Le préjudice économique pur est celui qui ne résulte ni d’une atteinte à la personne, ni d’une atteinte aux biens et qui génère des conséquences économiques négatives comme c’est le cas du dommage causé à l’économie, ou encore celui du préjudice résultant d’un acte de concurrence déloyale. Cette notion est peu connue du droit français. La pratique montre cependant que certains préjudices économiques relevant de cette définition existent et sont indemnisés.De cette constatation pratique résultent différentes difficultés. Il existe un amalgame entre ce préjudice économique pur et les préjudices économiques qui, au contraire, sont le résultat d’une atteinte à la personne ou aux biens. Cet amalgame nuit à la réparation effective du préjudice économique pur. Plus encore, l’absence de régime juridique adapté emporte une dénaturation des mécanismes de responsabilité civile tant les critères traditionnels de celles-ci sont mis à mal dès qu’il s’agit de réparer un préjudice économique pur. Divers exemples illustrent ces difficultés. Le dommage causé à l’économie, par exemple, ou encore le préjudice subi en matière de concurrence déloyale, pour lesquels le caractère certain est rarement établi. Il conviendrait, dès lors, d’adapter, d’aménager des règles existantes afin de parvenir à une réparation efficace du préjudice économique pur. Participant de ces aménagements, la question, déjà ancienne, des dommages et intérêts punitifs, ou encore le renouvellement de la question de la réparation « économique » en nature par la restitution du « surprofit » comme proposé par certains.Un cadre juridique adapté pourrait ainsi régir les critères d’existence du préjudice économique pur, d’une part, et ses critères d’évaluation, d’autre part. / Pure economic loss is the one that results neither from a personal injury nor from damage to property and generates negative economic consequences, such as the damage caused to the economy, or as the prejudice resulting from an act of unfair competition. This notion is little known to the French law. However, practise shows that some economic prejudices under this definition exist and are compensated for. From this practical ascertainment result several difficulties. There is confusion between pure economic loss and economic damages that, on the contrary, are the result of an injury to person or property. This confusion harms the effective compensation of the pure economic loss. Moreover, the absence of an appropriate legal regime entails a distortion of liability mechanisms, as its traditional criteria are undermined when it comes to repairing a pure economic loss. Various examples illustrate these difficulties: the damage to the economy, for instance, or the injury in terms of unfair competition, for which the certainty is rarely established. Therefore, it would be appropriate to adapt and develop the existing rules in order to achieve effective compensation for pure economic loss. Amongst these developments: the rather already old question of these punitive damages, or the renewal of the issue of « economic » compensation in nature through the restitution of « over profit », as suggested by some. A suitable legal framework could thus govern the existence of pure economic loss criteria on the one hand, and its assessment criteria on the other.

This thesis considers two allegations which conservatives often level at no-fault systems — namely, that responsibility is abnegated under no-fault systems, and that no-fault systems under- and over-compensate. I argue that although each of these allegations can be satisfactorily met – the responsibility allegation rests on the mistaken assumption that to properly take responsibility for our actions we must accept liability for those losses for which we are causally responsible; and the compensation allegation rests on the mistaken assumption that tort law’s compensatory decisions provide a legitimate norm against which no-fault’s decisions can be compared and criticized – doing so leads in a direction which is at odds with accident law reform advocates’ typical recommendations. On my account, accident law should not just be reformed in line with no-fault’s principles, but rather it should be completely abandoned since the principles that protect nofault systems from the conservatives’ two allegations are incompatible with retaining the category of accident law, they entail that no-fault systems are a form of social welfare and not accident law systems, and that under these systems serious deprivation – and to a lesser extent causal responsibility – should be conditions of eligibility to claim benefits. / Thesis (Ph.D.) -- University of Adelaide, School of Humanities, 2007.

