<p>Produktansvar är det ansvar en tillverkare, säljare eller någon annan har för skada som uppkommer genom en levererad produkts skadebringande egenskaper. Enligt gällande rätt kan en säljare bli ansvarig gentemot en kommersiell köpare i Sverige för produktskador på två grunder, dels culpa, dels garanti. Garantiansvar innebär att en säljare blir strikt ansvarig för skadan, om han på ett eller annat sätt har garanterat att den levererade varan inte skall ge upphov till några skador. Vad som kan rymmas inom en säljares garantiansvar är oklart, det finns i dagsläget inga fastställda regler för när en säljare kan bli ansvarig till följd av garanti men genom praxis kan man utläsa att den kan vara både uttrycklig och underförstådd.</p><p>Enligt min mening finns det två – eventuellt tre – slags underförstådda garantiförpliktelser. Den ena är då säljaren garanterar att varan kan användas till ett visst angivet ändamål. Exempel på sådana garantier, vilka jag kallar instruktionsfelsgarantier, kan spåras relativt tydligt i praxis. Den andra är då säljaren levererat en vara med andra egenskaper än de som köparen uttryckligen efterfrågat. Även i fall av denna art har man bedömt att säljaren skall ha ett garantiansvar. Den tredje, och svagaste garantiförpliktelsen som man kan hävda föreligger utgörs av de fall då säljaren sålt varan under en viss beteckning och att varan sedan visar sig avvika från denna.</p><p>Utvidgningen av garantiansvaret medför konsekvenser för skadevållaren då han i egenskap av försäkringstagare i sin tur inte kan få ersättning ur sin ansvarsförsäkring. Trots att utsikterna att kräva en part längre bak i distributionskedjan ofta är goda, finns det emellertid en viss risk att kostnaderna stannar hos en säljare vars agerande inte varit det "egentliga" upphovet till skadan. Garantiundantaget medför inte bara konsekvenser för säljaren, utan indirekt även för köparen. I och med garantiansvarets utvidgning riskerar garantifiktionerna närma sig culpaansvaret på ett sätt som gör att de likväl, eller rentav hellre, åberopas och tillämpas. För köparens del innebär en sådan utveckling att hans utsikt att faktiskt få betalt för sin skada, äventyras om säljaren av denna anledning inte får ersättning ur sin ansvarsförsäkring.</p> / <p>Product liability is the liability held by a producer, seller or third party for the damage his products inflict on others. According to present/existing law a seller can be liable to a commercial buyer in Sweden for product damage on two counts: culpa and guaranty. Guaranty liability means that a seller is strictly liable for any damages if the seller in any way has guaranteed the harmlessness of the product. The precise standard for imposing guaranty liability on a seller is not codified in the law, but it can be inferred through case law that a guarantee can be either explicit or implied.</p><p>There are two – possibly three – types of implied guarantees. One is when the seller guarantees that the product can be used for a certain specified purpose. Evidence of these guarantees, which I call “instructional defect guarantees,” is found throughout the case law. The second type of implied guarantee is when the seller delivers a product with different characteristics than those expressly asked for by the buyer. The third and weakest type of guaranty occurs when the seller sells the product under a label that designates certain characteristics and the product later proves not to meet the wording on the label.</p><p>The extension of guaranty liability to these kinds of implicit guarantees results in negative consequences for a seller who causes harm, because in his capacity as policy holder, he will not be compensated by third-party insurance for the damages he pays. Although he will have a good possibility to claim that the damage was caused by a party further back in the distribution chain, there is still a risk that the cost will remain on the seller, even if he is not the one who actually caused the damage. The extension results in consequences not only for the seller but, indirectly, also for the buyer. With the extension of guaranty liability the guaranty risk to nearer the culpa in a way that makes it more likely to be invoked than culpa. For the buyer this means that his chance of being compensated for the damage suffered is jeopardized if the seller in this situation does not receive compensation from his third party insurance.</p>

<p>Ersättning för inkomstförlust vid personskada betalas enligt 5 kap. 1 § Skadeståndslagen (1972:207) och 9 § Trafikskadelagen (1975:1410) och utgör normalt den största delen av ersättningsposterna för personskada ekonomiskt räknat. Beräkning av esättning för inkomstförlust är i flera fall ett komplicerat och tidskrävande spörsmål för försäkringsbolagen och andra inblandade organ. Detta särskilt när det handlar om att fastställa den framtida inkomstförlusten för till exempel barn, arbetslösa, hushållsarbetande och egna företagare med flera.</p>

