad forskning kring sambandet mellan perspektivtagande och självmedkänsla och till utveckling och raffinering av state-mått för självmedkänsla och själv-som-kontext.

No description available.

Uppsatsens utgångspunkt är att perspektivet utgör en psykosocial länk mellan individ och omvärld. Med grund i Henry Montgomerys perspektivmodell, som bland annat framhåller hur fakta och värderingar är intimt förbundna i social perception, förs ett resonemang kring perspektivets socialpsykologiska förankring i mellanmänskliga sammanhang. Modellens element subjekt, objekt och mental position diskuteras systematiskt utifrån George Herbert Meads perspektivteoretiska ansats samt Alan Page Fiskes socialitetsteori. Syftet är främst att visa på perspektivets deskriptiva och evaluativa konstitution, dess sociala grund och kontextberoende. Tanken är att Meads resonemang fungerar som en formell teoretisk grund för subjektet och dennes kommunikativt grundade intersubjektivitet, genom perspektivtagandet via symbolbruk och den generaliserade andra, emedan Fiskes ansats tar fasta på en bestämd social differentiering genom socialitetsformer vilket i sig utgör fundamentet för värderingars sociala förankring samt människors socialitet i en mer substantiell mening. Teorierna ses som komplementära genom sina universella anspråk och diskussionen mynnar slutligen ut i begreppet socialitetsperspektiv utifrån en social differentiering av den generaliserade andra. Tyngdpunkten ligger här på subjektet som aktör och tanken är att var gång ett socialt perspektiv intas inom ramen för den generaliserade andra så görs det alltid utifrån någon av socialitetsformerna som var och en dessutom antas utgöra perspektivets gräns och variation. Inom ramen för en mellanmänsklig kontext antas därför alltid subjektet uppfatta ett objekt utifrån en bestämd mental social position, ett bestämt socialitetsperspektiv, i social handling och att individens sociala jag fyller en avgörande funktion i en sådan kontextbunden perception. Perspektivframträdandet diskuteras slutligen med grund i Montgomerys perspektivansats och Joop van der Pligts tre attributionsteoretiska slutsatser om hur interna och externa orsaksfaktorer kan korrelera med deskriptiva och evaluativa aspekter i en social kontext. Resonemanget pekar på så vis ut specifika tendenser till att ett visst perspektiv intas till förmån för ett annat beroende på interna och externa orsaker i ett mellanmänskligt sammanhang.