<p>Från och med den 1 januari 2002 har närstående till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling en i lag (5 kap 2 § skadeståndslagen) reglerad rätt till skadestånd för personskada som har åsamkats dem till följd av dödsfallet. Lagstiftaren har lagt ett stort ansvar på rättstillämparen gällande inte minst då det gäller att avgränsa gruppen ersättningsberättigade. Här tvingas jurister göra svåra bedömningar som ej är att beteckna som strikt juridiska, till exempel att avgöra vem som ”stod den avlidne särskilt nära”. I uppsatsen presenteras en arbetsmodell som utgår från de fyra kriterierna blodsband, hushållsgemenskap, tidsaspekt och förhållandet personerna emellan i övrigt. I och med nyttjandet av arbetsmodellen möjliggörs den nyanserade bedömning som lagstiftaren efterfrågar. De fyra kriterierna skall vägas samman vid bedömningen och de olika kriteriernas tyngd vid denna sammanvägning kan variera. Metoden erbjuder en utgångspunkt för hur bedömningen på ett metodiskt sätt kan genomföras och den är dessutom tillämpbar på de flesta situationer. På så sätt kommer vi ifrån den begränsande metoden att strikt följa typfall.Uppsatsen innehåller även en sammanställning av relevant praxis på området och en katalog med personkategorier som kan komma ifråga för ersättning.</p> / <p>From January 1st 2002 there is a statutory right for a deceased (culpa or dolus) person’s relatives, or more correctly persons with a close relationship to the desceased) to claim damages for their own emotional suffering. The legislator has put a huge responsibility on courts of law and insurance companies by letting these decide who is to be considered close and therefore entitled to damages. This report introduces a method to help them with this task. The Method is built on a test consisting of four different criteria: blood-relationship, household/cohabiting, time aspect and the relationship as such.</p>

<p>Tidigare ansågs inte regler om det allmännas skadeståndsansvar vara så viktiga. Det var först genom skadeståndslagens tillkomst som det allmänna ålades ansvar för felaktig myndighetsutövning. I takt med samhällsutvecklingen har kravet ökat på en större skydd för den enskilde gentemot myndigheterna.</p><p>Tidigare var möjligheterna mycket begränsade att erhålla skadestånd för skada som orsakats av en myndighets felaktiga information. Genom en lagändring som trädde i kraft 1999 gjordes en utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar. Intentionen med utvidgningen var att bortse från kravet på att informationen lämnats ”vid” myndighetsutövning. Det räcker med att den felaktiga informationen lämnats av en myndighet. Dock utgår ersättning endast om lämnandet av den felaktiga informationen varit oaktsamt och att det föreligger särskilda skäl.</p><p>Huvudregeln återfinns i 3:2 SkL, vilket stadgar att staten eller kommunen skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det har ingen betydelse vem som orsakat skada, utgångspunkten är att det skett vid myndighetsutövning.</p><p>Bengtsson menar att kravet på särskilda skäl i 3:3 SkL knappast är helt tillfredställande. Den svår att hantera och ger dessutom de skadelidande dåliga garantier för ersättning. Vidare anser han att det knappast ökar förtroendet för rättsordningen när det allmänna låts gå fria. Är det några som har råd att svara för sina vållande så är det ju staten och kommunerna. Lambertz däremot är inte av samma mening som Bengtsson. Han menar att bestämmelsen får duga. Den är inte svårare att hantera än många andra lagregler som överlämnar gränsfallen till rättstillämparen.</p>

Från och med den 1 januari 2002 har närstående till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling en i lag (5 kap 2 § skadeståndslagen) reglerad rätt till skadestånd för personskada som har åsamkats dem till följd av dödsfallet. Lagstiftaren har lagt ett stort ansvar på rättstillämparen gällande inte minst då det gäller att avgränsa gruppen ersättningsberättigade. Här tvingas jurister göra svåra bedömningar som ej är att beteckna som strikt juridiska, till exempel att avgöra vem som ”stod den avlidne särskilt nära”. I uppsatsen presenteras en arbetsmodell som utgår från de fyra kriterierna blodsband, hushållsgemenskap, tidsaspekt och förhållandet personerna emellan i övrigt. I och med nyttjandet av arbetsmodellen möjliggörs den nyanserade bedömning som lagstiftaren efterfrågar. De fyra kriterierna skall vägas samman vid bedömningen och de olika kriteriernas tyngd vid denna sammanvägning kan variera. Metoden erbjuder en utgångspunkt för hur bedömningen på ett metodiskt sätt kan genomföras och den är dessutom tillämpbar på de flesta situationer. På så sätt kommer vi ifrån den begränsande metoden att strikt följa typfall.Uppsatsen innehåller även en sammanställning av relevant praxis på området och en katalog med personkategorier som kan komma ifråga för ersättning. / From January 1st 2002 there is a statutory right for a deceased (culpa or dolus) person’s relatives, or more correctly persons with a close relationship to the desceased) to claim damages for their own emotional suffering. The legislator has put a huge responsibility on courts of law and insurance companies by letting these decide who is to be considered close and therefore entitled to damages. This report introduces a method to help them with this task. The Method is built on a test consisting of four different criteria: blood-relationship, household/cohabiting, time aspect and the relationship as such.

