Notre étude a pour objectif d'une part de comprendre pourquoi dans notre système juridique, certaines fautes peuvent profiter à leur auteur et d'autre part de les empêcher. Pour ce faire, dans une première partie, nous qualifierons la faute lucrative. Cette étape de qualification nous permettra de mettre en lumière l'unité de la notion de faute lucrative, en dépit de sa diversité de visages ; unité reposant sur des caractéristiques qui lui sont propres. A travers l'examen de chaque composante de la faute lucrative, nous mettrons en exergue les failles du Droit qui alimentent les stratégies spéculatives sur la violation de la règle de droit. La diversité de l'élément légal nous amènera à ausculter différentes disciplines du droit privé, dont principalement le droit pénal, le droit de la concurrence et le droit de la responsabilité civile. Les insuffisances de chacune de ces disciplines nous conduiront à proposer la reconnaissance par le Droit, de la faute lucrative, dans toute son singularité afin d'en ajuster le régime. Cette consécration en droit positif s'effectuera par la création d'une nouvelle circonstance aggravante, le dol lucratif, en droit répressif et l'assimilation de la faute lucrative à la faute intentionnelle ou dolosive en droit de la responsabilité civile. Cette réception de la faute lucrative en Droit justifiera l'élaboration d'un régime adéquat à la faute lucrative, poursuivant un objectif de dissuasion. Dans une seconde partie, nous proposerons donc un régime dissuasif, conçu à la lumière de la théorie économique de la dissuasion. Ce dernier reposera sur des modalités substantielles et procédurales, garantissant à la fois l'efficacité et l'effectivité de la sanction dissuasive. Au titre des premières, il s'agira d'augmenter le quantum chiffrable de la sanction, afin qu'il devienne au moins égal au profit illicite. Mais pas seulement : il s'agira également d'aggraver le quantum non chiffrable de la sanction, de sorte que le coût d'une faute ne puisse pas être intégralement anticipé, maîtrisé par les opérateurs économiques. Inévitablement, l'objectif de dissuasion des sanctions aura pour effet d'aggraver la responsabilité de l'auteur d'une faute lucrative. Aussi les modalités confiscatoires et dissuasives devront être passées au crible de la qualification de sanction répressive. Il en résultera une distinction nette entre le champ de la dissuasion et celui de la répression, le premier étant plus large que le second. Une sanction civile non répressive, simplement normative pouvant donc être dissuasive. Notre thèse a donc pour objectif de proposer une méthode de traitement des fautes lucratives afin de renverser le rapport coût-avantage d'une violation de l'ordre public. / Under french law, some faults can provide to their author more than the fault costs to them. In others words, some faults can procure an illegal profit because Law doesn't confiscate it or not efficiently. For example, it can be a cartel on prices, a violation of private life by a paparazzi magazine, or a fraud on consumer goods.... The aim of our thesis is twice. Fistly, we will try to understand why such behaviour is possible : what is the legal classification stage, after which we will propose a definition of lucrative fault in tort law, criminal law and competition law. Secondly, we are going to suggest a legal processing, method to deter this misbehaviour, what is the second step of our demonstration. Thus, in support of the economic model of deterrence by Gary Becker, we will determinate the conditions of effectiveness of a public punishment and of a private punishment. Among them, we will make the difference between the choice of the punishment and the probability of being decided.

No description available.