<p>In the autumn of 2007, the Swedish Chancellor of Justice rejected a claim for damages by an individual against the Swedish state on the grounds that the breach was not to be regarded as sufficiently serious. The claim for damages was based on the Swedish custom authority’s confiscation of alcoholic beverages imported to Sweden by individuals, an act that the ECJ had found contrary to Community law.</p><p>This study is evaluating the compatibility of the Chancellor of Justice´s decision with Community law. An analysis of the guidelines given by the ECJ concerning state liability in general, and the sufficiently serious criterion in particular, are also presented in order to make this evaluation. This analysis illustrates that there are some conditions which are crucial when a national court is to make the assessment whether a breach is considered sufficiently serious to warrant restitution to an individual. Most importantly, the clarity of the infringed Community provision and the margin of discretion awarded to the Member State when committing the breach are factors that, according to the ECJ, are decisive when making this assessment.</p><p>The Swedish Chancellor of Justice´s decision to deny the claim for damages is, when comparing it to the guidelines given by the ECJ, definitely questionable.</p>

Rules for damages that are effective are important to create legal security and a public procurement that fulfil economic effectivity. Those rules are effectivly created for example when the demand of evidence is possible for the damaged supplier to fulfil. Yet the rules cannot be too low without leading to an uncertain procurement for the public purchaser. Thus one have to balance the interests of a public purchaser against the interests of a damaged supplier. This balance leads to a public procurement involving rules of damages where the public purchaser cannot escape duty of damages just because the demand of evidence is too hard to fulfil. / Effektiva skadeståndsregler är ett viktigt verktyg för att skapa en rättssäker och ekonomsikt effektiv upphandling. Effektiva skadeståndsregler skapas bland annat genom att de beviskrav som uppställs på den skadelidande leverantören är möjliga att uppfylla. Detta utan att beviskraven för den skull är allt för lågt ställda eftersom något sådant skulle innebära att en osäker upphandlingsprocess för den upphandlande enheten. En avvägning måste således ske mellan den upphandlande enhetens intresse och den skadelidande leverantörens intresse, då en skadeståndssituation inom upphandlingsrätten uppkommer. En avvägning måste vidare ske ifråga om den kategoriseringen av inom- och utomobligatoriskt skadestånd vilken förkommer inom juridiken. Resultatet av detta är att den juridiska kategoriseringen till viss del måste frångås för att täcka de situationer som kan aktualiseras inom upphandlingsrätten. Vidare når uppsatsens författare resultatet att ett användande av överviktsprincipen är en lämplig metod för att undvika att upphandlande enheter som inte efterlevt upphandlingsreglerna undgår skadestånd på grund av de skadelidande leverantörernas bevissvårigheter.

In the autumn of 2007, the Swedish Chancellor of Justice rejected a claim for damages by an individual against the Swedish state on the grounds that the breach was not to be regarded as sufficiently serious. The claim for damages was based on the Swedish custom authority’s confiscation of alcoholic beverages imported to Sweden by individuals, an act that the ECJ had found contrary to Community law. This study is evaluating the compatibility of the Chancellor of Justice´s decision with Community law. An analysis of the guidelines given by the ECJ concerning state liability in general, and the sufficiently serious criterion in particular, are also presented in order to make this evaluation. This analysis illustrates that there are some conditions which are crucial when a national court is to make the assessment whether a breach is considered sufficiently serious to warrant restitution to an individual. Most importantly, the clarity of the infringed Community provision and the margin of discretion awarded to the Member State when committing the breach are factors that, according to the ECJ, are decisive when making this assessment. The Swedish Chancellor of Justice´s decision to deny the claim for damages is, when comparing it to the guidelines given by the ECJ, definitely questionable.

