Verksamhetsöverlåtelser är enligt 3 kap. 25 § mervärdesskattelagen undantagna från mervärdesskatt. Motsvarande EU-rättsliga bestämmelser återfinns i artiklarna 19 och 29 mervärdesskattedirektivet. En analys av bestämmelsen är intressant eftersom det förekommer vissa problem kring tillämpningen. Svårigheter att bedöma bestämmelsens tillämpnings-område i ett specifikt fall kan leda till oklarheter huruvida undantaget är tillämpligt eller inte. Både överlåtare och förvärvare kan i sådana fall beläggas med skattetillägg till följd av en felaktig tillämpning av bestämmelsen. Förevarande uppsats behandlar 3 kap. 25 § utifrån ett ändamålsenligt perspektiv och avser att analysera hur väl rättsutvecklingen på området överensstämmer med syftet bakom regleringen. I uppsatsen används huvudsakligen en rättsvetenskaplig metod. I viss mån kommer även EU-rättslig metod att användas eftersom rättsområdet är harmoniserat. Syftet med 3 kap. 25 § är främst av praktisk natur och avser att underlätta verksamhetsöverlåtelser genom att inte belasta förvärvarens likviditet. Rättsutvecklingen på området stämmer på det stora hela väl överens med syftet bakom lagstiftningen. Det uppställs krav på att verksamheten drivs vidare av förvärvaren och att de tillgångar som överlåts kan utgöra en självständig verksamhet.  Till följd av ett avgörande från EU-domstolen har fråga uppkommit om en aktieavyttring kan utgöra en verksamhetsöverlåtelse. Utifrån syftet med 3 kap. 25 § är så inte fallet eftersom aktierna utgör en enskild tillång och vidare aldrig kan belastas med mervärdesskatt. Vid verksamhetsöverlåtelser som involverar ett rättssubjekt som inte är fullt ut skattskyldig råder det i nuläget konsensus att sådana omfattas av tillämpningsområdet för 3 kap. 25 § under förutsättning att det inte uppstår någon konkurrenssnedvridning. Kravet på konkurrens-snedvridning vid inskränkning av tillämpningsområdet framgår av artikel 19. 3 kap. 25 § uppställer emellertid enligt sin ordalydelse ett krav på full skattskyldighet, vilket strider mot artikel 19 och syftet med bestämmelsen. Goda skäl kan således anföras för att bestämmelsen är felaktigt implementerad och bör revideras. Det bör framgå av ordalydelsen i 3 kap. 25 § att bestämmelsen endast får inskränkas i de fall en konkurrenssnedvridning uppstår till följd av överlåtelsen.

Överlåtelsedirektivets ändamål är att skydda arbetstagares anställning från negativ påverkan av en verksamhetsövergång. Överlåtelsedirektivet föreskriver således ett uppsägningsför- bud som innebär att arbetsgivare inte får vidta uppsägningar av arbetstagare vid en verk- samhetsövergång på grund av övergången som sådan. Överlåtelsedirektivet syftar även till att beakta arbetsgivares intressen. Uppsägningsförbudet följer således av ett undantag som föreskriver att arbetsgivare får vidta uppsägningar hänförliga till ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl vid en verksamhetsövergång. EU-domstolens tillämpning av undantagsbestämmelsen innebär att arbetsgivare får vidta uppsägningar grundade på andra skäl än övergången som sådan vid en verksamhetsöver- gång. Tillämpningen av undantaget vid en verksamhetsövergång ska avgöras med utgångs- punkt i arbetsgivares uppsägningsskäl. Arbetsdomstolens tillämpning av undantaget sker med hänsyn till en viss tidpunkt, vilket innebär att det föreligger ett absolut uppsägningsförbud från en viss tidpunkt. Det är emellertid oklart från vilken tidpunkt detta absoluta uppsäg- ningsförbud råder på grund av Arbetsdomstolens inkonsekventa uttalanden, vilket påverkar förutsägbarheten för både arbetstagare och arbetsgivare. Den svenska tillämpningen överensstämmer inte med överlåtelsedirektivets ändamål ef- tersom undantaget saknar tillämplighet från en viss tidpunkt i svensk rätt. Det finns således behov av att ändra den svenska tillämpningen av undantagsbestämmelsen. Den svenska till- lämpningen bör överensstämma den EU-rättsliga tillämpningen för att tillgodose även ar- betsgivares intressen och därigenom vara förenlig med överlåtelsedirektivets ändamål.