Ofta rapporterar massmedia om brott som t.ex. mord, våldtäkt och misshandel. Den ena gärningen är brutalare än den andra. Denna uppsats behandlar ideellt skadestånd för sveda och värk som under vissa omständigheter kan tilldömas den som åsamkas psykiska besvär, till följd av underrättelsen om att en nära anhörig uppsåtligen har berövats livet. Effekterna av det psykiska lidande som närstående till ett brottsoffer tvingas utstå vid grova brott är ofta påtagliga för den som drabbas, varför skadestånd ev. kan bli aktuellt. En välkänd princip inom skadeståndsrätten är att s.k. tredjemansskador inte ersätts. Principen är normalt sett ett hinder för att tillerkännas ersättning i ett sådant fall. Sambandet mellan tredjemansskadan och gärningsmannens handling kan anses vara otillräckligt för att grunda ersättning. Principen har emellertid sitt väsentliga tillämpningsområde i situationer då tredje man drabbas av allmän förmögenhetsskada till följd av att någon annan har lidit en fysisk skada. Numera har det skett en utveckling på området genom att principen, i vissa fall, inte utesluter att ersättning för psykiska besvär kan utgå till den som har fått en underrättelse om att en nära anhörig bragts om livet. Författaren presenterar här den rättsliga utvecklingen gällande sveda- och värkersättningen vars beloppsnivåer tenderar att höjas, och tar därefter ställning till bl.a. frågorna om var gränsen bör dras för skadeståndsansvar de lege ferenda samt vem som bör vara ersättningsberättigad.

Organiserad hästavel har bedrivits i Sverige sedan sekler tillbaka. Under de senaste åren har aveln ökat och effektiviserats genom användningen av artificiell insemination. I dagsläget kan ett enda ejakulat fördelas på flera ston och stona behöver inte längre transporteras långa sträckor till hingsten. Den nya tekniken har också medfört att aveln blivit mer selektiv och möjligheten att sålla bort olämpliga hingstar har ökat. Tekniken är dock inte perfekt och ibland händer det att hingstar med dolda genetiska fel används i aveln och detta kan orsaka skador och sjukdomar i stoet eller fölet. Ur juridisk synvinkel uppkommer här en mycket intressant frågeställning: kan köparen av ett ejakulat hävda att ejakulatet är felaktigt på grund av att det innehåller anlag för genetiska sjukdomar och kan köparen i så fall få någon ersättning för de skador han lider på grund av att fölet drabbats av sjukdomen? Rent definitionsmässigt föreligger en produktskada som avser skador på annat än den köpta varan. Produktansvarets omfattning för säljare har dock varit omdebatterat i svensk rätt och sambandet mellan köprättsliga regler och allmänna produktansvarsregler är förhållandevis oklart. Frågeställningen kompliceras också med hänsyn till den speciella typ av vara som ett ejakulat får anses utgöra och en tillämpning av gällande rätt leder till en del svårlösta tillämpningsproblem. Syftet med uppsatsen har varit att belysa och diskutera dessa problem. Frågan om ejakulatet är felaktigt får bedömas med hänsyn till vad köparen med fog kan förutsätta om ejakulatets egenskaper och eventuella användningsområde. Ejakulatet är i köprättslig mening inte felaktigt om det inte påverkar varans möjlighet att användas för sitt tilltänka användningsområde. Problemet vid köp av ejakulat är dock att köparen ofta utöver den primära avsikt med ejakulatet har en sekundär avsikt med det producerade fölet och frågan är vilket ansvar säljaren bör ha för att fölet inte går att använda till detta speciella användningsområde. Har köparen tänkt använda en vara till något speciellt krävs i allmänhet att varans lämplighet för det tilltänkta användningsområdet undersöks. Köparens möjlighet att genom en undersökning av ejakulatet kontrollera fölets lämplighet är dock väldigt begränsad och troligen föreligger därför ingen undersökningsplikt. Genom en undersökning av hingsten skulle köparen dock kunna upptäcka ärftliga fel som kan påverka avkomman men då denna undersökning inte omfattar själva varan är det tveksamt om den kan påverka parternas felansvar. Köparen bör därför inte med fog kunna förutsätta att det producerade fölet ska gå att använda till något speciellt användningsområde och således föreligger inget köprättsligt fel. Även om ejakulatet inte anses som felaktigt föreligger ändå en produktskada och enligt utomobligatoriska skadeståndsregler och rättspraxis har säljaren ett ansvar för culpa eller garanti. Säljarens garantiansvar omfattar utöver uttryckliga garantier även ett ansvar för underförstådda garantier. När en underförstådd garanti kan anses föreligga är dock relativt oklart och kan vara svårt att avgöra. Vid hästavel kan det tänkas att en godkänd avelsvärdering kan utgöra en garanti för att ejakulatet i vart fall ska vara fritt från anlag för sådana sjukdomar som kan orsaka lidande i fölet och som är förbjudna enligt gällande avelsregler. Garantiansvaret är dock förhållandevis osäkert och då gällande lagar är dispositiva har säljaren en stor möjlighet att begränsa omfattningen av sitt ansvar för produktskador. Med hänsyn till de problem som en tillämpning av gällande rätt medför och den osäkerhet som föreligger får det slutligen anses att köparens bästa möjlighet till att få ersättning för skador i fölet är att välja en försäkring som ger skydd även för dolda och medfödda fel.