L’importance croissante des fonds d’indemnisation, en droit français et dans les droits étrangers, invite à une étude approfondie de ces instruments alternatifs de compensation de dommages. Une analyse de leur champ d’application et de leur fonctionnement ainsi qu’une identification des objectifs de politique juridique font apparaître deux catégories de dispositifs : d’un côté, les fonds rétrospectifs chargés de gérer les conséquences d’un fait dommageable de grande ampleur survenu dans le passé et ayant fait l’objet d’une médiatisation importante ; de l’autre, les fonds prospectifs destinés à faciliter l’indemnisation de dommages isolés et à pallier des lacunes de la responsabilité civile ou administrative. Malgré des points de convergence, les fonds d’indemnisation se démarquent d’autres techniques d’indemnisation, telles que la Sécurité sociale et les assurances privées. Pour comprendre les raisons qui amènent le législateur à réserver un tel traitement particulier à certaines catégories de dommages, la notion d’indemnisation sociale, développée par la doctrine allemande, servira de point de départ pour construire un modèle explicatif qui appréhende notamment la diversité des régimes relevant d’un fonds d’indemnisation. Une comparaison de la procédure d’indemnisation devant un fonds et d’une action en responsabilité révèle un besoin d’ajustement de la réglementation des fonds pour exploiter au mieux les potentialités de ces instruments, aussi bien sur le terrain de la compensation que sur celui de la prévention des dommages. Une simplification des rapports entre les nombreux fonds et une meilleure articulation avec la responsabilité civile s’imposent pour assurer une intégration cohérente de ces régimes spéciaux dans le droit existant. / The increasing importance of compensation funds in French law and in other legal systems calls for a research study on this topic. The analysis of the scope and legal technique as well as the identification of the political aims behind those alternative compensation schemes reveals two categories: on the one hand, retrospective compensation schemes are introduced to manage the consequences of mass damages; on the other hand, the establishment of prospective funds remedies the gaps in tort law to facilitate the compensation of certain types of individual damages. In spite of similarities with Social security and private insurance, compensation funds form a unique compensation technique and can be held as the key element of social compensation, a concept which has been developed by German scholars and can explain the shifts between private and public compensation schemes as well as the diversity of fund regulations. However, a comparative approach of compensation under a fund regulation and a tort law action before the courts reveals a need for legislative adjustments in order to develop the full potential of alternative compensation schemes. A simplification of conflicts between different compensation funds and a better coordination with tort law actions have to be achieved to insure a coherent integration into the existing legal system.

The available sources on the dependency action in South Africa do not mention the presence or absence of traditional values. This study was prompted by a simple curiosity to discover the traditional legal values of the dependency action for loss of support. Accordingly, the study critically examines the action of dependants for loss of support and other related losses in South Africa, Botswana and Lesotho from an African perspective. It then compares this to its application in Australia, a country that is known for its recognition and inclusion of indigenous Australian customary law. The study recommends that traditional values should be preserved in the records of the legal system, as it might stimulate a discussion, which could lead to the culmination of a single dependency action tailored to fit the whole nation and all its different cultures and religions. / Private Law

Under senare tid har allt fler företag börjat utöva verksamhet där mark nyttjas för olika aktiviteter med stöd av allemansrätten. HD har bedömt att sådant nyttjande; kanalisering, är tillåtet med stöd av allemansrätten, men uttalade i NJA 1996 s. 495 (”Forsränningsmålet”) samtidigt att nyttjandet bara är tillåtet så länge marken inte skadas. Eftersom skadeståndsfrågan aldrig har prövats i samband med allemansrätten har föremålet för denna uppsats varit att utreda möjligheterna att utfå ersättning för skador via allmänna skadeståndsrättsliga regler, skadestånds- och avhjälpandeansvaret i miljöbalken samt för intrång i äganderätten via expropriationslagen och möjligheten att få ersättning ur en försäkring. Expropriationsalternativet kan inte användas idag, eftersom marknyttjande med stöd av allemansrätten är ett icke ersättningsgillt intrång i äganderätten. Möjligheterna till att betrakta en skada på marken som en sakskada är stora. Det finns emellertid omständigheter som skapar komplikationer för båda skadeståndsansvarsformerna. En allmän skadeståndstalan kräver att culpa hos skadevållaren kan bevisas, vilket kan vara