Delad uppmärksamhet och affective stances är viktiga sociala verktyg och fundamentala moment vid barn–barn-interaktion. Syftet med den genomförda studien var att undersöka hur femåringar använder sig av och bemöter samtalsturer innehållande uppmärksamhetssökande språkliga praktiker under fri lek, samt hur de modifierar dessa samtalsturer för att presentera förhöjda affective stances. För att uppnå studiens syfte observerades och transkriberades videomaterial som skildrar barn i femårsåldern som leker i par om två. Innehållet i detta transkriberade material studerades på två vis. Först räknades antalet förekomster av uppmärksamhetssökande språkliga praktiker och uppmärksamhetssökande samtalsturer samt de olika sorters responser som barnen gav på dessa. Sedan utfördes en multimodal interaktionsanalys på särskilt intressanta sekvenser ur materialet. Studiens resultat visade att barnen i huvudsak använde sig av vokativer och ”kolla på”-direktiv för att rikta sina lekkamraters uppmärksamhet, medan ingressiver och diskurspartiklar med appellerande moment var minst vanligt förekommande. Den vanligaste formen av respons på barnens uppmärksamhetssökande samtalsturer var kortfattade, minimala responser, medan utvecklade responser var minst vanliga. När det kommer till hur barnen modifierade sina uppmärksamhetssökande yttranden för att presentera förhöjda affective stances visade det sig att de i samtliga fall använde sig av hög tonhöjd och hög röststyrka, och i varierande utsträckning använde resurser som leenden, blickriktning, förlängningar, stigande intonation, betoning, hastighet, pauser och interjektioner. Framtida forskning på ämnet kan med fördel titta närmare på hur användningen av uppmärksamhetssökande språkliga praktiker och affective stances skiljer sig åt mellan barn i olika åldrar och vuxna, samt vilken roll kön och personlighetstyp spelar vid barns val av uppmärksamhetssökande strategier.

Denna avhandling handlar om en förberedelseklass med elever (7-10 år) som har ett annat hemspråk än svenska (arabiska, kurdiska, thailändska). Utifrån empiri som samlats in genom videoinspelningar och observationer under ett års tid i en förberedelseklass studeras elevernas deltagande och språkinlärning i det dagliga klassrumsarbetet. I studien kombineras språksocialisationsteorier med en konversationsanalytisk ansats som bygger på detaljerade transkriptioner och analyser av interaktionen. Mer specifikt studeras elevernas kommunikativa praktiker såsom de utvecklas i klassrummets interaktionella ekologi och på ett sätt som situerar elevernas svenska språkutveckling inom ramen för deras konkreta klassrumserfarenheter. Tre återkommande kommunikativa praktiker identifieras och analyseras ingående: (1) påkallande av uppmärksamhet; (2) självselektioner till talturer i flerpartsamtal; (3) språklek och metapragmatisk lek. Resultaten presenteras i fyra studier. Den första artikeln fokuserar på hur eleverna påkallar lärarens uppmärksamhet under individuellt arbete. Studien visar hur de uppgraderar sina försök att försäkra sig om lärarens uppmärksamhet genom att använda både verbala och icke-verbala resurser, inklusive affektiva markeringar och klassrumsartefakter. I den andra studien analyseras elevernas självselektioner i lärarledda samtal ur ett longitudinellt perspektiv. I artikeln framkommer hur deltagandet i dessa aktiviteter är intimt relaterat till språkliga och interaktionella kompetenser med konsekvenser för elevens ’identitet’ i klassrumsgemenskapen. I den tredje studien utforskas barnens metapragmatiska lekar. Studien visar hur de skapar skämtsamma episoder i vilka de överträder lokala normer för språkbruk. I den fjärde studien analyseras slutligen barnens spontana språklekar, vilka kan ta formen av egeninitierade ’språklektioner’, ett gemensamt utforskande av språklig form och mening, som även innefattar något av ett offentligt framträdande för kamratgruppen. Sammantaget, visar studierna olika aspekter av informellt lärande i ett klassrum och lyfter fram praktiker som hitintills ofta förbigåtts i forskning om andraspråkslärande. / The present thesis investigates L2 learners’ participation and language learning in a Swedish immersion classroom (ages 7-10). The data consist of video recordings and observations of classroom (and recess) activities, during one school year. Methodologically, the present thesis combines insights from language socialization with detailed transcriptions and analysis, inspired by conversation analytic approaches. More specifically, the learners’ communicative practices are studied as they emerge in the interactional ecology of a specific classroom, situating Swedish language (L2) development within the concrete classroom experiences of the learner. Three communicative practices were recurrently identified in the children’s classroom repertoires: (i) summonses; (ii) self-selections; (iii) language play, including metapragmatic play. The findings are documented in four studies. The first article focuses on how L2 novices solicit the teacher’s attention during individual seatwork. It illustrates how the novices upgraded their attempts to secure the teacher’s attention by employing multimodally structured summons turns, involving affective stances and displays of classroom artefacts. In the second study, an L2 novice’s self-selections in teacher-fronted (conversational) activities are analysed in a longitudinal perspective, showing how participation in such activities was related to language, and interactional skills, that were consequential for ‘learner’ identity in the classroom community. The third study explores the children’s metapragmatic play and demonstrates how they created joking episodes, involving transgressions from local classroom norms. Finally, the fourth study analyses children’s spontaneous form-focused language play. It demonstrates that such playful episodes and transgressions from ‘correct’ language form recurrently evolved into spontaneous peer-run ‘language lessons’; a form of aesthetic explorations of language form and meaning, involving multiparty public performances. As a whole, the present studies illuminate different aspects of informal learning in language classrooms, highlighting practices that have largely escaped systematic attention in much prior work on second language acquisition.