I den här uppsatsen undersöks hur vampyrer dör i TV-serierna True Blood (2008-2014), Vampire Diaries (2009-2017) och Buffy the Vampire Slayer (1997-2003). Genom närläsning och jämförelser mellan dessa olika sätt att skildra vampyrers död diskuteras vad detta innebär för den roll vampyren får i respektive serie, och vad det betyder för skildringen av kropp och kroppslighet. Jag använder mig av teorier kring skildringen av (mänsklig) död på film, samt för en diskussion i relation till bland annat Judith Butlers begrepp ”sörjbara kroppar” och Giorgio Agambens ”bare life”. Utifrån detta ställs frågor om hur vampyrer, deras död och skildringen av denna relaterar till de diskurser om mänsklighet som genomsyrar serierna och deras kontext.

Syftet med den här uppsatsen bygger på en gestaltningsanalys av vampyrerna Edward Culleni Twilight och Stefan Salvatore i The Vampire Diaries där fokuset handlar om hur dessavampyrkaraktärer gestaltas genom olika aspekter som utseende, kroppsspråk, humör,beteende och agerande. Jens Eders karaktärsklocka är den metod jag använt mig av för attgöra analysen på vampyrkaraktärerna. Vampyrernas samspel med andra karaktärer är ocksåen viktig del i analysen. Både samspelet med andra vampyrer och samspelet med människor.Resultatet visar att den moderna vampyren har en större utsträckning mot den “klassiska”vampyren som nästintill bara har monstruösa drag utan någon empati eller ångest över sinahandlingar. Både Stefan och Edward har både monstruösa och mänskliga skildringar i derasgestaltning som både följt med genom historien eller uppkommit under modern tid.Vampyrer har traditionellt setts som hjärtlösa monster som bara dödar. Så ser det inte ut idagen moderna vampyrfilmer och serier.

This thesis explores the ways in which the television adaptations of Gossip Girl, Pretty Little Liars, and The Vampire Diaries become more homogenized during the adaptation process, thus contributing to an implied exclusivity from which Alloy, Inc.—the media and marketing company that owns these products—might benefit. This paper points out the ways in which the three products become structurally similar to one another during the adaptation process through the implementation of soap opera conventions. An exploration of consumption and class in each of the three works reveals an emphasis on class-based exclusivity in the adaptation process. Finally, a focus on portrayals of race within the source texts and their respective adaptations reveals the ways in which African American characters are presented as invisible, outsiders, or antagonists, thus creating products that become more exclusive on a race basis.