<p>Då taxeringsrevision är en relativt ingripande åtgärd för den enskilde företagaren, bör denna ha möjligheten att skydda känsliga handlingar. Skatteverket har vid taxeringsrevision rätt att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten. Det finns dock möjligheter att undanta handlingar från revisionen, men det är då främst för de grupper som berörs av 36 kap. 5 § RB, exempelvis advokater, läkare och tandläkare.</p><p>Vad det gäller revisorer så omfattas inte de av 36 kap. 5 § RB och har därmed inte den möjligheten till undantag, utan de kan enbart åberopa 3 kap. 13 § 1st 2 TL om de vill få handling undantagen vid revision.</p><p>Syftet med uppsatsen är att se om det borde finnas fler yrkesgrupper som ska kunna åberopa 27 kap. 2 § RB och 36 kap. 5 § RB vid undantag av handling. Och då på grund av sekretess förbindelser genom andra lagar eller regler, till exempel tystnadsplikten för revisorer i 9 kap. 41 § ABL.</p><p>Vi har valt att jämföra revisorer med advokater då båda dessa yrkesgrupper omfattas av lagreglerad tystnadsplikt, med tanke på detta så anser vi att även revisorer bör omfattas av möjligheten till undantag i likhet med det som finns i 27 kap. 2 § RB.</p><p>När vi studerat de rättsfall vi tagit upp i uppsatsen så framkom det att advokater inte med självklarhet kan få en handling undantagen, utan de måste åberopa speciella skäl för den specifika handlingen. Enligt en dom i Högsta domstolen, NJA 1990 s 537, så bör bevisbördan för dessa ligga på en låg nivå för att få handlingen undantagen till skillnad från revisorer som det ställs högre krav på.</p><p>Vad man kan se så finns det inte någon klar bild på hur domstolarna dömer i denna typ av mål, då de olika instanserna flera gånger kommer till olika domslut i samma mål. Detta gäller både mellan länsrätt – kammarrätt, som kammarrätt – Regeringsrätt, vilket inte är bra för förutsebarheten och rättsäkerheten för den skattskyldige.</p><p>Vi kom fram till den slutsatsen, för att skydda revisorernas klienter bör det till en lagändring, i och med denna kommer sekretess gälla för hela skatteprocessen. Det blir då bara parterna i målet som har rätt att ta del av materialet, och det finns då ingen risk att utomstående kan få del av känsligt material efter domen. Med denna lagändring skulle inte bara skyddet stärkas för revisorns klienter utan även för advokatens.</p>

Då taxeringsrevision är en relativt ingripande åtgärd för den enskilde företagaren, bör denna ha möjligheten att skydda känsliga handlingar. Skatteverket har vid taxeringsrevision rätt att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten. Det finns dock möjligheter att undanta handlingar från revisionen, men det är då främst för de grupper som berörs av 36 kap. 5 § RB, exempelvis advokater, läkare och tandläkare. Vad det gäller revisorer så omfattas inte de av 36 kap. 5 § RB och har därmed inte den möjligheten till undantag, utan de kan enbart åberopa 3 kap. 13 § 1st 2 TL om de vill få handling undantagen vid revision. Syftet med uppsatsen är att se om det borde finnas fler yrkesgrupper som ska kunna åberopa 27 kap. 2 § RB och 36 kap. 5 § RB vid undantag av handling. Och då på grund av sekretess förbindelser genom andra lagar eller regler, till exempel tystnadsplikten för revisorer i 9 kap. 41 § ABL. Vi har valt att jämföra revisorer med advokater då båda dessa yrkesgrupper omfattas av lagreglerad tystnadsplikt, med tanke på detta så anser vi att även revisorer bör omfattas av möjligheten till undantag i likhet med det som finns i 27 kap. 2 § RB. När vi studerat de rättsfall vi tagit upp i uppsatsen så framkom det att advokater inte med självklarhet kan få en handling undantagen, utan de måste åberopa speciella skäl för den specifika handlingen. Enligt en dom i Högsta domstolen, NJA 1990 s 537, så bör bevisbördan för dessa ligga på en låg nivå för att få handlingen undantagen till skillnad från revisorer som det ställs högre krav på. Vad man kan se så finns det inte någon klar bild på hur domstolarna dömer i denna typ av mål, då de olika instanserna flera gånger kommer till olika domslut i samma mål. Detta gäller både mellan länsrätt – kammarrätt, som kammarrätt – Regeringsrätt, vilket inte är bra för förutsebarheten och rättsäkerheten för den skattskyldige. Vi kom fram till den slutsatsen, för att skydda revisorernas klienter bör det till en lagändring, i och med denna kommer sekretess gälla för hela skatteprocessen. Det blir då bara parterna i målet som har rätt att ta del av materialet, och det finns då ingen risk att utomstående kan få del av känsligt material efter domen. Med denna lagändring skulle inte bara skyddet stärkas för revisorns klienter utan även för advokatens.