<p>Organiserad hästavel har bedrivits i Sverige sedan sekler tillbaka. Under de senaste åren har aveln ökat och effektiviserats genom användningen av artificiell insemination. I dagsläget kan ett enda ejakulat fördelas på flera ston och stona behöver inte längre transporteras långa sträckor till hingsten. Den nya tekniken har också medfört att aveln blivit mer selektiv och möjligheten att sålla bort olämpliga hingstar har ökat. Tekniken är dock inte perfekt och ibland händer det att hingstar med dolda genetiska fel används i aveln och detta kan orsaka skador och sjukdomar i stoet eller fölet.</p><p>Ur juridisk synvinkel uppkommer här en mycket intressant frågeställning: kan köparen av ett ejakulat hävda att ejakulatet är felaktigt på grund av att det innehåller anlag för genetiska sjukdomar och kan köparen i så fall få någon ersättning för de skador han lider på grund av att fölet drabbats av sjukdomen?</p><p>Rent definitionsmässigt föreligger en produktskada som avser skador på annat än den köpta varan. Produktansvarets omfattning för säljare har dock varit omdebatterat i svensk rätt och sambandet mellan köprättsliga regler och allmänna produktansvarsregler är förhållandevis oklart. Frågeställningen kompliceras också med hänsyn till den speciella typ av vara som ett ejakulat får anses utgöra och en tillämpning av gällande rätt leder till en del svårlösta tillämpningsproblem. Syftet med uppsatsen har varit att belysa och diskutera dessa problem.</p><p>Frågan om ejakulatet är felaktigt får bedömas med hänsyn till vad köparen med fog kan förutsätta om ejakulatets egenskaper och eventuella användningsområde. Ejakulatet är i köprättslig mening inte felaktigt om det inte påverkar varans möjlighet att användas för sitt tilltänka användningsområde. Problemet vid köp av ejakulat är dock att köparen ofta utöver den primära avsikt med ejakulatet har en sekundär avsikt med det producerade fölet och frågan är vilket ansvar säljaren bör ha för att fölet inte går att använda till detta speciella användningsområde. Har köparen tänkt använda en vara till något speciellt krävs i allmänhet att varans lämplighet för det tilltänkta användningsområdet undersöks. Köparens möjlighet att genom en undersökning av ejakulatet kontrollera fölets lämplighet är dock väldigt begränsad och troligen föreligger därför ingen undersökningsplikt. Genom en undersökning av hingsten skulle köparen dock kunna upptäcka ärftliga fel som kan påverka avkomman men då denna undersökning inte omfattar själva varan är det tveksamt om den kan påverka parternas felansvar. Köparen bör därför inte med fog kunna förutsätta att det producerade fölet ska gå att använda till något speciellt användningsområde och således föreligger inget köprättsligt fel.</p><p>Även om ejakulatet inte anses som felaktigt föreligger ändå en produktskada och enligt utomobligatoriska skadeståndsregler och rättspraxis har säljaren ett ansvar för culpa eller garanti. Säljarens garantiansvar omfattar utöver uttryckliga garantier även ett ansvar för underförstådda garantier. När en underförstådd garanti kan anses föreligga är dock relativt oklart och kan vara svårt att avgöra. Vid hästavel kan det tänkas att en godkänd avelsvärdering kan utgöra en garanti för att ejakulatet i vart fall ska vara fritt från anlag för sådana sjukdomar som kan orsaka lidande i fölet och som är förbjudna enligt gällande avelsregler.</p><p>Garantiansvaret är dock förhållandevis osäkert och då gällande lagar är dispositiva har säljaren en stor möjlighet att begränsa omfattningen av sitt ansvar för produktskador. Med hänsyn till de problem som en tillämpning av gällande rätt medför och den osäkerhet som föreligger får det slutligen anses att köparens bästa möjlighet till att få ersättning för skador i fölet är att välja en försäkring som ger skydd även för dolda och medfödda fel.</p><p> </p>

