No description available.

De rättsliga regler som skyddar företagsspecifik information finns i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Lagen innehåller en definition av begreppet företagshemlighet. Definitionen uppställer ett antal rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda för att en information ska utgöra en företagshemlighet och därmed skyddas av lagen. En företagshemlighet omfattas av tystnadsplikt. Ett olovligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet är i lagens mening ett angrepp på företagshemlighet som i vissa fall kan utlösa både straff- och skadeståndsansvar. I de allra flesta fall leder dock angrepp på företagshemligheter endast till skadeståndsansvar. Ansvarssubjekt kan enligt lagen vara affärspartners, arbetstagare, i vissa fall även f.d. arbetstagare samt andra som kommer i kontakt med en näringsidkares företagshemligheter. Den tystnadsplikt som åligger dessa kan vara avtalad eller underförstådd. Arbetstagares tystnadsplikt bygger ofta på den arbetsrättsliga lojalitetsplikten. I ett fåtal fall är tystnadsplikten reglerad i FHL. De gärningar som är kriminaliserade i lagen är företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet. I ett fåtal fall kan andra straffrättsliga regler bli aktuella. Straffansvar inträder oavsett om skada har uppkommit. Övrigt missbruk av företagshemligheter är skadeståndsgrundande i den mån skada har uppkommit. Lagens skadeståndsregler utgör specialbestämmelser som ska tillämpas före bestämmelser i SkL och allmänna kontraktsrättsliga regler som endast har getts en kompletterande funktion. Ett undantag från denna principiella utgångspunkt är MBLs företräde framför FHL. Skadeståndsbestämmelserna i FHL har utformats efter förebild från dels immaterialrätten, dels arbetsrätten, särskilt MBL. Skadestånd enligt FHL kan således utgå både i form av ekonomiskt och allmänt skadestånd. Införandet av allmänt skadestånd har i förarbetena motiverats med de bevissvårigheter som kan uppstå när en näringsidkare ska styrka den ekonomiska skada som denne lidit. Tanken är att skadeståndet ska vara en verkligt effektiv sanktion. Genom att domstolarna utnyttjar möjligheten att utdöma allmänt skadestånd ska enligt förarbetena skadeståndet kunna sättas på en högre nivå än vad som skulle ha blivit fallet om endast ett ekonomiskt skadestånd kunnat dömas ut. En studie av rättspraxis på området visar att domstolarna inte lever upp till de intentioner som lagstiftaren gett uttryck för i förarbetena. Genom att analysera ett flertal av de rättsfall som finns på området har jag kommit fram till att detta beror på avsaknaden av en uttrycklig minimiregel för bestämmandet av det ekonomiska skadeståndet. Förarbetena kan, enligt min mening, tolkas som att en sådan minimiregel varit lagstiftarens avsikt men att detta inte kommit att uttryckas tydligt. Min uppfattning är att denna brist på tydlig vägledning påverkar domstolarnas praxis på så sätt att utdömda skadestånd i vissa fall blir omotiverat låga. Problematiken är enligt min mening generell men den är särskilt påtaglig i de fall där en angripen näringsidkare misslyckas med att styrka att angrepp lett till ekonomisk skada. I de fallen har domstolarna endast dömt ut allmänt skadestånd. Bristen på klara hållpunkter för vad ett allmänt skadestånd är ersättning för och framför allt vilka belopp som kan utdömas skapar en rättsosäkerhet som borde vara lätt att åtgärda. Att införa en minimiregel efter mönster från immaterialrätten är mitt förslag på lämplig åtgärd inte minst med tanke på att detta rättsområde ligger närmast skyddet för företagshemligheter.