svårt när många människor vistas på en plats samtidigt. Kanalisatören kan betraktas som culpös enligt principerna om kumulativ eller anonym culpa, enligt vilka en principal blir ansvarig, trots att de individer han ansvarar för inte, var och en för sig, varit culpösa. Det miljörättsliga skadeståndsansvaret bygger på ersättning för störningar som inte är orts- eller allmänvanliga. När det gäller allemansrättsligt nyttjande torde många störningar betraktas som just orts- eller allmänvanliga. Avhjälpandeansvaret i miljöbalken bygger på ersättning för miljöfarlig verksamhet, och det är tveksamt om det kan tillämpas på kanalisatörens verksamhet. Expropriationsersättning på grund av allemansrättsligt nyttjande tillerkänns inte markägaren enligt gällande rätt, vilket kan tyckas märkligt eftersom många nyttjandeformer som påminner om allemansrätten, t.ex. servitut, medför sådan ersättningsrätt. Det finns vissa möjligheter att ersätta markskador ur försäkringar. Dock är de flesta skador följden av invasionsproblematik, som är mycket svårt försäkra. Samtliga ersättningsformer har visat sig otillräckliga för att ersätta skador som är estetiska och ideella, eftersom sådana skador inte kan beräknas i pengar. Beroende på hur marknyttjande med stöd av allemansrätten betraktas har man olika åsikt om i vad mån kanalisatören borde ersätta markägaren för skador på marken. Om nyttjandet uppfattas som någonting som finns vid sidan av markäganderätten är endast konkreta skador ersättningsgilla. Om man anser att nyttjandet är ett intrång i äganderätten och en förmögenhetsöverföring från markägaren till kanalisatören bör emellertid redan rätten att nyttja marken föranleda ersättning. Den ersättningsform som bäst tillgodoser markägarens intresse av att få skador på marken åtgärdade och få ersättning för ekonomisk förlust är avhjälpandeansvaret. Endast det ansvaret reparerar till fullo skador på miljön. Det krävs emellertid ett domstolsavgörande för att slutligen klargöra avhjälpandeansvarets tillämplighet. / Recently, more and more companies have come to exercise activities under the right of public access on land that belongs to whomever. The High Court has assessed that such use of land; channeling, is permitted, but in NJA 1996 s. 495 (“The Rafting Case”) also announced that this use is only allowed as long as the land remains unharmed. Since the question of damages in the context of the right of public access has not yet been treated in jurisprudence, the object of this thesis has been to investigate the possibilities to obtain restitution for damages via tort law, liability under the environment act as well as for proprietary intrusions under the expropriation act and restitution via insurance. Expropriation, however, cannot currently be made use of, since the right of public access is an intrusion which does not entail restitution. There are extensive possibilities for considering damage to the land as damage to property. However, there are ramifications for both the legal options for damages: the tort law and the environmental act. The tort law requires tortuous behaviour from the tortfeasor to be established, which is difficult when several persons stay at one place simultaneously. The canalizer may be considered tortuous under the principle of vicarious liability and cumulative or anonymous tort. According to these principles, the canalizer is responsible for the actions of certain individuals, even though they have not, individually, been negligent. The environmental liability for damage is based on restitution for disturbances that are not common to the place nor to the general public. This fact is difficult to establish in the context of the right of public access. The remedial responsibility of the environmental act is constructed for operations that are harmful to the environment, which is why it is dubious whether the responsibility is applicable to the canalizer’s activities. Currently, compensation for expropriation cannot result of use of land under the right of public access. This is peculiar, since many usufructs reminiscent of the right of public access, i.e. the easement, result in such compensation. Some forms of damage to the land can be insured. Although, most damage in this context arise from invasion, a cause of damage which is nearly impossible to insure. All forms of restitution have proven insufficient for compensating damage that is esthetic or otherwise non-pecuniary. Depending on if the right of public access is regarded as proprietary intrusion or something that exists alongside the right to property, one comes to different conclusions about the extent of compensation for damage. In the former case, only substantial damage is compensable. In the latter case, even the right to use the land occasions compensation. The liability which best meets the needs of the proprietor: compensation and restoration of damage to his property, is the remedial responsibility of the environmental code. This responsibility alone fully restores harm to the environment. However, the applicability of the remedial responsibility needs to be established in jurisprudence.

