<p>Syftet med uppsatsen var att försöka se om det finns ett samband eller en likhet för de båda områden som jag först kom i kontakt med som använde begreppet synkronicitet (kvantfysik och psykologi) och om betydelsen av begreppet var detsamma och dessutom om det fanns angränsande områden som använde sig av begreppet synkroniciet eller något liknande, och vilken innebörd samma begrepp, synkronocitet, i sådana fall kunde ha både vetenskapligt, psykologiskt och religiöst för att återknyta till det område som C-nivån av Religionsvetenskap skulle beröra, nämligen religion och vetenskap.</p><p>Jung har själv refererat till magi och mirakel när han förklarat vad han menar med synkronicitet vilket gjorde att det var naturligt att söka på de områden som använder sig av och beskriver detta. Jag har därför försökt att belysa förekomster och situationer, förutom kvantfysiken och Jungs egna teorier om synkronicitet, som jag uppfattat har likadana eller liknande beskrivningar av upplevelser av fysisk eller känslomässig karaktär. Det jag kom fram till var att religionen också beskriver tillstånd som innehåller de beståndsdelar som Hopcke sammanfattade synkronicitet med, akausalitet, djup emotionell upplevelse, symbolisk och att de inträffar vid betydande övergångar i livet, även om det inte kallas för synkronicitet. Detsamma gäller för det som vi i vardagslag beskriver som ”slumpen” och som vi normalt inte ger någon större betydelse förrän vi ser det inträffade i ett större sammanhang eller i ett senare skede och först då ger det en innebörd.</p><p>Kvantfysiken använder sig av begreppet synkronicitet och beskriver hur helheten består av delar som har en inbördes relation, har betydelse för varandra och egentligen inte går att separera, dock beskrivs det inte ha någon känslomässig karaktär.</p><p>Vi kan konstatera att den innebörd som Jung gav ordet synkronicitet finns att känna igen på de områden som jag försökt att använda mig av, vetenskap, psykologi, religion och i ”vardagssammanhang”.</p>

<p>Det här är en jungiansk filmstudie med fokus på synkronicitet i handlingen från början till slutet. Hur manusförfattarna skildrar en människas försök att glömma och förneka delar av sin historia till att via omständigheter hon inte själv kan råda över, bland annat tack vare ett intensivt inflöde av omedvetet material som manifesteras via synkronistiska skeenden, slutligen kan förlösas och gå vidare i livet igen. En slags mild chockterapi som upprepas till dess att huvudpersonen ger upp sin ensidiga hållning och börjar tro på livet igen.</p><p>Jag kommer också att komma in på något som jag här kallar länkade händelser eller objekt.</p>

Syftet med uppsatsen var att försöka se om det finns ett samband eller en likhet för de båda områden som jag först kom i kontakt med som använde begreppet synkronicitet (kvantfysik och psykologi) och om betydelsen av begreppet var detsamma och dessutom om det fanns angränsande områden som använde sig av begreppet synkroniciet eller något liknande, och vilken innebörd samma begrepp, synkronocitet, i sådana fall kunde ha både vetenskapligt, psykologiskt och religiöst för att återknyta till det område som C-nivån av Religionsvetenskap skulle beröra, nämligen religion och vetenskap. Jung har själv refererat till magi och mirakel när han förklarat vad han menar med synkronicitet vilket gjorde att det var naturligt att söka på de områden som använder sig av och beskriver detta. Jag har därför försökt att belysa förekomster och situationer, förutom kvantfysiken och Jungs egna teorier om synkronicitet, som jag uppfattat har likadana eller liknande beskrivningar av upplevelser av fysisk eller känslomässig karaktär. Det jag kom fram till var att religionen också beskriver tillstånd som innehåller de beståndsdelar som Hopcke sammanfattade synkronicitet med, akausalitet, djup emotionell upplevelse, symbolisk och att de inträffar vid betydande övergångar i livet, även om det inte kallas för synkronicitet. Detsamma gäller för det som vi i vardagslag beskriver som ”slumpen” och som vi normalt inte ger någon större betydelse förrän vi ser det inträffade i ett större sammanhang eller i ett senare skede och först då ger det en innebörd. Kvantfysiken använder sig av begreppet synkronicitet och beskriver hur helheten består av delar som har en inbördes relation, har betydelse för varandra och egentligen inte går att separera, dock beskrivs det inte ha någon känslomässig karaktär. Vi kan konstatera att den innebörd som Jung gav ordet synkronicitet finns att känna igen på de områden som jag försökt att använda mig av, vetenskap, psykologi, religion och i ”vardagssammanhang”.

Det här är en jungiansk filmstudie med fokus på synkronicitet i handlingen från början till slutet. Hur manusförfattarna skildrar en människas försök att glömma och förneka delar av sin historia till att via omständigheter hon inte själv kan råda över, bland annat tack vare ett intensivt inflöde av omedvetet material som manifesteras via synkronistiska skeenden, slutligen kan förlösas och gå vidare i livet igen. En slags mild chockterapi som upprepas till dess att huvudpersonen ger upp sin ensidiga hållning och börjar tro på livet igen. Jag kommer också att komma in på något som jag här kallar länkade händelser eller objekt.

<p>Den här uppsatsen är en studie i synkroniciteten och individuationsprocessen med utgångspunkt från C. G. Jungs definitioner.</p><p>Begreppet synkronicitet introducerades av C. G. Jung år 1951. Denna princip förenar händelser på ett akausalt sätt. Synkronicitet är enligt C. G. Jung ett sammanträffande av ett inre subjektivt tillstånd som sammanfaller med ett yttre skeende som står i direkt beröring med det inre tillståndet. De synkronistiska händelserna gör att vi måste se världen som ett enat fält vari ens egna upplevelser och handlingar i grunden hänger samman med andras erfarenheter och ageranden. Meningen är unik och specifik för just den eller de personer som är inblandade. Den är på det psykiska och emotionella planet.</p><p>Syftet med denna uppsats är att undersöka om det finns en ökning eller minskning av synkronicitet beroende på var vi står i individuationsprocessen, om man kan påverka synkronicitets tillfällena och om vissa har mera eller mindre av dessa sammanträffanden. I uppsatsen redogör jag även för skillnaden mellan projektion och synkronisering.</p>

Den här uppsatsen är en studie i synkroniciteten och individuationsprocessen med utgångspunkt från C. G. Jungs definitioner. Begreppet synkronicitet introducerades av C. G. Jung år 1951. Denna princip förenar händelser på ett akausalt sätt. Synkronicitet är enligt C. G. Jung ett sammanträffande av ett inre subjektivt tillstånd som sammanfaller med ett yttre skeende som står i direkt beröring med det inre tillståndet. De synkronistiska händelserna gör att vi måste se världen som ett enat fält vari ens egna upplevelser och handlingar i grunden hänger samman med andras erfarenheter och ageranden. Meningen är unik och specifik för just den eller de personer som är inblandade. Den är på det psykiska och emotionella planet. Syftet med denna uppsats är att undersöka om det finns en ökning eller minskning av synkronicitet beroende på var vi står i individuationsprocessen, om man kan påverka synkronicitets tillfällena och om vissa har mera eller mindre av dessa sammanträffanden. I uppsatsen redogör jag även för skillnaden mellan projektion och synkronisering.