<p>De rättsliga regler som skyddar företagsspecifik information finns i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Lagen innehåller en definition av begreppet företagshemlighet. Definitionen uppställer ett antal rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda för att en information ska utgöra en företagshemlighet och därmed skyddas av lagen. En företagshemlighet omfattas av tystnadsplikt. Ett olovligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet är i lagens mening ett angrepp på företagshemlighet som i vissa fall kan utlösa både straff- och skadeståndsansvar. I de allra flesta fall leder dock angrepp på företagshemligheter endast till skadeståndsansvar. Ansvarssubjekt kan enligt lagen vara affärspartners, arbetstagare, i vissa fall även f.d. arbetstagare samt andra som kommer i kontakt med en näringsidkares företagshemligheter. Den tystnadsplikt som åligger dessa kan vara avtalad eller underförstådd. Arbetstagares tystnadsplikt bygger ofta på den arbetsrättsliga lojalitetsplikten. I ett fåtal fall är tystnadsplikten reglerad i FHL. De gärningar som är kriminaliserade i lagen är företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet. I ett fåtal fall kan andra straffrättsliga regler bli aktuella. Straffansvar inträder oavsett om skada har uppkommit. Övrigt missbruk av företagshemligheter är skadeståndsgrundande i den mån skada har uppkommit.</p><p>Lagens skadeståndsregler utgör specialbestämmelser som ska tillämpas före bestämmelser i SkL och allmänna kontraktsrättsliga regler som endast har getts en kompletterande funktion. Ett undantag från denna principiella utgångspunkt är MBLs företräde framför FHL. Skadeståndsbestämmelserna i FHL har utformats efter förebild från dels immaterialrätten, dels arbetsrätten, särskilt MBL. Skadestånd enligt FHL kan således utgå både i form av ekonomiskt och allmänt skadestånd. Införandet av allmänt skadestånd har i förarbetena motiverats med de bevissvårigheter som kan uppstå när en näringsidkare ska styrka den ekonomiska skada som denne lidit. Tanken är att skadeståndet ska vara en verkligt effektiv sanktion. Genom att domstolarna utnyttjar möjligheten att utdöma allmänt skadestånd ska enligt förarbetena skadeståndet kunna sättas på en högre nivå än vad som skulle ha blivit fallet om endast ett ekonomiskt skadestånd kunnat dömas ut.</p><p>En studie av rättspraxis på området visar att domstolarna inte lever upp till de intentioner som lagstiftaren gett uttryck för i förarbetena. Genom att analysera ett flertal av de rättsfall som finns på området har jag kommit fram till att detta beror på avsaknaden av en uttrycklig minimiregel för bestämmandet av det ekonomiska skadeståndet. Förarbetena kan, enligt min mening, tolkas som att en sådan minimiregel varit lagstiftarens avsikt men att detta inte kommit att uttryckas tydligt. Min uppfattning är att denna brist på tydlig vägledning påverkar domstolarnas praxis på så sätt att utdömda skadestånd i vissa fall blir omotiverat låga. Problematiken är enligt min mening generell men den är särskilt påtaglig i de fall där en angripen näringsidkare misslyckas med att styrka att angrepp lett till ekonomisk skada. I de fallen har domstolarna endast dömt ut allmänt skadestånd. Bristen på klara hållpunkter för vad ett allmänt skadestånd är ersättning för och framför allt vilka belopp som kan utdömas skapar en rättsosäkerhet som borde vara lätt att åtgärda. Att införa en minimiregel efter mönster från immaterialrätten är mitt förslag på lämplig åtgärd inte minst med tanke på att detta rättsområde ligger närmast skyddet för företagshemligheter.</p>

No description available.