Uppsatsen studerar den svenska musikbranschens behov av ett allmänt upphovsrättsligt undantag, hur väl den amerikanska principen Fair Use Doctrine lämpar sig som utgångspunkt för ett sådant undantag och vilka anpassningar principen och de svenska upphovsrättsliga undantagen skulle behöva vid en implementering. Förändringar i tekniska förutsättningar har resulterat i större risk för upphovsrättsliga intrång och ett behov av en mer flexibel upphovsrätt. Samtidigt har lagstiftarens åtgärder resulterat i en svåröverskådlig lagstiftning. Uppsatsen bedömer att det finns ett behov av ett allmänt upphovsrättsligt undantag likt Fair Use Doctrine i svensk upphovsrätt och att principen är lämplig såsom utgångspunkt för utformandet av undantaget. Som ett resultat skulle ett allmänt upphovsrättsligt undantag bistå med den flexibilitet som behövs, men även om många upphovsrättsliga principer som utformats i svensk praxis kan lämnas orörda behöver både principen och den svenska undantagskatalogen anpassas innan ett allmänt upphovsrättsligt undantag likt Fair Use Doctrine implementeras i svensk upphovsrätt. Det svenska rättssystemet uppvisar tendenser till både acceptans av öppna normer och en ovilja att skapa praxis gällande de upphovsrättsliga undantagen, men bör kunna utforma och tillämpa ett allmänt upphovsrättsligt undantag. Uppsatsen konstaterar att det allmänna undantaget bör införas som en generalklausul i 2 kap. URL och att regeringen bör studera denna möjlighet i ett framtida utredningsbetänkande.

<p>Non-profit organisations play a very important role in the Swedish civil society, both economically and for the employment policy. The organisations pursue various activities such as, activities aiming at social needs, sport activities and activities contributing to the political life. Depending on what activities the organisations practice different tax rules follow.</p><p>A person who pursues commercial activity constitutes a taxable person within the meaning of the Swedish VAT act. The definition of commercial activity is an activity which is practiced independently, professionally and with an object of making a profit. The activity must be practiced regularly and to a certain extent to qualify as commercial. When deciding if the activity which a non-profit organisation practices is commercial or not, the EU-law must be taken into consideration. The equivalent term to commercial activity within the EU-law is economic activity. The two terms are not completely corresponding which make the evaluation of commercial activity problematic.</p><p>Non-profit organisations can be exempted from VAT liability if certain criteria are met. The organisation must have a non-profit purpose which is in the public interest to protect, the activities pursued must fulfil the non-profit purpose to a broad extent, and the income must be used to carry out the non-profit purpose and finally the organisation need to have an open member admission.</p><p>Due to differences between the Swedish national law and the EU-law, a report has been developed with recommended changes to achieve full correspondence between the rules. The VAT liability for non-profit organisations in the future is therefore uncertain.</p>

No description available.

No description available.

Non-profit organisations play a very important role in the Swedish civil society, both economically and for the employment policy. The organisations pursue various activities such as, activities aiming at social needs, sport activities and activities contributing to the political life. Depending on what activities the organisations practice different tax rules follow. A person who pursues commercial activity constitutes a taxable person within the meaning of the Swedish VAT act. The definition of commercial activity is an activity which is practiced independently, professionally and with an object of making a profit. The activity must be practiced regularly and to a certain extent to qualify as commercial. When deciding if the activity which a non-profit organisation practices is commercial or not, the EU-law must be taken into consideration. The equivalent term to commercial activity within the EU-law is economic activity. The two terms are not completely corresponding which make the evaluation of commercial activity problematic. Non-profit organisations can be exempted from VAT liability if certain criteria are met. The organisation must have a non-profit purpose which is in the public interest to protect, the activities pursued must fulfil the non-profit purpose to a broad extent, and the income must be used to carry out the non-profit purpose and finally the organisation need to have an open member admission. Due to differences between the Swedish national law and the EU-law, a report has been developed with recommended changes to achieve full correspondence between the rules. The VAT liability for non-profit organisations in the future is therefore uncertain.

No description available.