Skadeståndslagen reglerar det utomobligatoriska skadeståndsansvaret medan inomkon-traktuella skadestånd styrs av kontrakt. I skadeståndslagen återfinns två huvudtyper av skada, ideell skada och ekonomisk skada. Ekonomisk skada omfattar i sin tur person-, sak- och förmögenhetsskada. Ren förmögenhetsskada finns definierat i 1 kap. 2 § ska-deståndslagen och är sådan skada som uppkommer utan samband med person- eller sak-skada. I uppsatsen behandlas ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska fall. Detta om-råde är stort och har avgränsats till att omfatta situationer som ligger på gränsen till kon-traktsansvar.Att lagparagrafen 2 kap. 2 § skadeståndslagen ger upphov till problem är klart. Paragra-fen har erhållit en spärrande funktion vad gäller skadeståndsansvar för de rena förmö-genhetsskador som är utomobligatoriska och som inte har föranletts av en brottslig gär-ning eller då stöd finns i speciallag. I varken lagtext eller motiv finns ledning till vem som är berättigad skadestånd vilket leder till en diskussion angående vem som är berät-tigad skadestånd och i vilka situationer. Den positiva huvudprincipen i 2 kap. 2 § ska-deståndslagen stadgar att ersättning för ren förmögenhetsskada utgår då skadan vållats genom brott. Trots att uttalandet i förarbetena håller dörren öppen för en utveckling av ansvaret i praxis har paragrafen använts restriktivt. På senare år har dock en utvidgning av ansvaret gått att skönja.De starkaste argumenten till den restriktiva tillämpningen av 2 kap. 2 § skadeståndlagen och argument mot en alltför stor utvidgning av ansvaret är den rättspositivism som finns i Sverige, ”floodgate argument” och konkurrentargumentet. I rättspositivistisk anda har HD varit restriktiva med att utveckla rättsprinciper i praxis och visat försiktighet när an-svar väl utdömts. ”Floodgate” argumentet är det klassiska argumentet för spärregler som syftar till att det utan en spärr skulle utlösas en oöverskådlig våg av skadeståndsan-språk. En spärregel begränsar den ersättningsberättigade skadekretsen. Vidare är det i vissa fall lämpligt och motiverat att rena förmögenhetsskador förekommer, exempelvis konkurrenter emellan. Argumenten mot ett utvidgat ansvar måste vägas mot när det är önskvärt.De presenterade rättsfallen är exempel på när ansvaret enligt 2 kap. 2 § skadeståndsla-gen har varit ifrågasatt. Rättsfallen rör alla utomobligatoriska situationer. De situationer som behandlats mest ingående är fall då annan än medkontrahent har lidit skada till följd av vilseledande information samt otillbörligt ingripande i avtalsförhållande. I fal-len har HD godtagit resonemangen om ansvar vid tillämpning av 2 kap. 2 § ska-deståndslagen även i fall där skadan inte föranletts av brott eller då stöd i speciallag finns. HD har dock på olika sätt begränsat ansvaret.Någon gemensam utvecklingslinje för ansvar vid ren förmögenhetsskada är svår att ur-skilja då situationerna där skadestånd har utgått är olika. Vid skador till följd av vilsele-dande information torde det stå klart att ansvarsgrunden är den befogade tilliten. I andra situationer är det svårt att se en enhetlig utveckling. Att 2 kap. 2 § skadeståndslagen har benämnts spärregel kan te sig befogat då den använts som en sådan, vilket dock aldrig har varit syftet. Lagrummet begränsar skadeståndsansvaret för rena förmögenhetsskador men är inte en ogenomtränglig spärr.