During the last part of the 20th century many companies has started to build their organizations on knowledge and information instead of manufacturing of products.  Today it is easier to communicate and spread information. At the same time the numbers of untraditional employments like temporary employments and workers from staffing agencies are increasing. Many organizations have higher employee turnover now than before. This allows more people to have access to confidential information, whose spreading might cause great damage for the employer. This essay aims to look into the protection of confidential information for the client against offenses from staffing agency workers that are working within the clients’ organization. Protection of confidential information is included in the duty of loyalty in terms of confidentiality, protection of trade secrets and competition clauses. Duty of loyalty lies within the employment contract between the agency employer and the staffing agency. Therefore the agency employer has no duty to be loyal against the client. For the agency worker to be able to perform the required work duties he or she might be provided with confidential information. Spreading of this information could cause damage for the client. Can the rules of justice that regulates duty of loyalty be applied on the relationship between the client and the agency worker?  What are the consequences of the rules that exist today? This essay is written with a juridical method and with sociology of law perspective. Other parts of the duty of loyalty is not included as well as the duty of loyalty for the employer. The conclusion is that the staffing agency is responsible for indemnity towards the client if an agency employer reviles confidential information about the clients’ organization.  Some rules of justice can be interpreted as an expression that duty of loyalty lays between the client and the agency worker. For example, the agency worker is bound by confidentiality in terms of the conditions at the clients’ organization.  Suggestions of changes in the regulations about protection of confidential information will force the agency worker to pay indemnity to the client if he or she reviles confidential information.   In staffing agencies there are twice as many immigrants than in the regular labor market. The rules of duty of loyalty can contribute to a holdback for immigrants that are working in staffing agencies. Immigrants will be at bigger risk of standing outside the general labor market than people born in Sweden because of static discrimination. / Företag har under senare delen av 1900-talet gått från traditionell varuproduktion till att allt mer bygga sin verksamhet på information och kunskap. Den tekniska utvecklingen har gjort det lättare att överföra och sprida kunskap i samhället vilket ökar sårbarheten hos företagen. Icke- traditionella anställningar såsom tidsbegränsade anställningar och inhyrd arbetskraft ökar och företag har en högre personalomsättning nu än tidigare. Fler personer får tillgång till företagsspecifik information och spridning av den skulle kunna skada arbetsgivaren. I min uppsats undersöker jag skyddet av hemlig information för arbetsgivare som hyr in arbetskraft från ett personaluthyrningsföretag. Skydd för hemlig information ingår i den så kallade lojalitetsplikten i form av tystnadsplikt, skydd för företagshemlighet och konkurrensklausuler. Lojalitetplikt föreligger i anställningsavtalet mellan uthyrd arbetstagare och uthyrningsföretaget men arbetstagarens arbetsprestation utförs hos kunden. Kan regleringar kring lojalitetsplikt tillämpas på förhållandet mellan kund och inhyrd arbetstagare? Vad blir konsekvenserna av de regler som finns idag? Uppsatsen är skriven med juridisk metod som har sin utgångspunkt i rättskälleläran samt med rättssociologisk angreppssätt. Andra delar av lojalitetsplikt såsom upplysningsskyldighet, bisysslor eller kritikrätt behandlas inte i uppsatsen, ej heller lojalitetsplikt för arbetsgivaren. Slutsatsen är att uthyrningsföretaget står för den uthyrde arbetstagarens handlingar mot kundföretaget eftersom det föreligger lojalitetsförpliktelser i uthyrningsavtalet mellan kund och uthyrare. Uthyraren står för exempelvis skadestånd om en arbetstagare röjer eller utnyttjar en företagshemlighet hos kunden. Vissa regleringar ger uttryck för att det föreligger lojalitetsplikt mellan kund och inhyrd arbetstagare. Exempelvis är den uthyrda arbetstagaren bunden av tystnadsplikt vad det gäller förhållanden hos kunden. I ett förslag från regeringen på kommande ändringar i lagstiftningen kommer den inhyrde arbetstagaren bli direkt skadeståndsansvarig vid röjande eller utnyttjande av företagshemlighet hos kunden. I uthyrningsbranschen finns dubbelt så stor andel utlandsfödda arbetstagare som på arbetsmarknaden generellt. På grund av hur regleringen kring lojalitetsplikt ser ut idag kan den bidra till inlåsningseffekter för utlandsfödda arbetstagare som arbetar i uthyrningsbranschen. Skilda villkor för svensk- och utlandsfödda såsom statisk diskriminering på arbetsmarknaden gör att utlandsfödda arbetstagare löper större risk än svenskfödda arbetstagare att få stå utanför den traditionella arbetsmarknaden.