SammanfattningSyftet med uppsatsen är att undersöka hur förskollärare arbetar relationellt med högläsning, både analogt och digitalt i verksamheten på förskolan. För att uppnå syftet besvaras följande frågeställningar i studien:  • På vilket sätt använder sig förskollärarna av högläsning i förskolan och vad är deras syfte med högläsningen?  • På vilket sätt skapar förskollärarna gemensamt lärande genom högläsning? • Hur bjuder förskollärarna in barnen till ett gemensamt lärande med hjälp av högläsning? Studien bygger på en kvalitativ forskningsmetod där empirin kommer från sex semistrukturerade intervjuer, som efter transkribering kodats och genomgått en tematisk analys. Detta för att visa hur förskollärarna arbetar med högläsning utifrån ett relationellt perspektiv. De centrala begrepp som använts för att analysera det insamlade materialet är relationskompetens, det mellanmänskliga, sociala band, pedagogiska möten, pedagogiska tillvägagångssätt och pedagogisk rörelse. Resultatet visar att högläsning med hjälp av det relationella perspektivet bidrar till barns språkutveckling. Det bidrar även till samspel, gemenskap och gemensamt lärande på ett lustfyllt sätt. I de fall då förskollärarna inte hann eller prioriterade planeringen inför högläsningstillfällena blev språkutvecklingen utifrån högläsning lidande.Slutsatsen blir att när förskollärare bjuder in barnen till att lyssna på både analog och digital högläsning, samt använder sig av sin relationella kompetens vid högläsningstillfällena ges barnen många möjligheter till att utveckla sitt språk. När förskollärarna däremot inte hinner eller prioriterar planeringen av högläsningstillfällena blir dessa lidande och barnen får därmed inte denspråkutveckling förskollärarna önskar att de kunde ge dem.