Mervärdesskatterättsligt särbehandlas omsättning av upphovsrätter genom tillämpning av en reducerad skattesats. I 7 kap. 1 § 3 st. 8-9 p. ML hänvisas direkt till upphovs­rättslagen för bedömningen av förekomsten av en upphovsrättsligt skyddad prestation och rättighetens övergång. Föreligger en mervärdesskatterättslig omsättning av eko­nomiska värden samtidigt med en upphovsrättsligt giltig upplåtelse eller överlåtelse av en upphovsrättsligt skyddad prestation ska omsättningen beskattas med en reducerad skattesats om sex procent. Uppsatsen utreder intrångsersättning enligt 54 § 1 st. URL i relation till det mervärdes­skatterättsliga omsättningsbegreppet och den reducerade skattesatsen i 7 kap. 1 § 3 st. 8-9 p. ML.  Ersättning enligt 54 § 1 st. URL ska erläggas då ett intrång i upphovsrätten kan konstateras. Ersättning ska alltid utgå oavsett god tro och även i fall där upphovs­mannen, genom t.ex. positiva sidoeffekter, tjänat på intrånget. I doktrin har det därför uttalats att ersättningen inte utgör skadestånd, något som lagstiftaren uttryckligen klassificerat den att vara. Vid en granskning av ersättningens karaktär och syfte i rela­tion till upphovsrättslagens regler för rättighetens övergång framgår att en upphovs­rättsligt giltig överlåtelse eller upplåtelse inte föreligger vid en transaktion som föranlett ersättningsskyldighet enligt 54 § 1 st. URL. Enligt 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML är detta en förutsättning för att transaktionen ska omfattas av den reducerade skattesatsen. I ett mervärdesskatterättsligt perspektiv står det emellertid klart att ersättning enligt 54 § 1 st. URL är tänkt att spegla de förhållanden som hade gällt om parterna ingått avtal på för­hand och att det finns ett ostridigt samband mellan ersättningens storlek och det faktiska nyttjandet av rättigheten. Således skulle ersättningen mervärdesskatterättsligt kunna jämställas med en upplåtelse av nyttjanderätt. För tillämpning av den reducerade skatte­satsen i 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML är ett jämställande med upplåtelse ur mervärdes­skatterättslig synpunkt emellertid inte tillräckligt. Mervärdesskattelagens ovillkorliga koppling till upphovsrättslagen i 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML medför att en upplåtelse ska prövas enligt upphovsrättslagens regler för rättighetens övergång. Den samlade slutsatsen av uppsatsens utredning är följaktligen att ersättning enligt 54 § 1 st. URL kan omfattas av det mervärdesskatterättsliga omsättningsbegreppet. Mervärdesskattelagens ovillkorliga koppling till upphovsrättslagen innebär emellertid att ersättningen inte kan omfattas av 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML och den reducerade skattesatsen om 6 procent. Ersättningen utbetalas till följd av ett intrång och avsaknaden av en uttrycklig överenskommelse hindrar en tillämpning av 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML. / VAT turnover of copyrights are subject to a reduced VAT-rate. In the Value added tax act (ML) the paragraph of 7 kap. 1 § 3 st.  8-9 p. ML refers directly to the Copyright act (URL) for the assessment of the existence of a copyright and, the sale or lease of such a right. If a taxable supply is at hand while, simultaneously, a legally valid lease or sale of a copyright can be established, the turnover is taxed at a reduced VAT-rate of six percent. The thesis investigates intrusion compensation under Article 54 § 1 st. URL relative to the value added tax turnover concept and the reduced rate in 7 kap 1 § 3 st.  8-9 p. ML. Compensation according to Article 54 § 1 st. URL must be paid when an infringement of copyright is at hand. Compensation should always be paid regardless of good faith and even in cases where the holder of the right has earned revenue by e.g. spin-offs. In the legal literature, it has therefore been expressed that Article 54 § 1 st. URL does not con­stitute damages, something that the legislature explicitly has classified it to be. When reviewing the character and purpose of the compensation in relation to URL, and its rules for the transition of the right, it is clear that a valid transition does not exist in a transaction that has prompted compensation under Article 54 § 1 st. URL. According to 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML, this is a prerequisite. For the transaction to be covered by the reduced VAT-rate, a valid transition, according to the general rules of the rights transition in URL, must be at hand. However, from a VAT-perspective, compensation under 54 § 1 st. URL is meant to reflect the conditions that would have been if the concerned parties had reached an agreement in advance. There is an undisputed link between the remuneration and the actual use of the right. Thus, the compensation could be deemed equal to a lawful lease of copyright. For the purposes of the reduced tax rate in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML, an equation of the compensation to a lawful lease of copyright is not sufficient. The provision is directly connected to URL and any transition of copyright must therefore be examined under the URL's rules for the transition of rights. The overall conclusion of this thesis is therefore that compensation under 54 § 1 st. URL may be subject to VAT. However, due to the unconditional connection to URL, the turnover cannot qualify for the reduced tax rate of six percent stipulated in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML. The compensation is paid as a result of an infringement of copyright and the absence of an explicit agreement prevents the application of the reduced tax rate in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML.

