Den här uppsatsen utgår från hypotesen att även om de stora imperierna kom att falla sönder under efterkrigstidens decennium så kom det koloniala systemets maktstruktur att leva kvar genom den globala, kapitalistiska världsmarknaden; och detta har i sin tur påverkat den ekonomiska och politiska utvecklingen av Afrika i en negativ riktning. Den eurocentriska diskurs som konstruerar en verklighet där Väst uppfattas som ett ”facit” kom med andra ord inte att försvinna i samband med de koloniala imperiernas fall. Materialet som uppsatsen fokuserar på är framför allt artiklar publicerade i Journal of African History mellan år 2000 och 2010. Den här uppsatsen dra slutsatsen – här presenterad i breda drag – att det är väldigt få undersökningar som har problematiken kring det eurocentriska perspektivet på Afrikas historia som sin utgångspunkt. Författarna till de artiklar som analyseras strävar båda efter att kritisera en förlegad syn på Afrikas historia men då de inte är tillräckligt tydliga när det kommer till den eurocentriska diskursens inflytande över historieskrivningen så anser jag att de lämnar allt för många, viktiga frågor obesvarade. Det står dock klart att ”lösningen” på Afrikas många problem inte enbart kan bygga på västerländska modeller och västerländskt tänkande utan vi bör snarare försöka konstruera en historieskrivning som erkänner nödvändigheten av ett flertal diversifierade utgångspunkter och perspektiv på den globala ekonomin.

Vi vill få en ökad förståelse i hur svenska SME:s etablerar sig på den afrikanska marknaden. Uppsatsen är en kvalitativ studie där vi utfört intervjuer med regionala företag och organisationer. De företag och organisationer som ingår i arbetet är Sustainable Sweden, Norba, Norden samt Regionförbundet Kalmar län. Anledningen till att dessa valdes var att de har kontakt med den afrikanska marknaden. De teoriområden vår uppsats utgår ifrån är huvudsakligen etableringsform, etableringsprocess och kultur. Empirin utgör en sammanställning och jämförelse mellan de intervjuade företagen i fråga. De slutsatser vi har funnit är; vikten av kunskap vid en etablering i Afrika, vikten av rätt etableringsform, lärande i relationerna samt fördelarna med en tidig etablering i Afrika.

Islamologen Jan Hjärpe har en gång skrivit att ingen historieskrivning är oskyldig. Vilket även stämmer överens med den historia som presenteras i skolans undervisning. Historien är en del av såväl individens som nationens minne, därför måste den konstant reproduceras. Historikern Ulf Zander har påpekat att för att ens identitet skall övergå till en identifikation måste den aktiveras och ges en innebörd. Alltså måste en nationell, eller annan, identitet sättas i förhållande till någon eller något annat för att göras legitim och användbar. Detta görs genom att individens historiemedvetande påverkas och omformuleras genom den historiekultur som han eller hon möts av i skolan. När detta medvetande aktiveras används olika former av historiebruk. I skolsammanhang är det framför allt ett ideologiskt, politisk-pedagogiskt samt ett icke-bruk, som de har definierats av Klas-Göran Karlsson, som är mest framträdande. Kenya och Tanzania är två unga nationalstater dör identitetsskapandet fortfarande pågår. Länderna ligger bredvid varandra mellan Indiska oceanen och Victoriasjön på Afrikas östra halva. De har en liknande demografisk sammansättning och blev självständiga vid ungefär samma tid. De har båda fungerat som enpartistater in på 1990-talet och har ansett sig följa en socialistisk ideologi. De har dock bemött identitetskapandet på två radikalt olika vis i förhållande till skolans historieundervisning. I Secondery School, vilket motsvarar det svenska gymnasiet, läser eleverna i båda länderna historia i samtliga fyra forms eller årskurser. Medan de kenyanska läromedelsförfattarna och styrdokumenten har valt att lyfta fram landets första president Jomo Kenyatta som en landsfader har inte Tanzanias dito, Nyerere fått samma plats i sitt lands läromedel. Medan de kenyanska läromedlen och styrdokumenten har valt att lyfta fram den nationella identiteten och patriotismen som ett uttalat mål har man valt en mer panafrikansk väg i Tanzania. Likaledes lyfter de kenyanska böckerna fram tre stycken inhemska national filosofier (African socialism, Harambee samt Nyayoism) vilar sig den tanzaniska framställningen på en mer internationell socialism och en historiematerialistisk framställning. I både länderna väljer man dock att till stor del bortse från den etniska mångfald som länderna består av i det narrativ som presenteras. I båda länderna är styrdokumenten i form av läroplaner tämligen exakta och utförliga. Även om de inte anvisar vilket stoff som skall användas definierar de innehållet genom att kontrollera kapitelindelningen hos de läromedel som får användas.

Book review: In 2004 the long awaited second edition of the Standard Swahili - Swahili Dictionary, edited by the Insitute of Kiswahili Research (TUKI) at the University of Dar es Salaam, appeared. With this publication TUKI has once again confirmed its leading role in the field of Swahili lexicography in East Africa. it is up to date, containing new words and phrases which are in use in East Africa in order to cope with the development in science and technology, society, economics and globalization.