De rättsliga regler som skyddar företagsspecifik information finns i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Lagen innehåller en definition av begreppet företagshemlighet. Definitionen uppställer ett antal rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda för att en information ska utgöra en företagshemlighet och därmed skyddas av lagen. En företagshemlighet omfattas av tystnadsplikt. Ett olovligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet är i lagens mening ett angrepp på företagshemlighet som i vissa fall kan utlösa både straff- och skadeståndsansvar. I de allra flesta fall leder dock angrepp på företagshemligheter endast till skadeståndsansvar. Ansvarssubjekt kan enligt lagen vara affärspartners, arbetstagare, i vissa fall även f.d. arbetstagare samt andra som kommer i kontakt med en näringsidkares företagshemligheter. Den tystnadsplikt som åligger dessa kan vara avtalad eller underförstådd. Arbetstagares tystnadsplikt bygger ofta på den arbetsrättsliga lojalitetsplikten. I ett fåtal fall är tystnadsplikten reglerad i FHL. De gärningar som är kriminaliserade i lagen är företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet. I ett fåtal fall kan andra straffrättsliga regler bli aktuella. Straffansvar inträder oavsett om skada har uppkommit. Övrigt missbruk av företagshemligheter är skadeståndsgrundande i den mån skada har uppkommit. Lagens skadeståndsregler utgör specialbestämmelser som ska tillämpas före bestämmelser i SkL och allmänna kontraktsrättsliga regler som endast har getts en kompletterande funktion. Ett undantag från denna principiella utgångspunkt är MBLs företräde framför FHL. Skadeståndsbestämmelserna i FHL har utformats efter förebild från dels immaterialrätten, dels arbetsrätten, särskilt MBL. Skadestånd enligt FHL kan således utgå både i form av ekonomiskt och allmänt skadestånd. Införandet av allmänt skadestånd har i förarbetena motiverats med de bevissvårigheter som kan uppstå när en näringsidkare ska styrka den ekonomiska skada som denne lidit. Tanken är att skadeståndet ska vara en verkligt effektiv sanktion. Genom att domstolarna utnyttjar möjligheten att utdöma allmänt skadestånd ska enligt förarbetena skadeståndet kunna sättas på en högre nivå än vad som skulle ha blivit fallet om endast ett ekonomiskt skadestånd kunnat dömas ut. En studie av rättspraxis på området visar att domstolarna inte lever upp till de intentioner som lagstiftaren gett uttryck för i förarbetena. Genom att analysera ett flertal av de rättsfall som finns på området har jag kommit fram till att detta beror på avsaknaden av en uttrycklig minimiregel för bestämmandet av det ekonomiska skadeståndet. Förarbetena kan, enligt min mening, tolkas som att en sådan minimiregel varit lagstiftarens avsikt men att detta inte kommit att uttryckas tydligt. Min uppfattning är att denna brist på tydlig vägledning påverkar domstolarnas praxis på så sätt att utdömda skadestånd i vissa fall blir omotiverat låga. Problematiken är enligt min mening generell men den är särskilt påtaglig i de fall där en angripen näringsidkare misslyckas med att styrka att angrepp lett till ekonomisk skada. I de fallen har domstolarna endast dömt ut allmänt skadestånd. Bristen på klara hållpunkter för vad ett allmänt skadestånd är ersättning för och framför allt vilka belopp som kan utdömas skapar en rättsosäkerhet som borde vara lätt att åtgärda. Att införa en minimiregel efter mönster från immaterialrätten är mitt förslag på lämplig åtgärd inte minst med tanke på att detta rättsområde ligger närmast skyddet för företagshemligheter.

It is an integral part of rights protection that "adequate" remedies exist. This thesis examines the present functioning of human rights legislations in Canada and articulates fundamental problems with the current Canadian regimes in the enforcement of rights against private actors. The possibility of using tort action as an alternative in the protection of human rights in Canada is then discussed, with particular attention given to the potential for increased damage awards and for wider grounds of prohibition of discriminatory practices.<p> The thesis revisits the Supreme Court of Canada decision in Bhadauria v. Seneca College and anaylzes the basis on which human rights legislation was seen as a creating barrier to a collateral tort action. In contrast with the decision in Bhadauria , the thesis concludes that the present state of tort law is capable of handling this new category of compensable damage. It is further suggested that the realities of human rights protection require reconsideration of alternatives to the present schemes in order to give effect to "adequate" remedies.<p> Drawing on the philosophy of A.J.M. Milne, the thesis addresses the role of judiciary as actively protecting the rights rather than simply enforcing what already exists.<p> Referring specifically to a nominate tort of discrimination, the thesis provides a framework for the consideration of such a tort, relying on a standard of care equivalent to "negligence" in which the private actor has failed to live up to a universal or "community" standard of reasonable behaviour.<p> In part, because any group can narrowly focus and prioritize issues and concerns that are of primary importance to them as a group, this "community" can not be a localized body. A well functioning "community", instead, is characterized as utilizing and applying universal standards and principles such the principle to fair treatment. This principle entails that there be a "sufficient connection" between the ground of distinction and and the treatment involved. These become the standard by which the private actor is to be judged.