La tesi doctoral Responsabilidad civil y deporte analitza el marc regulatori esportiu i, en particular, les normes aplicables als accidents esportius, així com els criteris d'imputació emprats pels tribunals a l'hora de resoldre aquests supòsits.S'examina en detall la jurisprudència del Tribunal Suprem i la jurisprudència menor espanyola i també, encara que de forma menys exhaustiva, la jurisprudència de les diferents jurisdiccions dels EUA. En ambdós casos es parteix del subjecte responsable de l'accident.Les conclusions bàsiques del treball apunten a què el criteri d'imputació central als accidents esportius és l'assumpció dels riscs inherents a la seva pràctica per part dels esportistes. Així mateix, la diligència exigida als esportistes és menor que la diligència del bon pare de família prevista a l'art. 1104 CC, mentre que a les institucions encarregades d'organitzar o allotjar l'esdeveniment, se'ls exigeix un nivell de diligència superior. / La tesis doctoral Responsabilidad civil y deporte analiza el marco regulatorio deportivo y, en particular, las normas aplicables a los accidentes deportivos, así como los criterios utilizados por los tribunales para resolver estos supuestos.Se examina en detalle la jurisprudencia del Tribunal Supremo y la jurisprudencia menor española y también, aunque en menor medida, la jurisprudencia de las diferentes jurisdicciones de los EEUU. En ambos casos se parte del sujeto responsable del accidente.Las conclusiones básicas del trabajo apuntan a que el criterio de imputación central en los accidentes deportivos es la asunción de los riesgos inherentes a su práctica por parte de los deportistas. Asimismo, la diligencia exigida a los deportistas es menor que la diligencia del buen padre de familia prevista en el art. 1104 CC, mientras que a las instituciones encargadas de organizar o albergar el evento se les exige un nivel de diligencia superior. / The PhD dissertation Responsabilidad civil y deporte explores the regulatory framework of sports and, above all, the rules governing sports accidents, as well as the criteria used by courts in order to solve litigation in this area.It provides a detailed survey of the case-law by the Spanish Supreme Court and other Spanish courts, as well as the decisions delivered by courts from different U.S. jurisdictions. In both discussions, the standpoint used to sort out the different cases concern the subject who is held liable for the accident. The basic conclusions of the research assert that proximate causation in sports accidents resorts to the idea of assumption of the activity's inherent risks by the sportsmen. Sportsman's duty of care is less than the "good father's standard of care" set forth in Section 1104 of the Spanish Civil Code, whereas a higher level of care is demanded to sports events organizers.