<p>Since the beginning of the new millennium, China has opened itself to the outside world and in an enormous pace increased its contacts and relationships with other countries. The trigger to these dramatic changes of economic and foreign policies is the insight that China can no longer sustain its rapid economic growth, largely based on industrial production, on energy and raw materials from China alone.</p><p>Good relations with African countries have been of highest priority in China’s strategy of “Going global”. The new African policy is based on the two principles of mutual benefit and non-interference in internal affairs – as opposite to the West’s strategy of structural adjustment programmes (SAP), which include massive interference in internal affairs. China’s renewed interest in the African continent has spawned much enthusiasm from African leaders, paving the way for massive contracts of infrastructural construction and official aid as well as grants and loans. There has, however, also been massive protests from the West on the Chinese presence in African countries and on its emerging role as the continents preferred business and development partner. China has been accused of propping up anti-democratic regimes as well as of blunt disregard of the human rights and the environment. Albeit when viewed over time, much of the Western criticism of China’s supposed crimes, and worse, was committed during the colonial era. Behind the accusations lies instead a very real threat to the Western control over Africa’s natural resources, particularly oil and natural gas.</p><p>Because of the Chinese presence and activities in 48 of 54 African countries and the strikingly prosperous sino-african relations, the West has been forced to reconsider its aid and development policies to be able to compete with China. This has created a unique situation for African countries where two opponents compete in offering advantageous development and aid packages in exchange for extraction contracts on various natural resources. As a result of what could rightfully be called a new scramble for Africa’s resources, African countries now have the opportunity to play the contending China and West against each other in an attempt to benefit from the best possible offer. The dangers of this game should however, not be disregarded.</p>

<p>Islamologen Jan Hjärpe har en gång skrivit att ingen historieskrivning är oskyldig. Vilket även stämmer överens med den historia som presenteras i skolans undervisning. Historien är en del av såväl individens som nationens minne, därför måste den konstant reproduceras. Historikern Ulf Zander har påpekat att för att ens identitet skall övergå till en identifikation måste den aktiveras och ges en innebörd. Alltså måste en nationell, eller annan, identitet sättas i förhållande till någon eller något annat för att göras legitim och användbar. Detta görs genom att individens historiemedvetande påverkas och omformuleras genom den historiekultur som han eller hon möts av i skolan. När detta medvetande aktiveras används olika former av historiebruk. I skolsammanhang är det framför allt ett ideologiskt, politisk-pedagogiskt samt ett icke-bruk, som de har definierats av Klas-Göran Karlsson, som är mest framträdande.</p><p>Kenya och Tanzania är två unga nationalstater dör identitetsskapandet fortfarande pågår. Länderna ligger bredvid varandra mellan Indiska oceanen och Victoriasjön på Afrikas östra halva. De har en liknande demografisk sammansättning och blev självständiga vid ungefär samma tid. De har båda fungerat som enpartistater in på 1990-talet och har ansett sig följa en socialistisk ideologi. De har dock bemött identitetskapandet på två radikalt olika vis i förhållande till skolans historieundervisning. I Secondery School, vilket motsvarar det svenska gymnasiet, läser eleverna i båda länderna historia i samtliga fyra forms eller årskurser. Medan de kenyanska läromedelsförfattarna och styrdokumenten har valt att lyfta fram landets första president Jomo Kenyatta som en landsfader har inte Tanzanias dito, Nyerere fått samma plats i sitt lands läromedel.</p><p>Medan de kenyanska läromedlen och styrdokumenten har valt att lyfta fram den nationella identiteten och patriotismen som ett uttalat mål har man valt en mer panafrikansk väg i Tanzania. Likaledes lyfter de kenyanska böckerna fram tre stycken inhemska national filosofier (African socialism, Harambee samt Nyayoism) vilar sig den tanzaniska framställningen på en mer internationell socialism och en historiematerialistisk framställning.</p><p>I både länderna väljer man dock att till stor del bortse från den etniska mångfald som länderna består av i det narrativ som presenteras.</p><p>I båda länderna är styrdokumenten i form av läroplaner tämligen exakta och utförliga. Även om de inte anvisar vilket stoff som skall användas definierar de innehållet genom att kontrollera kapitelindelningen hos de läromedel som får användas.</p>

Thesis (doctoral)--Universität, Münster (Westfalen), 2007. / Includes bibliographical references (p. 247-[256]).

Univ. Cheikh Anta Diop, Diss u.d.T.: La condition du pouvoir exécutif dans le nouveau constitutionnalisme africain--Dakar, 2001. / Literaturverz. S. 279 - 305.

Thesis (doctoral)--Universität, Mainz, 2002.

Since the beginning of the new millennium, China has opened itself to the outside world and in an enormous pace increased its contacts and relationships with other countries. The trigger to these dramatic changes of economic and foreign policies is the insight that China can no longer sustain its rapid economic growth, largely based on industrial production, on energy and raw materials from China alone. Good relations with African countries have been of highest priority in China’s strategy of “Going global”. The new African policy is based on the two principles of mutual benefit and non-interference in internal affairs – as opposite to the West’s strategy of structural adjustment programmes (SAP), which include massive interference in internal affairs. China’s renewed interest in the African continent has spawned much enthusiasm from African leaders, paving the way for massive contracts of infrastructural construction and official aid as well as grants and loans. There has, however, also been massive protests from the West on the Chinese presence in African countries and on its emerging role as the continents preferred business and development partner. China has been accused of propping up anti-democratic regimes as well as of blunt disregard of the human rights and the environment. Albeit when viewed over time, much of the Western criticism of China’s supposed crimes, and worse, was committed during the colonial era. Behind the accusations lies instead a very real threat to the Western control over Africa’s natural resources, particularly oil and natural gas. Because of the Chinese presence and activities in 48 of 54 African countries and the strikingly prosperous sino-african relations, the West has been forced to reconsider its aid and development policies to be able to compete with China. This has created a unique situation for African countries where two opponents compete in offering advantageous development and aid packages in exchange for extraction contracts on various natural resources. As a result of what could rightfully be called a new scramble for Africa’s resources, African countries now have the opportunity to play the contending China and West against each other in an attempt to benefit from the best possible offer. The dangers of this game should however, not be disregarded.