It is an integral part of rights protection that "adequate" remedies exist. This thesis examines the present functioning of human rights legislations in Canada and articulates fundamental problems with the current Canadian regimes in the enforcement of rights against private actors. The possibility of using tort action as an alternative in the protection of human rights in Canada is then discussed, with particular attention given to the potential for increased damage awards and for wider grounds of prohibition of discriminatory practices.<p> The thesis revisits the Supreme Court of Canada decision in Bhadauria v. Seneca College and anaylzes the basis on which human rights legislation was seen as a creating barrier to a collateral tort action. In contrast with the decision in Bhadauria , the thesis concludes that the present state of tort law is capable of handling this new category of compensable damage. It is further suggested that the realities of human rights protection require reconsideration of alternatives to the present schemes in order to give effect to "adequate" remedies.<p> Drawing on the philosophy of A.J.M. Milne, the thesis addresses the role of judiciary as actively protecting the rights rather than simply enforcing what already exists.<p> Referring specifically to a nominate tort of discrimination, the thesis provides a framework for the consideration of such a tort, relying on a standard of care equivalent to "negligence" in which the private actor has failed to live up to a universal or "community" standard of reasonable behaviour.<p> In part, because any group can narrowly focus and prioritize issues and concerns that are of primary importance to them as a group, this "community" can not be a localized body. A well functioning "community", instead, is characterized as utilizing and applying universal standards and principles such the principle to fair treatment. This principle entails that there be a "sufficient connection" between the ground of distinction and and the treatment involved. These become the standard by which the private actor is to be judged.

<p>Skadeståndslagen reglerar det utomobligatoriska skadeståndsansvaret medan inomkon-traktuella skadestånd styrs av kontrakt. I skadeståndslagen återfinns två huvudtyper av skada, ideell skada och ekonomisk skada. Ekonomisk skada omfattar i sin tur person-, sak- och förmögenhetsskada. Ren förmögenhetsskada finns definierat i 1 kap. 2 § ska-deståndslagen och är sådan skada som uppkommer utan samband med person- eller sak-skada. I uppsatsen behandlas ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska fall. Detta om-råde är stort och har avgränsats till att omfatta situationer som ligger på gränsen till kon-traktsansvar.Att lagparagrafen 2 kap. 2 § skadeståndslagen ger upphov till problem är klart. Paragra-fen har erhållit en spärrande funktion vad gäller skadeståndsansvar för de rena förmö-genhetsskador som är utomobligatoriska och som inte har föranletts av en brottslig gär-ning eller då stöd finns i speciallag. I varken lagtext eller motiv finns ledning till vem som är berättigad skadestånd vilket leder till en diskussion angående vem som är berät-tigad skadestånd och i vilka situationer. Den positiva huvudprincipen i 2 kap. 2 § ska-deståndslagen stadgar att ersättning för ren förmögenhetsskada utgår då skadan vållats genom brott. Trots att uttalandet i förarbetena håller dörren öppen för en utveckling av ansvaret i praxis har paragrafen använts restriktivt. På senare år har dock en utvidgning av ansvaret gått att skönja.De starkaste argumenten till den restriktiva tillämpningen av 2 kap. 2 § skadeståndlagen och argument mot en alltför stor utvidgning av ansvaret är den rättspositivism som finns i Sverige, ”floodgate argument” och konkurrentargumentet. I rättspositivistisk anda har HD varit restriktiva med att utveckla rättsprinciper i praxis och visat försiktighet när an-svar väl utdömts. ”Floodgate” argumentet är det klassiska argumentet för spärregler som syftar till att det utan en spärr skulle utlösas en oöverskådlig våg av skadeståndsan-språk. En spärregel begränsar den ersättningsberättigade skadekretsen. Vidare är det i vissa fall lämpligt och motiverat att rena förmögenhetsskador förekommer, exempelvis konkurrenter emellan. Argumenten mot ett utvidgat ansvar måste vägas mot när det är önskvärt.De presenterade rättsfallen är exempel på när ansvaret enligt 2 kap. 2 § skadeståndsla-gen har varit ifrågasatt. Rättsfallen rör alla utomobligatoriska situationer. De situationer som behandlats mest ingående är fall då annan än medkontrahent har lidit skada till följd av vilseledande information samt otillbörligt ingripande i avtalsförhållande. I fal-len har HD godtagit resonemangen om ansvar vid tillämpning av 2 kap. 2 § ska-deståndslagen även i fall där skadan inte föranletts av brott eller då stöd i speciallag finns. HD har dock på olika sätt begränsat ansvaret.Någon gemensam utvecklingslinje för ansvar vid ren förmögenhetsskada är svår att ur-skilja då situationerna där skadestånd har utgått är olika. Vid skador till följd av vilsele-dande information torde det stå klart att ansvarsgrunden är den befogade tilliten. I andra situationer är det svårt att se en enhetlig utveckling. Att 2 kap. 2 § skadeståndslagen har benämnts spärregel kan te sig befogat då den använts som en sådan, vilket dock aldrig har varit syftet. Lagrummet begränsar skadeståndsansvaret för rena förmögenhetsskador men är inte en ogenomtränglig spärr.</p>