Reasonableness as a concept used in determining delictual liability or liability in tort law, is either embraced or perceived by some as frustrating. It is a normative concept which is inextricably linked with the concepts of fairness, justice, equity, public policy and the values of the community. These concepts assist in providing value judgements in determining liability. It is apparent from this study that the influence of reasonableness is predominantly implicit on the French law of delict, but more explicit on the South African law of delict and Anglo-American tort law. Its influence varies with respect to each element of tort or delictual liability. In order to hold a person liable for a delict or tort, it is only reasonable that all the elements of a delict or tort are present. Common to all the jurisdictions studied in this thesis is the idea of striking a balance between the defendant’s interests promoted, the plaintiff’s interests adversely affected and the interests of society. Where liability is based on fault, the reasonableness of conduct is called into question. In respect of causation whichever test or theory is used, what must ultimately be determined is whether according to the facts of the case, it is reasonable to impute liability on the defendant for the factually caused consequences. Whether loss or harm is required, assumed or not required, the question of the appropriate remedy or compensation which is reasonable under the circumstances is called into question. In South African and Anglo-American law, the multiple uses of the standards of the reasonable person, reasonable foreseeability of harm, reasonable preventability of harm, whether it is reasonable to impose an element of liability, or whether it is reasonable to impute liability, often cause confusion and uncertainty. At times, the role of these criteria with regard to a specific element may be valid and amplified while, at other times, their role is diminished and controversial. However, there is nothing wrong with the concept of reasonableness itself; indeed, it is a necessary and useful concept in law. Rather, it is the way that it is interpreted and applied in determining liability that is problematic. / Private Law / LL. D.

Un niveau élevé de protection de la santé humaine est assuré dans la définition et la mise en oeuvre de toutes les politiques et actions de l’Union européenne. L’une des politiques les plus importantes, conformément aux enjeux de santé et au développement économique, est celle des médicaments. Leur sécurité est garantie par un cadre juridique donné par une législation pharmaceutique d’envergure présidant à l’octroi de l’autorisation de mise sur le marché et au suivi post-autorisation. Ce cadre juridique est supporté par un dispositif institutionnel d’exception, caractérisé par une interaction étroite entre l’Agence européenne des médicaments, la Commission européenne et les autorités nationales compétentes. Il a récemment été réformé à travers la nouvelle législation de pharmacovigilance. Le concept de sécurité sanitaire est ainsi devenu le principe directeur de la gestion du risque pharmaceutique. Toutefois, lorsque le risque inhérent à tout produit pharmaceutique se manifeste, le dommage médicamenteux se produit ainsi que la demande de réparation. Face à la nécessité d’indemniser les victimes de tels accidents, les réponses nationales des systèmes juridiques français et italien, par les biais de la responsabilité civile de droit commun et de la responsabilité du fait des produits défectueux issue de la directive 85/374/CEE, se révèlent inefficaces, car peu respectueuses de la spécificité du médicament. Ce constat conduit à plaider en faveur d’une dissociation entre responsabilité et indemnisation, en garantissant cette dernière à travers la création d’un fonds d’indemnisation général pour les dommages médicamenteux à participation mixte public-privé. Cette solution garantit une socialisation des risques justifiée par le caractère social du risque thérapeutique. Cela constitue le contrepoids aux dangers inhérents aux innovations de la science, tout en faisant profiter les malades des bénéfices thérapeutiques de demain. En prônant une approche holistique de la politique du médicament, la proposition de ce fonds constitue un instrument d’une politique de santé publique qui ne voit dans l’indemnisation des risques médicamenteux qu’un complément et un prolongement de la garantie de sécurité à la base de la législation pharmaceutique européenne. / The definition and implementation of the European Union’s policies and activities guarantee a very high level of human health protection. One of its most important policies, in accordance with the relative health and economic development issues, is that on medicinal products. Drug safety is guaranteed by a legal framework, constructed on the pharmaceutical legislation laying down rules and procedures for obtaining marketing authorisation and for post authorisation monitoring. This legal framework is supported by a special institutional system,which in particular ensures close interaction between the European Medicines Agency, the European Commission and the national competent authorities. This legal framework has recently been revised as a result of the new pharmacovigilance legislation. As such, health safety has become a key directive in managing pharmaceutical risk. Yet, whenever a risk relating directly to a particular pharmaceutical product becomes apparent, medical damages and compensation claims arise. The response of the national French and Italian legal systems to the application for compensation of the victims of such accidents, by way of the ordinary rules of civil liability and the liability for defective products as defined in Council Directive85/374/EEC, has proven ineffective: they fail to take into account the specific nature ofpharmaceutical products. Based on this observation, there is a sound case for separating liability from compensation: the latter can be guaranteed by setting up a general compensationfund for medical damages, with both public and private sector participation. This solutionwould guarantee a socialisation of risks that is justified by the social nature of therapeutic risk. It would provide a counterbalance to the dangers inherent in scientific innovation, whilst simultaneously allowing patients to benefit from future therapeutic developments. By advocating a holistic approach to drug policy, this proposed compensation fund would act as apublic health policy instrument, in the context of which compensation for medical risks would only be considered an addition to, and extension of, the security guarantee that constitutes the cornerstone of the European pharmaceutical legislation.