<p>Ofta rapporterar massmedia om brott som t.ex. mord, våldtäkt och misshandel. Den ena gärningen är brutalare än den andra. Denna uppsats behandlar ideellt skadestånd för sveda och värk som under vissa omständigheter kan tilldömas den som åsamkas psykiska besvär, till följd av underrättelsen om att en nära anhörig uppsåtligen har berövats livet. Effekterna av det psykiska lidande som närstående till ett brottsoffer tvingas utstå vid grova brott är ofta påtagliga för den som drabbas, varför skadestånd ev. kan bli aktuellt. En välkänd princip inom skadeståndsrätten är att s.k. tredjemansskador inte ersätts. Principen är normalt sett ett hinder för att tillerkännas ersättning i ett sådant fall. Sambandet mellan tredjemansskadan och gärningsmannens handling kan anses vara otillräckligt för att grunda ersättning. Principen har emellertid sitt väsentliga tillämpningsområde i situationer då tredje man drabbas av allmän förmögenhetsskada till följd av att någon annan har lidit en fysisk skada. Numera har det skett en utveckling på området genom att principen, i vissa fall, inte utesluter att ersättning för psykiska besvär kan utgå till den som har fått en underrättelse om att en nära anhörig bragts om livet.</p><p>Författaren presenterar här den rättsliga utvecklingen gällande sveda- och värkersättningen vars beloppsnivåer tenderar att höjas, och tar därefter ställning till bl.a. frågorna om var gränsen bör dras för skadeståndsansvar de lege ferenda samt vem som bör vara ersättningsberättigad.</p>

Tidigare ansågs inte regler om det allmännas skadeståndsansvar vara så viktiga. Det var först genom skadeståndslagens tillkomst som det allmänna ålades ansvar för felaktig myndighetsutövning. I takt med samhällsutvecklingen har kravet ökat på en större skydd för den enskilde gentemot myndigheterna. Tidigare var möjligheterna mycket begränsade att erhålla skadestånd för skada som orsakats av en myndighets felaktiga information. Genom en lagändring som trädde i kraft 1999 gjordes en utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar. Intentionen med utvidgningen var att bortse från kravet på att informationen lämnats ”vid” myndighetsutövning. Det räcker med att den felaktiga informationen lämnats av en myndighet. Dock utgår ersättning endast om lämnandet av den felaktiga informationen varit oaktsamt och att det föreligger särskilda skäl. Huvudregeln återfinns i 3:2 SkL, vilket stadgar att staten eller kommunen skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det har ingen betydelse vem som orsakat skada, utgångspunkten är att det skett vid myndighetsutövning. Bengtsson menar att kravet på särskilda skäl i 3:3 SkL knappast är helt tillfredställande. Den svår att hantera och ger dessutom de skadelidande dåliga garantier för ersättning. Vidare anser han att det knappast ökar förtroendet för rättsordningen när det allmänna låts gå fria. Är det några som har råd att svara för sina vållande så är det ju staten och kommunerna. Lambertz däremot är inte av samma mening som Bengtsson. Han menar att bestämmelsen får duga. Den är inte svårare att hantera än många andra lagregler som överlämnar gränsfallen till rättstillämparen.