Sammanfattning Yttrandefriheten utgör en av grundbultarna i en demokratisk rättsstat. I svensk rätt är den grundlagsskyddade yttrandefriheten, reglerad i TF och YGL, starkt förankrad. De inskränkningar som får göras i denna bygger på noggranna överväganden. Att utpeka annan fysisk person såsom brottslig, klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämna uppgift som är ägnad att utsätta denna för andras missaktning utgör förtal. Förtal är såväl ett yttrandefrihetsbrott enligt 7 kap. 4 § p. 14 TF, som ett brott mot person enligt 5 kap. 1–2 §§ BrB. Det som den svenska förtalsregleringen syftar till att skydda är den objektiva äran: anseendet, det goda namnet och ryktet hos det potentiella offret.   I svensk rätt har intagits en ståndpunkt om att juridiska personer inte är berättigade till ett rättsligt skydd vid förtal, eftersom förtalet inte anses angripa någons anseende. Införandet av ett straffrättsligt ansvar vid förtal mot juridisk person har föreslagits, men avfärdats med motiveringen att det skulle utgöra en omotiverad inskränkning i yttrandefriheten. I vissa utländska rättssystem, vilka upprätthåller en stark yttrandefrihet, åtnjuter juridiska personer dock ett rättsligt skydd mot förtal genom straffrättslig eller civilrättslig lagstiftning. Juridiska personer åtnjuter därtill flertalet grundläggande ekonomiska och personliga fri- och rättigheter inom unions- och konventionsrätten. Av nämnda fri- och rättigheter är rätten till effektiva rättsmedel av särskild betydelse. Därtill är medlemsstater i Europeiska unionen (EU) skyldiga att tillhandahålla effektiva rättsmedel till enskilda för att säkra ett effektivt domstolsskydd. Det har ännu inte prövats huruvida en särskild civilrättslig skadeståndsreglering vid förtal mot juridisk person bör införas i svensk rätt, i syfte att skapa ett effektivt rättsmedel som är mindre benäget att inskränka yttrandefriheten.   I förevarande framställning konstateras att juridiska personer åtnjuter ett kommersiellt anseende och ett rykte som kan bli föremål för kränkningar genom förtal. Skadeverkningarna av förtal är i huvudsak ekonomiska. Svensk rätt, avseende bristen på rättsmedel vid förtal mot juridisk person, är oförenlig med unions- och konventionsrätten, eftersom den riskerar att direkt kränka juridiska personers grundläggande fri- och rättigheter. I svensk rätt existerar en möjlighet att reglera förtal mot juridisk person i skadeståndslagen (1972:207). Direkta ingrepp i den grundlagsskyddade yttrandefriheten undviks därigenom. Det särskilda civilrättsliga skyddet som i förevarande framställning föreslås, bör omfatta ogrundade uppgifter som utgör anklagelser om brott vilka har begåtts inom den juridiska personens verksamhet eller i dennas namn, eller eljest ogrundade uppgifter om specifik omständighet. Det nämnda skyddet mot förtal bör kunna göras effektivt genom införandet av en särskild skadeståndsregel.